Det hade kanske kunnat bli spännande. Den högsta representanten för näringslivet i TV:s mest prestigefulla nyhetsprogram.

Urban Bäckström fick dock prata på om hur mycket bättre saker och ting var på den tiden Sverige satt fast i krisbekämpning och Bäckström själv var en ung och rask riksbanksdirektör. Vi har alla haft våra stora stunder.

Bäckström kommer ihåg krisåren som en era av upplyst samsyn.

Riktigt märkligt blev det när arbetsgivarbasen skulle förklara varför ungdomsarbetslösheten biter sig fast. Han såg tre förklaringar:

Skolan som inte fungerar, alltför dåligt samarbete mellan utbildning och arbetsmarknad och – kanske framför allt – ingångslönerna.

Så där brukar det låta. Påhejade av de borgerliga småpartierna har direktörerna pratat allt mer om just ungdomars lön som det stora problemet.

Men redan i nästa andetag tog Bäckström faktiskt tillbaka när han skulle förklara varför regeringens system för riktade anställningsstöd inte fungerar.

”Om man hittar en som har bättre utbildning, bättre kunskap om jobbet i fråga, då väljer man den”, slog Bäckström fast.

Tydligen var inte frågan om lönekostnaden så viktig längre.

Det där går naturligtvis inte ihop. Antingen har unga svårt att få jobb därför att de är för dyra, och i så fall borde regeringens alla avdrag och bidrag få genomslag.

Eller också har unga svårt att få jobb därför att företagarna inte litar på deras arbetskapacitet. Och då skulle knappast några ungdomslöner i världen hjälpa.

Bäckström, som ju är skolad ekonom, begriper rimligen den saken. Annars är han dum på riktigt.

Kanske är det så enkelt att kravet på sänkta ungdomslöner helt enkelt fått bli en signal. Kanske vill Bäckström – och hejarklacken med Annie Lööf och Jan Björklund – bara säga att det är dags att sänka våra anspråk.

I alla fall för den som inte har turen att ha ett jobb som partiledare, eller näringslivschef.

Ingvar Persson

I dag på morgonen utbröt då till sist en konflikt. Kommunal tvingades utlösa sin vilande nyanställningsblockad mot de privata vårdföretagens verksamhet med personlig assistans. Medlarnas bud var helt enkelt för dåligt, enligt Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund.

Det är knappast någon överraskning. Förr eller senare måste arbetsgivarnas ambition att helt styra lönebildningen mot exakta procenttal kollidera med fackets ambitioner att göra något åt orättvisa löner.

Men det är inte det arbetsgivarna i branschen skriver när de i dag tar till pennan på Aftonbladets debattsida. Vårdföretagens representanter Fredrik Käll och Göran Fredriksson presterar i stället ett nästan övertydligt exempel på hur märkligt vårt samhälle värderar olika arbetsuppgifter.

Käll och Fredriksson är nämligen upprörda över Kommunals blockad eftersom den kommer att slå mot samhällets svagaste, människor som är beroende av assistenter för sin vardag.

Det kan jag förstå. Det arbete som personliga assistenter gör är verkligen viktigt på riktigt. Det gör skillnad, och betyder något. Därför får stridsåtgärderna effekt.

Det jag inte kan förstå är varför just den som har ett verkligt viktigt arbete ska tvingas acceptera sämre lön och sämre anställningsvillkor än alla andra?

I fallet med de privatanställda assistenterna handlar det dels om lönen – enligt Kommunal skiljer det omkring 900 kronor i månaden i medellön jämfört med kommunalt anställda – och om arbetsvillkoren. Privatanställda assistenter har i allmänhet timlön, och saknar uppsägningstid.

Det förväntas alltså de anställda acceptera – just därför att deras arbete betyder något.

Käll och Fredriksson försäkrar visserligen att de gärna skulle betala bättre, om de själva fick bättre betalt. Så är det kanske.

Men under tiden är det svårt att acceptera att just de som kanske gör samhällets viktigaste arbete år efter år ska tvingas betala välfärden genom att acceptera sämre villkor.

Ingvar Persson

I den allmänna direktörsvreden över stundande storkonflikt finns det ett stråk som kanske är värt att fundera lite extra på – ilskan över rätten till sympatiåtgärder.

”Obalanserat” skrev Bäckström häromdagen om rätten till sympatistrejk.

