Fack och arbetsgivare inom industrin ser ut att bli överens om en modell för tillfällig permittering av anställda. Förslaget ska lämnas över till regeringen den här månaden.

– Vi behöver fila på några punkter till, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä till Dagens Arbete.

I klartext, nu hänger det på Anders Borg och vilken insats staten är beredd att göra.

Den svenska arbetsmarknaden har fungerat utan ett riktigt permitteringssystem sedan början av 1990-talet, och på det stora hela har det gått bra.

Strukturomvandling och flexibilitet är trots allt lösenord som haft en alldeles egen klang.

Ingen inlåsning, inget lagerstöd och – kanske framför allt – inga åtgärder för att människor ska stanna på jobb som inte längre är lönsamma.

Finanskrisen 2008 ändrade på mycket av det där.

100 000 tusen jobb försvann på några månader. Utan krisavtalet mellan IF Metall och verkstadsföretagen hade det sannolikt varit ytterligare 10 000.

Uppsägningarna drabbade naturligtvis de anställda, som ofta tvingades konstatera hur nära kollaps det svenska a-kassesystemet befinner sig.

Uppsägningarna drabbade samhället, som kunde se skatteinkomsterna försvinna och kostnaderna för trygghetssystemen stiga.

Men uppsägningarna drabbade – i alla fall på sikt – också företagen. Att skicka hem personalen är en sak, att få den att komma tillbaka när kunderna återvänder är en annan.

De senaste åren har nästan alla varit eniga om att det behövs något slags ordning för att möta tillfälliga problem med permitteringar, i stället för att säga upp folk.

Det går att beskriva som ännu ett steg i anpassningen till en europeisk verklighet. Naturligtvis är det riktigt. Bara att alla nu använder det från tyskan inlånade ”korttidsarbete” säger en del.

I Tyskland, Finland och Holland stod fabrikerna redo att möta nya kunder efter krisen. I Sverige tvingades man först försöka rekrytera tillbaka personalen.

Sådant håller inte om man vill behålla marknadsandelar.

Men det går faktiskt också att tolka det som ser ut att bli en enighet om korttidsarbete som något mer. Ett första tecken på att en produktionsfilosofi nått vägs ände.

De blixtsnabba uppsägningarna hösten 2008 och våren 2009 kan ses som ett extremt uttryck för principen ”just in time”.

Produktionen ska ske mot färdiga order, komponenterna lyftas direkt från lastbilarna till bandet och – kanske framför allt – personalen ska finnas på plats när den behövs. Inte en minut för mycket.

Det fungerar oftast när det gäller order och komponenter, men när det kommer till folk är det svårare. Människor kan liksom inte stängas av och slås på som en robot. Och när en anställd går ut genom grinden tar hon med sig sin kompetens och sin erfarenhet.

När kompetensen eller erfarenheten sedan behövs finns den inte på plats.

I en perfekt, marknadsekonomisk, värld hör inte ett permitteringssystem hemma. Men det gör å andra sidan inte människor heller.

Kanske börjar den lilla insikten slå rot, också bland arbetsmarknadens makthavare.

Förhoppningsvis gör Anders Borg sin del för att Sverige ska få ett permitteringssystem. Ändå kommer korttidsarbete knappast att bli vanligt på den svenska arbetsmarknaden. Grundreflexen blir fortfarande att vara att ge folk sparken när efterfrågan sviker.

Men kanske ser vi trots allt en förändring som utgår från att individuella människor faktiskt är resurser, och att det finns en gräns för hur mycket flexibilitet man kan kräva av dem innan de går sönder.

Det skulle i så fall vara första gången på länge.

Ingvar Persson