I kväll bjöd LO-ledningen mig och några andra arbetsmarknadsjournalister på en bit mat i styrelsevåningen längst upp i LO-borgen. Ett trevligt initiativ.

Wanja Lundby-Wedin, Per Bardh och Ulla Lindqvist vill naturligtvis prata om lönerörelsen.

Wanja påpekade att hon faktiskt inte krävt att staten ska göra om Medlingsinstitutets uppdrag, något man skulle kunna tro när man läste en av mina ledare häromveckan. I det måste jag ge henne rätt. Kravet – som framfördes i ett bidrag till en skrift från Medlingsinstitutets – handlar faktiskt om att dagens uppdrag ska tolkas på ett rimligare sätt.

Att Kommunal – och några andra fackliga organisationer för offentliganställda – funderat på ett nytt statligt uppdrag till medlarna är däremot klart. Därmed kvarstår det problemet.

Det verkliga hotet mot parternas ansvar för lönebildningen är dock ett annat, om än besläktat.

De senaste åren har arbetsgivarna gjort allt för att bryta upp den fackliga samordningen av avtalskraven. Särskilt irriterade har direktörerna varit på LO:s samarbete. I höstas lyckades man. LO:s styrelse kunde inte enas om gemensamma krav.

Mycket tyder nu på att arbetsgivarna betraktar utfallet av årets förhandlingar som givet på förhand. Det är bara att fördröja samtalen och vänta in medlarbudet – vars innehåll i princip är känt. Industrins avtal ska ju inte bara vara norm, utan rent av ett märke.

Per Bardh säger att det inte kommer att fungera. För många förbund är det oacceptabelt att tvingas acceptera en enkel översättning av de ”procent” industrins avtal.

Han har säkert rätt.

Då återstår bara att hota med konflikt. Och medlarna lär inte kunna göra så mycket, de har ju på ett sätt redan markerat var deras gräns går.

Resultatet kan bli fler och längre konflikter, en oroligare arbetsmarknad.

Arbetsgivarna har sått vind, men de riskerar att få skörda storm. Det skulle ingen tjäna på.

Ett första test blir förhandlingarna om Handelsavtalet. Det löper ut om drygt två veckor.

En vecka senare är det påsk.

Ingvar Persson