Så där brukar Bäckström i och för sig uttrycka sig. Han har varit arg på konfliktreglerna länge, men så länge det råder arbetsfred verkar ju en sådan ilska lite snarstucken.

Det blir annorlunda om handelskonflikten faktiskt bryter ut, och om sympativarslen verkställs. Nu senast är det Hotell- och restaurangfacket som lovat komma till Handels hjälp.

Det är klart att Bäckströms missnöje med att företag som faktiskt har gällande kollektivavtal tas ut i konflikt får lite mer tyngd när det faktiskt händer – i verkligheten.

Det är inte så konstigt att direktörerna är arga. Men rätten till sympatiåtgärder är faktiskt ingen liten rest från en annan och mer konfliktfylld tid. Den spelar roll.

Utan anspråk på fullständighet tänkte jag ta några exempel.

Viktigast är kanske när det handlar om kampen för att alls få teckna ett avtal för de anställda – som i Vaxholm eller under den besvärliga Toys r Us-konflikten.

När arbetsgivaren vägrar tala med facket, och dessutom ser till att driva verksamheten vidare med oorganiserad arbetskraft skulle facken stå hjälplösa utan sympatiåtgärder. Och det skulle i sin tur urholka hela den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Det skulle nämligen bli möjligt att ställa sig utanför de regler och uppgörelser som finns, och slippa kostnaderna. Resultatet är inte så svårt att gissa. Konkurrensen skulle snabbt tränga tillbaka avtalen.

Samma sak gäller när det handlar om möjligheten att visa internationell solidaritet. Det kan handla om ett fartyg med vidriga förhållanden som inte får lossa i svenska hamnar, eller om att trycka på de svensk-finska papperskoncernerna när finländska arbetare strejkar. Utan rätten till sympatiåtgärder skulle svenska fack inte kunna agera.

I den konflikt som nu är på väg att blåsa upp är problemet dock ett annat.

Svenskt Näringsliv har inte gjort någon hemlighet av sin samordning. Varken Dag Klackenberg eller någon annan får faktiskt förhandla om något annat än 2,6 procent. Det har de andra direktörerna – och mest Åke Svensson på Teknikföretagen – bestämt.

Då är breda sympatiaktioner bara logiska. Det är ju mot hela den samlade arbetsgivarfronten kraven på jämställdhetspott riktar sig. Då ska det inte vara för bekvämt att sitta på sammanträde på Östermalm och säga nej.

Bäckström tycker som sagt att resultatet är obalanserat.

Vi är nog en del andra som skulle säga att en arbetsmarknad utan rätten till sympatiaktioner skulle ha betydligt sämre balans. Men till arbetsgivarnas fördel.

Ingvar Persson

Curry Träffenberg

Urban Bäckström

När Urban Bäckström till sist fått tillräckligt med luft för att reagera på gårdagens varsel lyckas han som vanligt hitta ett tonläge i närheten av det landshövding CurryTreffenberg måste ha använt i Sundsvall.

”En omfattande och allvarlig arbetsmarknadskonflikt, iscensatt av Handels och med bifall från flera av LO-förbunden”, skriver han på Svenskt Näringslivs hemsida.

Det är lockande att driva med överdirektörens myndiga ton, och med det faktum att kraven på återhållsamhet aldrig tycks drabba direktörerna själva.

Men faktum är att Bäckström delvis har rätt. Situationen på den svenska arbetsmarknaden är verkligen allvarlig. Det finns en risk att en fungerande ordning för lönebildningen faller samman, och att kommande avtalsförhandlingarna förvandlas till en huggsexa.

Det skulle vara en katastrof, för landet och företagen, men kanske framför allt för löntagarna. Och värst skulle de lågavlönade drabbas.

Problemet är bara att Bäckström inte är riktigt ärlig.

Grundproblemet är nämligen varken de fackliga kraven, eller att det skulle råda helt olika uppfattningar om det ekonomiska läget. Konflikten handlar inte heller om konfliktregler – sympatiåtgärder har alltid varit tillåtna – eller ens om att industrins löneökningar ska vara en norm för andra.

Om allt det där råder det olika åsikter, men det gör det ofta i förhandlingar.

Grundproblemet är ett annat. Bäckström och hans direktörer tycker att löneskillnaderna i Sverige är för små. Han skriver det igen i dagen text.

Därför har Svenskt Näringsliv bestämt sig för att göra sin egen tolkning av hur lönenormen ska tolkas. Som en exakt procentsiffra utan något utrymme för avvikelser.

