När Stefan Löfven skulle byta förbundskontoret på Olof Palmes gata mot högkvarteret på Sveavägen fanns det nästan inte en socialdemokrat i hela landet som inte pratade om ifall processen skulle vara snabb eller öppen.

Resultatet vet vi. Det verkställande utskottet bestämde sig. Partistyrelsen och pressen kallades till Fotografiska Museet och alla tillgängliga tidigare socialdemokratiska ledare mobiliserades.

Nu är det ingen som protesterar. Löfven har fått en bra start, snabbhet slog tydligen öppenhet i det här fallet.

I dag – mindre än en vecka efter valet av socialdemokratisk partiledare – utsåg IF Metalls förbundsstyrelse viceordföranden Anders Ferbe till Löfvens efterträdare. Snabbt och effektivt.

Ferbe kommer att leda förbundet fram till nästa kongress 2014. Det betyder att han också kommer att vara ordförande genom nästa avtalsrörelse.

Låt oss gissa att utmaningarna den gången kommer att handla om både LO-samordning och industrins normerande roll.

Det är många som har önskat Stefan Löfven lycka till den senaste veckan. Anders Ferbe kan behöva samma hälsning.

Ingvar Persson

Så här svarade TCO-tidningens läsarpanel. Diagrammet är hämtat från TCO-tidningen.

Att LO haft problem med samordningen i årets avtalsförhandlingar kan knappast någon ha missat. Inte minst sedan en av dramats huvudpersoner – Stefan Löfven – valts till socialdemokratisk partiordförande har det pratats mycket om åsiktsskillnader när det gäller kvinnolöner och hur lönebildningen ska gå till.

Mindre uppmärksamhet har det fått att precis samma motsättning faktiskt finns hos tjänstemännen. På sätt och vis är konflikten kanske till och med ännu djupare där.

Lärarfackens krav på 10 000 mer i månaden kan tjäna som exempel. Visserligen betraktar de båda lärarorganisationerna kravet som långsiktigt, men å andra sidan är det relativlöner de talar om. Lärarna vill inte bara ha 10 000 mer, de vill ha 10 000 mer än civilingenjörer eller ekonomer.

TCO-tidningen publicerar i dag ett annat exempel. I en enkät till tidningens läsarpanel visar det sig att de flesta förtroendevalda inom den privata sektorn tycker att industrins lönenivå på 3 procent för de kommande 13 månaderna ska fungera som norm för arbetsmarknaden.

Fackliga företrädare från den offentliga sektorn håller inte med. I Vision – tidigare SKTF – svarar fyra av tio ett bestämt nej på frågan om industrins avtal kan utgöra märke. I Vårdförbundet och Lärarförbundet är opinionen ännu starkare.

Det är precis samma stämningar som inom LO, men det finns en skillnad. Medan LO-förbundens ledare trots allt kan prata om saken i LO:s styrelse finns det ingen i tjänstemannarörelsen som har mandat att skapa en gemensam facklig plan för förändringar av relativlönerna.

På sikt är det kanske det största hotet mot industrinormens legitimitet.

Ingvar Persson