Fortsättningen kom fortare än jag kunde ana. Handels har tröttnat och lagt ett varsel. Drygt 5000 handelsanställda – de flesta på lager – går ut i strejk den 13 april om inget avtal nåtts innan dess.

En klassisk konfliktstrategi från Handels. En strejk på lagren skapar stora effekter med måttliga insatser.

Samtidigt har Handels avstått från konflikter i påskhandeln, och man ger arbetsgivarna tid att förbereda sig.

Kanske visar det att Handels inte tror att de motsättningar som ligger bakom dagens dödläge låter sig lösas med några snabba drag, eller med ett snabbt ingripande av medlare.

Fortsättning lär följa.

Ingvar Persson

Jag vet att det har varit dålig aktivitet på lönebloggen. Det finns inga ursäkter.

Visst – det är mycket annat att göra. Och visst – hittills har förhandlingarna till stor del varit en transportstäcka till det givna målet, 2,6 procent.

Men lika fullt, det handlar om lönerna och villkoren för människor. Det förtjänar att kommenteras.

Just nu råder viss förvirring. Handels har – för första gången på 15 år – inte varslat om påskstrejk. Det har fått många att höja på ögonbrynen. Motsättningarna är trots allt större än någonsin.

Jag måste erkänna att också jag känt mig förvirrad. Men kanske är inte Handels agerande så konstigt.

Lockelsen med en strejk i påskhandeln är att den slår direkt mot ICA-handlarnas plånböcker. Men i år är det kanske inte ICA-handlarna som står för det verkliga motståndet. Det finns snarare i Svenskt Näringslivs mäktiga samordningsutskott.

Det borde påverka den fackliga strategin, för Handels och för de övriga tio förbund som ingår i LO:s samordning.

Det blir spännande att följa fortsättningen.

Ingvar Persson

I dag ordnade TCO seminarium om ungdomsarbetslösheten. Ämnet är väl valt. Hur man än ser på saken är de våldsamma siffrorna för ungdomsarbetslösheten ett problem som väntar på sin lösning. Följdriktigt står det också överst på dagordningen för både regering och opposition.

Ungdomsarbetslösheten har dessutom blivit en fråga för arbetsmarknadens parter. Och oavsett om vi talar om politiska inhopp – som folkpartiledaren Björklunds utbrott för någon vecka sedan – eller om initiativ från arbetsgivarna är det ett exempel som brukar återkomma, avtalet mellan IF Metall och arbetsgivarna om yrkesintroduktion.

När avtalet skrevs för ett och ett halvt år sedan var grundtanken enkel. Arbetsgivare som kunde erbjuda unga en introduktionsplats med ett tydligt utbildningsinnehåll skulle under ett år få betala en lön under avtalets minimiminivå, förutsatt att man kunde komma överens med det lokala facket.

I den politiska världen har till exempel Jan Björklund tolkat det som en sänkning av ungdomslönerna, och från arbetsgivarna i restaurangbranschen rapporteras om ett väldigt intresse för att anställa ungdomar om branschen får ett avtal om yrkesintroduktion. Också Svensk Handel har anmält intresse.

Det är bara en sak som gnager mig. När IF Metall och Teknikarbetsgivarna för någon vecka sedan skulle berätta om sitt avtal måste både IF Metalls Veli-Pekka Säikkälä och Teknikföretagens Anders Weihe medge att resultaten är ännu är ”blygsamma”.

I klartext – under de ett och ett halvt år som gått har 41 ungdomar börjar ett jobb med ”yrkesintroduktion”. Av dem har 39 fått jobb på det företag där de introducerats.

39 ungdomar i arbete, med andra ord. Det är inte dåligt, inte alls. Dessutom kan sättet att använda avtalet säkert utvecklas. Försök pågår.

Men siffrorna är inte riktigt skäl att börja tala om yrkesintroduktionsavtalet som en modell för hur 147 000 arbetslösa ungdomar ska få jobb.

Det är svårt att frigöra sig från känslan att somliga arbetsgivare i ungdomsarbetslösheten tycker sig ha hittat det perfekta argumentet för att göra det de alltid innerst inne vill, sänka lönerna.

Ingvar Persson

LO-styrelsen vill inte att kongressen i maj ska ställa krav på ett nytt uppdrag till Medlingsinstitutet. Det är nog klokt.

Sedan i höstas har fackförbundet Kommunal återkommit till tanken att ge Medlingsinstitutet ett nytt uppdrag. Kommunal vill att de statliga medlarna ska hjälpa till och utjämna lönerna mellan kvinnor och män.

Jag skrev om det där på ledarsidan för några veckor sedan.

