Jag noterar att Göran Greider har recenserat LO-kongressen i husorganet Dalademokraten. Jag håller med honom om mycket, och tycker han har fel i en del.
Precis som vanligt med andra ord.
Men jag hittade ett resonemang där jag är rädd att Dalademokraten har missuppfattat något grundläggande, och där jag är rädd att han inte är ensam.
Det handlar om vad det egentligen betyder att industrins löner ska vara normerande.
”Normen för lönebildningen sätts på ett ensidigt sätt av industrifacken, vilket gör att den viktigaste delen av den nya arbetarklassen, den som återfinns på tjänstetundran, aldrig riktigt kommer med på båten”, skriver Greider.
Det kanske kan läsas som en kritik av Medlingsinstitutets sätt att angripa uppdraget att verka för en ”väl fungerande lönebildning” i årets avtalsrörelse. I så fall skulle jag hålla med.
Årets förhandlingar har alldeles för ofta havererat i en ansvarslös katt- och råttalek där framför allt arbetsgivarna smiter från rollen som part.
Kanske kan formuleringen också läsas som en kritik av hur LO:s samordning fungerat. I så fall är den också sann, men det beror ju delvis på att förbunden faktiskt inte lyckades enas i höstas.
För detta bär många ett ansvar.
Mitt problem är att jag tror Göran Greider försöker skriva att industrins roll som riktkarl betyder att det industriarbetarna som tjänar mest på att fungera som norm. Det är dessutom en uppfattning som ibland lyser igenom också i den fackliga debatten.
Så är det nog inte. Att industrin tecknar avtal först får nog snarare ofta effekten att alla andra kan använda resultatet som ett slags golv, eller i alla fall en gräns för vad andra fack måste acceptera.
Att vara normerande har ett pris. Men det är ett pris någon måste betala om inte arbetsmarknaden ska utvecklas till allas kamp mot alla.
De som skulle förlora på det är nämligen precis de grupper Greider skriver om – den ”nya” arbetarklassen på tjänstetundran.
Det är knappast någon tillfällighet att Jonnas Milton och Almega inför förra avtalsrörelsen ville förpassa lönenormen till historien. Han organiserar arbetsgivarna på precis de arbetsplatser Greider talar om.
För branscher som vars expansion bygger på lönepress är industrinormen en ständig källa till irritation.
Lönebildningen måste moderniseras. Den måste lämna plats för förändringar av relativlönerna, framför allt mellan kvinnor och män.
Men just därför behövs en norm att utgå ifrån, och ska sanningen fram har nog både Sverige och svenska löntagare all anledning att hoppas att den ska sättas av industrin.
Ingvar Persson