Det blev en intensiv helg på Folkets Hus. Många som skulle avgå, ännu fler som skulle väljas. Det blev många att prata med och hälsa på.

Några ord han jag byta med den nye avtalssekreteraren Torbjörn Johansson. De var nog tur. Johansson lär nämligen ha fullt upp den närmaste tiden.

Han ska nämligen få samordningen att fungera inför nästa avtalsrörelse, och det måste gå fort. I september måste grunden vara lagd, och jobbet har redan börjat.

Men Johansson har också fått ett större uppdrag av LO-kongressen. Han ska inte bara lappa ihop förbunden inför vinterns förhandlingar. Han ska dessutom hitta ett långsiktigt sätt att lösa de motsättningar som skapade höstens haveri.

Det blir inte det lättaste.

I kampen för jämställda löner ska den nya LO ledningen starta ”en bred diskussion i fackföreningsrörelsen i syfte att modernisera den solidariska lönepolitiken”.

På kort sikt betyder det som sagt att brygga över motsättningarna om framför allt kvinnopotter. På lite längre sikt finns minst två frågor utan givna svar.

Den första handlar om vart pengarna tar vägen när de fackliga kraven samordnas. För om välavlönade män inom industrin avstår en del av löneutrymmet – kvinnopotternas själva kärna – blir ju inte resultatet i sig högre löner för välfärdens eller servicens kvinnor. I stället blir det mer pengar till ägarna, och det är vad som hänt.

På tio år har enligt Dagens Arbete vinsten per anställd mer än fördubblats i våra största industriföretag.

Allt beror inte på industrifackens självpåtagna roll som riktkarlar i lönebildningen eller LO:s jämställdhetspolitik, men övervinsterna sticker i ögonen. Precis som på 1970-talet.

Den andra frågan som måste följa i spåren av en diskussion om relativlönerna handlar om vart pengarna inte tar vägen. Återhållsamhet av manliga industriarbetare gör ju inte automatiskt att kommunerna, närbutikerna eller kvarterskrogarna får mer pengar att använda på löner.

Snarare tvärtom, faktiskt.

Jämställda löner handlar också om hur samhällets resurser används. Det betyder att frågan också är politisk, och kanske större än LO kan hantera. I alla fall på egen hand.

Ingvar Persson