Tanken är inte svår att förstå. Klyftan mellan kvinnors och mäns löner är en skam för arbetsmarknaden, och medlarnas allt starkare roll riskerar att cementera skillnaderna.

Å andra sidan öppnar Kommunals idé för politiker som vill lägga sig i avtalsrörelsen. Och sådana saknas som bekant inte. Om staten kan bestämma att medlarna ska höja kvinnors löner kan de ju lika gärna bestämma att samma medlare ska sänka lönen för till exempel ungdomar.

Just nu känns just det som en fråga det pratas mycket om i kanslihuset.

I vilket fall skulle statliga beslut om vilka som ska ha extra lönepåslag vara ett direkt brott mot den svenska modellen. Alltså gör LO-styrelsen rätt som sågar förslaget.

Kommunal – och hela LO – får tänka ut en bättre strategi. För sakfrågan behöver lösas. Den strukturella lönediskrimineringen av kvinnor måste bort från svensk arbetsmarknad.

Ingvar Persson

Det drar ihop sig till avtalsrörelsens kanske mest avgörande veckor, i alla fall sedan lucia när industrin till sist kom fram till ett avtal. I nästa vecka löper Handels avtal ut, och frågan om jämställdhetspotten ska prövas på allvar.

Arbetsgivarna kommer knappast att ge upp sitt motstånd utan vidare, och Handels kommer att fortsätta att driva LO-samordningens krav. Det går förstås inte ihop.

Det är inte så svårt att se att det finns stor risk för strejk mitt i påskhandeln.

Ändå handlar avtalsrörelsen faktiskt inte bara om löner. I dag kunde Handels presentera siffror som visar hur andelen osäkra anställningar ökat. Enligt fackets siffror handlar det om en fördubbling på sex år.

I klartext handlar det om människor – ofta unga och ofta kvinnor – som tvingas vänta vid telefonen eller på ett SMS för att få arbeta. Människor som har några få timmar schemalagt, och som tvingas jaga mer arbete för att få en lön som går att leva på.

Det betyder osäkerhet i privatekonomin, och osäkerhet på jobbet. Den som är beroende av chefens välvilja för att få arbete bråkar knappast.

Osäkerheten är en av de saker som håller på att lösa upp den svenska modellen på arbetsmarknaden.

Handels lovar att driva kraven på tryggare anställningar i förhandlingarna.

Kanske är det ett tecken på något vi kommer att se mer av, anställningsvillkor som centrala krav i avtalsförhandlingarna. I alla fall om ordningen med en gemensam lönenorm för hela arbetsmarknaden överlever.

För medlemmarna kan de vara väl så viktiga som löneutvecklingen, i alla fall på kort sikt. För förhandlarna blir det ett sätt att faktiskt ge uppgörelsen ett innehåll, även om löneökningsnivåerna ganska väl är bestämda på förhand.

Men, som sagt, det hänger på vad som händer med ordningen på arbetsmarknaden. Risken finns förstås också att arbetsmarknaden landar i en allmän huggsexa. I så fall lär det inte bli mycket utrymme att fundera på de osäkert anställda.

Ingvar Persson

I kväll bjöd LO-ledningen mig och några andra arbetsmarknadsjournalister på en bit mat i styrelsevåningen längst upp i LO-borgen. Ett trevligt initiativ.

Wanja Lundby-Wedin, Per Bardh och Ulla Lindqvist vill naturligtvis prata om lönerörelsen.

Wanja påpekade att hon faktiskt inte krävt att staten ska göra om Medlingsinstitutets uppdrag, något man skulle kunna tro när man läste en av mina ledare häromveckan. I det måste jag ge henne rätt. Kravet – som framfördes i ett bidrag till en skrift från Medlingsinstitutets – handlar faktiskt om att dagens uppdrag ska tolkas på ett rimligare sätt.

Att Kommunal – och några andra fackliga organisationer för offentliganställda – funderat på ett nytt statligt uppdrag till medlarna är däremot klart. Därmed kvarstår det problemet.

Det verkliga hotet mot parternas ansvar för lönebildningen är dock ett annat, om än besläktat.

De senaste åren har arbetsgivarna gjort allt för att bryta upp den fackliga samordningen av avtalskraven. Särskilt irriterade har direktörerna varit på LO:s samarbete. I höstas lyckades man. LO:s styrelse kunde inte enas om gemensamma krav.

Mycket tyder nu på att arbetsgivarna betraktar utfallet av årets förhandlingar som givet på förhand. Det är bara att fördröja samtalen och vänta in medlarbudet – vars innehåll i princip är känt. Industrins avtal ska ju inte bara vara norm, utan rent av ett märke.

