I dag på morgonen utbröt då till sist en konflikt. Kommunal tvingades utlösa sin vilande nyanställningsblockad mot de privata vårdföretagens verksamhet med personlig assistans. Medlarnas bud var helt enkelt för dåligt, enligt Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund.

Det är knappast någon överraskning. Förr eller senare måste arbetsgivarnas ambition att helt styra lönebildningen mot exakta procenttal kollidera med fackets ambitioner att göra något åt orättvisa löner.

Men det är inte det arbetsgivarna i branschen skriver när de i dag tar till pennan på Aftonbladets debattsida. Vårdföretagens representanter Fredrik Käll och Göran Fredriksson presterar i stället ett nästan övertydligt exempel på hur märkligt vårt samhälle värderar olika arbetsuppgifter.

Käll och Fredriksson är nämligen upprörda över Kommunals blockad eftersom den kommer att slå mot samhällets svagaste, människor som är beroende av assistenter för sin vardag.

Det kan jag förstå. Det arbete som personliga assistenter gör är verkligen viktigt på riktigt. Det gör skillnad, och betyder något. Därför får stridsåtgärderna effekt.

Det jag inte kan förstå är varför just den som har ett verkligt viktigt arbete ska tvingas acceptera sämre lön och sämre anställningsvillkor än alla andra?

I fallet med de privatanställda assistenterna handlar det dels om lönen – enligt Kommunal skiljer det omkring 900 kronor i månaden i medellön jämfört med kommunalt anställda – och om arbetsvillkoren. Privatanställda assistenter har i allmänhet timlön, och saknar uppsägningstid.

Det förväntas alltså de anställda acceptera – just därför att deras arbete betyder något.

Käll och Fredriksson försäkrar visserligen att de gärna skulle betala bättre, om de själva fick bättre betalt. Så är det kanske.

Men under tiden är det svårt att acceptera att just de som kanske gör samhällets viktigaste arbete år efter år ska tvingas betala välfärden genom att acceptera sämre villkor.

Ingvar Persson