Avtalen tickar nu in några i taget, senast för tjänstemännen i byggbranschen. En avtalsperiod på 14 månader och löneökningar på totalt 3 procent, i alla fall för Unionens del.

Precis som de flesta avtal som slutits under vintern ser det ut som en kopia av industrins avtal från lucia. Och mycket talar för att det kommer att fortsätta så under våren.

De kvinnodominerade LO-förbunden kommer självfallet att räkna med utrymmet i kvinnopotten när de ställer sina krav. Och lärarorganisationerna har gjort klart att de vill se en rejäl förändring av relativlönerna redan i år. Men ska sanningen fram lär både Handels, Kommunal och de båda lärarfacken får svårt.

Arbetsgivare, medlingsinstitutet och i något fall också de fackliga organisationerna kommer att försvara ”märket”, ner till det sista decimalkommat. Kanske kan man säga att industrins normerande roll aldrig varit starkare.

Men jag undrar om det inte kan vara den sortens styrka som också är väldigt skör.

Lönebildningen har mått bra av en norm. Det har skapat stabilitet för den svenska ekonomin, och det har gjort att vi till stor del kommit i från ett kattrakande där alla försöker få mer än alla andra.

I ett sådant spel blir det alltid de starkaste som vinner i längden, och det brukar betyda att klyftorna växer.

Men normen kan inte betyda ett stopp för alla förändringar av reallönerna. Då blir systemet självdestruktivt.

Parterna på arbetsmarknaden måste kunna minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Och de måste kunna höja lönen för viktiga arbetsuppgifter – som att undervisa ungdomar – när den blivit för låg.

Blir systemet statiskt kommer det att till sist att falla samman.

Just nu ser industrinormen ut att segra på arbetsmarknaden. Frågan är om den riskerar att segra sig själv till döds?

Ingvar Persson