De fackliga organisationerna har – inte oväntat – en annan uppfattning. De vill kunna förhandla om lönediskriminering och felavlönade grupper. Och de vill jämna ut löneskillnaderna.

Det är en del av intressekonflikten på arbetsmarknaden ser ut.

Bäckström försöker nu inbilla oss att hans tolkning av hur systemet ska fungera är en objektiv sanning, som en avtalstext eller en lag.

Så är det inte. Normeringen är inte ett fast system med bestämda regler. Den är en ömtålig väv av förtroende och respekt mellan arbetsgivare och fack i olika branscher.

Svenskt Näringslivs ultimativa krav – precis de Bäckström gör sig till tolk för – har förstört en del av den väven. Resultatet riskerar att bli en storkonflikt som förstör ändå mer.

Ska det kunna undvikas är det nog bäst att Bäckström klätrar ner från sina höga hästar och låter arbetsgivarna inom Svensk Handel börja förhandla på riktigt. Det är det enda sättet att undvika en konflikt, och att rädda lönebildningen.

Ingvar Persson

Låt oss hoppas att direktörerna på Storgatan har haft en vilsam påskhelg. Det kunde de nog behöva när de kom tillbaka till jobbet i dag.

Jag misstänker nämligen att både en och två toppchefer på Svenskt Näringsliv var nära att drabbas av blodstörtning på grund av helig vrede när Byggnads varsel om sympatiåtgärder med de butiksanställda kom i dag. Och inte blev det bättre när också Pappers varslade om konflikt – mot toalettpappret dessutom.

I veckor har direktörerna upprepat mantrat om Handels brist på ansvar i alla tillgängliga kanaler. Varslet om konflikt har beskrivits som ett hot mot tillväxt, välfärd och sysselsättning, och kraven på jämställda löner som ett samhällshot.

Så kommer nu detta. Varsel om sympatiåtgärder från två av de manliga förbund som med direktörernas sätt att se saken har gått före och ”träffat märket” – den heliga siffran 2,6 procent för årets löneökningar.

Och dessutom varsel från Fastighets, som tänker sluta städa, bland på några Ikea-varuhus och några riktigt stor ICA-butiker, och Målarna.

Det hade varit roligt att se minen på Urban Bäckström, Åke Svensson och Dag Klackenberg.

Ändå borde direktörerna inte vara förvånade. Varslen från Byggnads och Pappers är i själva verket logiska. Vi skrev om det på ledarsidan för över en vecka sedan.

Att LO sprack när kraven skulle samordnas ställer så mycket större krav på de förbund som enades om huvudlinjen. Och Byggnads och Pappers är två förbund som hållit hög profil.

Motsättningarna i handelns löneförhandlingar är en angelägenhet för hela arbetsmarknaden. Direktörerna vill spika sitt märke. LO-förbunden vill ha en utjämning av lönerna.

I själva verket borde kanske inte Svensk Handel och Dag Klackenberg beklaga sig.

Avtalsrörelsen är redan en stor uppgörelse mellan de fackliga kraven och arbetsgivarnas samordning. Nu blir det tydligt, och kanske är det precis vad som behövs för att få något att hända.

Ingvar Persson

Arbetsgivarorganisationen Transportgruppens direktör Peter Jeppsson är förargad. Direktören har nämligen insett att en handelsstrejk skulle drabba hans medlemmar.

Transportdirektören beskriver i ekot Handels varsel som ”ganska utstuderat”, eftersom det kommer att slå mot flera andra branscher.

Nu vill Jeppsson se över hur strejkrätten används. Det är förmodligen sant att Handels utformat sina stridsåtgärder så att de ska drabba flera arbetsgivare. Och Jeppsson vet precis varför. Han har nämligen varit med.

I årets löneförhandlingar har arbetsgivarna bestämt sig för att hålla samman om en sak; inte en krona, inte en tiondels procent till låglönesatsningar eller jämställdhet.

Och ingen får svika direktörernas ed.

Det är därför förhandlingarna om ett nytt handelsavtal aldrig riktigt kom i gång. Och det är därför en lösning fortfarande ligger långt borta. Arbetsgivarna i Svensk Handel måste helt enkelt ha de andra direktörernas tillstånd för att prata om fackets viktigaste krav, jämställdhetspotter.

Direktörerna i andra branscher är en del av problemet för handeln. Och därför är det inte mer än rätt att de också blir en del av en eventuell handelskonflikt.

Ingvar Persson