Per Bardh säger att det inte kommer att fungera. För många förbund är det oacceptabelt att tvingas acceptera en enkel översättning av de ”procent” industrins avtal.

Han har säkert rätt.

Då återstår bara att hota med konflikt. Och medlarna lär inte kunna göra så mycket, de har ju på ett sätt redan markerat var deras gräns går.

Resultatet kan bli fler och längre konflikter, en oroligare arbetsmarknad.

Arbetsgivarna har sått vind, men de riskerar att få skörda storm. Det skulle ingen tjäna på.

Ett första test blir förhandlingarna om Handelsavtalet. Det löper ut om drygt två veckor.

En vecka senare är det påsk.

Ingvar Persson

Jag ser att regeringen i går gav Rikspolisstyrelsen och Transportstyrelsen i uppdrag att skärpa kontrollen av att långtradarna på våra vägar följer reglerna. Det är verkligen inte en dag för tidigt.

Infrastrukturministern skriver det inte, men den som läser mellan raderna inser att udden är riktad mot den oseriösa konkurrens den svenska åkerinäringen utsatts för av åkerier som pressar priserna med underbetalda utländska chaufförer och illa utrustade bilar.

Det fuskas med körtider, med anställningsförhållanden och med reglerna som begränsar hur mycket lokala körningar en bil från utlandet får ta på sig.

Hårdast drabbas naturligtvis de utländska förare som i praktiken är rättslösa och tvingas arbeta för orimligt låga löner under oacceptabla villkor.

Nästan lika illa är det för deras svenska kollegor som förlorar jobbet när transportpriserna pressas så att deras jobb försvinner.

Allt det här har Transportarbetarfacket försökt berätta länge. I allmänhet har i alla fall liberala debattörer avfärdat facket som ett särintresse, på gränsen till främlingsfientlighet.

Men nu ger alltså regeringen ändå polisen och Transportstyrelsen i uppdrag att jaga fuskare. Varför? 

Jo därför att det vid sidan av utländska och svenska chaufförer faktiskt finns en tredje grupp som drabbas av laglösheten – de svenska åkeriföretagen.

– Det är för oss helt oacceptabelt om seriösa näringsidkare får lida för att andra inte följer regelverket, deklarerar infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd.

Jag skulle kunna göra mig lustig över att det är först när svenska företag drabbas som man kan kräva ordning och reda utan att anklagas för främlingsfientlighet, men det tjänar föga till.

I stället kan man ju önska att arbetsgivarna i andra branscher – som bärindustrin, byggbranschen och restaurangerna – hade modet att deklarera att ordning och reda är en grundsten för sund konkurrens. Kanske skulle man rent av kunna hoppas på en tillnyktring på Svenskt Näringsliv.

Det är uppenbarligen förutsättningen för att regeringen ska lyssna.

Ingvar Persson

Även om floden av siffror med många decimaler kan ge intryck av motsatsen är lönebildning ingen exakt vetenskap. Det finns alltid andra sätt att räkna.

Gårdagens byggavtal är ett utmärkt exempel. Avtalet ska ge 2,6 procents löneökningar till byggnadsarbetarna. Det är händelsevis precis den nivå parterna inom industrin enades om.

Det är dessutom i genomsnitt 774 kronor. Det står också i avtalet. Där står dessutom att byggstädarna – den lägst betalda gruppen – ska få samma krontalspåslag. Annorlunda uttryckt blir det omkring fyra procent.

– Ett genombrott för krontalspåslagen, sa Kommunals Annelie Nordström i går.

– Inget genombrott överhuvudtaget, säger Mats Åkerlind på Sveriges Byggindustrier.

Sanningen är nog att den saken återstår att se.

Krontalspåslag är ett traditionellt fackligt krav när man vill höja de lästa lönerna relativt sätt mer. Lika många kronor blir fler procent om man tjänar lite.

De har dessutom varit ett sätt att argumentera för mer jämställda löner. Med lika stora lönelyft – i kronor – blir den relativa skillnaden långsamt mindre.

Det var så Handels 2007 lyckades få igenom ett avtal som höll på att skapa storbråk i Svenskt Näringslivs samordningskommitté. Med medlares hjälp, dessutom. Uppenbarligen hoppas Kommunal att tricket ska kunna upprepas, den här gången med byggavtalet som utgångspunkt.

Det blir kanske inte så lätt. Svenskt Näringsliv är förvarnat, och även om normen ska räknas i kronor kan man fråga sig varför det inte lika gärna skulle kunna handla om Pappers 728 kronor för ett 14 månadersavtal.

