Det hade kanske kunnat bli spännande. Den högsta representanten för näringslivet i TV:s mest prestigefulla nyhetsprogram.

Urban Bäckström fick dock prata på om hur mycket bättre saker och ting var på den tiden Sverige satt fast i krisbekämpning och Bäckström själv var en ung och rask riksbanksdirektör. Vi har alla haft våra stora stunder.

Bäckström kommer ihåg krisåren som en era av upplyst samsyn.

Riktigt märkligt blev det när arbetsgivarbasen skulle förklara varför ungdomsarbetslösheten biter sig fast. Han såg tre förklaringar:

Skolan som inte fungerar, alltför dåligt samarbete mellan utbildning och arbetsmarknad och – kanske framför allt – ingångslönerna.

Så där brukar det låta. Påhejade av de borgerliga småpartierna har direktörerna pratat allt mer om just ungdomars lön som det stora problemet.

Men redan i nästa andetag tog Bäckström faktiskt tillbaka när han skulle förklara varför regeringens system för riktade anställningsstöd inte fungerar.

”Om man hittar en som har bättre utbildning, bättre kunskap om jobbet i fråga, då väljer man den”, slog Bäckström fast.

Tydligen var inte frågan om lönekostnaden så viktig längre.

Det där går naturligtvis inte ihop. Antingen har unga svårt att få jobb därför att de är för dyra, och i så fall borde regeringens alla avdrag och bidrag få genomslag.

Eller också har unga svårt att få jobb därför att företagarna inte litar på deras arbetskapacitet. Och då skulle knappast några ungdomslöner i världen hjälpa.

Bäckström, som ju är skolad ekonom, begriper rimligen den saken. Annars är han dum på riktigt.

Kanske är det så enkelt att kravet på sänkta ungdomslöner helt enkelt fått bli en signal. Kanske vill Bäckström – och hejarklacken med Annie Lööf och Jan Björklund – bara säga att det är dags att sänka våra anspråk.

I alla fall för den som inte har turen att ha ett jobb som partiledare, eller näringslivschef.

Ingvar Persson