I en intervju med Expressen lanserade Fredrik Reinfeldt ännu ett nytt begrepp i den politiska debatten. Statsministern oroades över ”insidermakten”.

Så här sa han:

”Det är uppenbart att det finns väldigt tydlig insidermakt i Sverige, alltså fackliga företrädare som gärna förstärker förutsättningarna för de som har jobb”.

Dessutom talade statsministern bekymrat om arbetsgivare som är ”väldigt nöjda med den personal de har”.

Reinfeldt uttrycker sig som vanligt kryptiskt, men om man ska tro att det finns någon mening i de sibylliska formuleringarna borde nog alla som vill försvara den svenska arbetsmarknadsmodellen känna en viss oro.

Reinfeldt tycks nämligen mena att det är parternas makt som håller ungdomar i arbetslöshet. Det stämmer visserligen dåligt med den allmänna uppfattningen som snarare säger att den svenska arbetsmarknaden har haft en ovanligt stor förmåga till omställning och anpassning, men om det är så statsministern tycker finns risk att han faktiskt också tänker föra en politik i överensstämmelse med den övertygelsen.

I så fall ligger den svenska modellen illa till.

Reinfeldt kan nämligen komma till en av två slutsatser när det gäller hur han ska lyckas bryta denna ”insidermakt”.

Han kan, i sann liberal anda, se till att de fackliga organisationerna förlorar dagens inflytande över lönebildningen. Det är trots allt inte så länge sedan Moderaterna gick till val på frågan om att tillåta individuella avtal på lägre nivåer än kollektivavtalen.

Resultatet skulle – i alla fall i teorin – bli att utbud och efterfrågan anpassade sig till varandra på det sätt som tillgång och efterfrågan brukar anpassa sig; genom att priset förändras. I klartext betyder det lönesänkningar.

Men statsministern skulle också kunna komma till en annan slutsats, att han som företrädare för det upplysta allmänintresset får gå in och styra lönebildningen. Det skulle inte bara kunna passa Reinfeldts uppblåsta självbild, utan också Anders Borgs önskan om att använda Sverige som något slags fullskalemodell för ekonomiska teorier.

Praktiskt lär utfallet också här bli lönesänkningar, och störst för dem som tjänar minst.

I vilket fall tycks statsministerns funderingar peka mot ett slut för parternas självständiga ansvar för lönebildningen. Det kanske inte är så konstigt att han uttrycker sig kryptiskt.

Ingvar Persson