Men vem vet. Lönebildning är som sagt inte någon exakt vetenskap, och de flesta inser trots allt att lönerna för många kvinnor i dag är orimligt låga.

Ingvar Persson

Något jubel blir det inte men det går nästan att höra hur det dras en suck av lättnad i förhandlarsverige. Både Byggnads och Byggindustrierna har just sagt ja till medlarnas bud.

Det blir ingen byggstrejk i veckan, och det är nog tur.

Byggföretagen slipper förklara för sina kunder varför arbetet stannat av vid de största och viktigaste investeringarna just nu. Svenskt Näringslivs samordningskommitté behöver inte gå igenom nya uppslitande interna strider.

Per Bardh på LO behöver inte förklara varför Pappers avtal inte duger som norm. Byggnads måste inte reda ut på vilket sätt en procents högre löneökningar för byggnadsarbetarna jämfört med industrins anställda skulle gynna jämställdheten.

Men framför allt kan kanske Claes Stråth på Medlingsinstitutet andas ut. Hans medlare – bland andra Bengt KÅ Johansson – lyckades hitta en lösning som gör att institutet fullföljt sitt uppdrag, att verka för en ”väl fungerande lönebildning”.

Hade konflikten brutit skulle det inte ha varit lätt att hitta en lösning.

Ändå lämnar förhandlingarna en besvärande eftersmak. Facket menar att arbetsgivarna inte lagt några bud, arbetsgivarna tycker för sin del att facket haft orealistiska krav. Och tillsammans har de väntat in medlarna – kanske för att själva slippa stå för eftergifter?

Det är i så fall knappast en förhandlingsmodell som bidrar till att stärka anseendet för parterna och deras förmåga att ta ansvar.

Men det är kanske så vi får vänta oss att allt fler förhandlingar kommer att gå till.

Ingvar Persson

Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv och Håkan Sörman på Sveriges Kommuner och Landsting är oroade. I Dagens Nyheter förklarar de båda direktörerna att lönekraven från fackförbund som Byggnads och Kommunal är skadliga för samhällsekonomin. En väl etablerad lönebildningsmodell hotas, får vi veta.

Att Bäckström är bestört över fackens krav tillhör vid det här laget avtalsrörelsens manus. Han har använt samma myndigt bekymrade ton förut, utan att världen för den skull har gått under.

Ändå finns det nog anledning att den här gången dela något av den oro direktörerna ger uttryck för, men kanske inte av samma skäl.

Årets avtalsrörelse blir verkligen en prövning för den lönebildningsmodell som präglat det senaste årtiondet. Industrins roll som lönenormerare har ifrågasatts tidigare, av både fack och arbetsgivare. Men det har ändå slutat med att i stort sett hela arbetsmarknaden slutit avtal som byggt på de löneökningar industrin ansett sig kunnat bära. Och utan stora konflikter dessutom. (Kommunals strejk för 9 år sedan är ett undantag, men så inträffade den också ett år när många andra förbund hade gällande avtal)

I år kan det bli annorlunda.

Till en del beror det på att samordningen inom LO havererat.

Utan industriförbundens medverkan går det inte att tala om en fungerande samordning, även om LO-ledningen fortsätter att göra just det.

Men till en del handlar hotet nog också om att modellen i dag gör det alldeles för lätt för parterna att smita från sitt ansvar. I många fall tycks man nöjd med att vänta in medlarna som får komma in och lägga fast kommande utrymme.

Så tycks det till exempel ha gått till i byggförhandlingarna, som Bäckström och Sörman för övrigt använder som varnande exempel.

Byggnads hävdar att de under förhandlingarna inte fått ett enda riktigt bud av byggarbetsgivarna. I stället begärde Byggindustrierna för en dryg vecka sedan att medlare skulle kallas in, frivilligt.

Facket tycks inte heller ha gjort några stora ansträngningar för att komma framåt. Lönebudet på 3,5 procent kan inte vara förbundets sista. Det skulle inte bara utmana industrinormen, utan faktiskt också samordningen med Pappers som precis som Byggnads ingår i LO:s samordning.

Nu har Byggnads varslat om strejk.

Kanske hoppas både fack och arbetsgivare att medlarna ska komma in och lägga ett bud, gissningsvis med en löneökningstakt på 2,6 procent per år.

I den egna organisationen blir det sedan lättare att förklara varför man tvingats backa från de ursprungliga kraven.

Det är begripligt, men inte särskilt ansvarsfullt. Det kan dessutom vara farligt. Det kommer nämligen en dag när medlarna inte kan rädda allas ansikten. Och den dagen är det mer än prestige som står på spel.

Ingvar Persson