I den allmänna direktörsvreden över stundande storkonflikt finns det ett stråk som kanske är värt att fundera lite extra på – ilskan över rätten till sympatiåtgärder.

”Obalanserat” skrev Bäckström häromdagen om rätten till sympatistrejk.

Så där brukar Bäckström i och för sig uttrycka sig. Han har varit arg på konfliktreglerna länge, men så länge det råder arbetsfred verkar ju en sådan ilska lite snarstucken.

Det blir annorlunda om handelskonflikten faktiskt bryter ut, och om sympativarslen verkställs. Nu senast är det Hotell- och restaurangfacket som lovat komma till Handels hjälp.

Det är klart att Bäckströms missnöje med att företag som faktiskt har gällande kollektivavtal tas ut i konflikt får lite mer tyngd när det faktiskt händer – i verkligheten.

Det är inte så konstigt att direktörerna är arga. Men rätten till sympatiåtgärder är faktiskt ingen liten rest från en annan och mer konfliktfylld tid. Den spelar roll.

Utan anspråk på fullständighet tänkte jag ta några exempel.

Viktigast är kanske när det handlar om kampen för att alls få teckna ett avtal för de anställda – som i Vaxholm eller under den besvärliga Toys r Us-konflikten.

När arbetsgivaren vägrar tala med facket, och dessutom ser till att driva verksamheten vidare med oorganiserad arbetskraft skulle facken stå hjälplösa utan sympatiåtgärder. Och det skulle i sin tur urholka hela den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Det skulle nämligen bli möjligt att ställa sig utanför de regler och uppgörelser som finns, och slippa kostnaderna. Resultatet är inte så svårt att gissa. Konkurrensen skulle snabbt tränga tillbaka avtalen.

Samma sak gäller när det handlar om möjligheten att visa internationell solidaritet. Det kan handla om ett fartyg med vidriga förhållanden som inte får lossa i svenska hamnar, eller om att trycka på de svensk-finska papperskoncernerna när finländska arbetare strejkar. Utan rätten till sympatiåtgärder skulle svenska fack inte kunna agera.

I den konflikt som nu är på väg att blåsa upp är problemet dock ett annat.

Svenskt Näringsliv har inte gjort någon hemlighet av sin samordning. Varken Dag Klackenberg eller någon annan får faktiskt förhandla om något annat än 2,6 procent. Det har de andra direktörerna – och mest Åke Svensson på Teknikföretagen – bestämt.

Då är breda sympatiaktioner bara logiska. Det är ju mot hela den samlade arbetsgivarfronten kraven på jämställdhetspott riktar sig. Då ska det inte vara för bekvämt att sitta på sammanträde på Östermalm och säga nej.

Bäckström tycker som sagt att resultatet är obalanserat.

Vi är nog en del andra som skulle säga att en arbetsmarknad utan rätten till sympatiaktioner skulle ha betydligt sämre balans. Men till arbetsgivarnas fördel.

Ingvar Persson