Inlägg av Ingvar Persson

Med bundna händer gör medlarna ingen nytta

av Ingvar Persson

I kväll bjöd LO-ledningen mig och några andra arbetsmarknadsjournalister på en bit mat i styrelsevåningen längst upp i LO-borgen. Ett trevligt initiativ.

Wanja Lundby-Wedin, Per Bardh och Ulla Lindqvist vill naturligtvis prata om lönerörelsen.

Wanja påpekade att hon faktiskt inte krävt att staten ska göra om Medlingsinstitutets uppdrag, något man skulle kunna tro när man läste en av mina ledare häromveckan. I det måste jag ge henne rätt. Kravet – som framfördes i ett bidrag till en skrift från Medlingsinstitutets – handlar faktiskt om att dagens uppdrag ska tolkas på ett rimligare sätt.

Att Kommunal – och några andra fackliga organisationer för offentliganställda – funderat på ett nytt statligt uppdrag till medlarna är däremot klart. Därmed kvarstår det problemet.

Det verkliga hotet mot parternas ansvar för lönebildningen är dock ett annat, om än besläktat.

De senaste åren har arbetsgivarna gjort allt för att bryta upp den fackliga samordningen av avtalskraven. Särskilt irriterade har direktörerna varit på LO:s samarbete. I höstas lyckades man. LO:s styrelse kunde inte enas om gemensamma krav.

Mycket tyder nu på att arbetsgivarna betraktar utfallet av årets förhandlingar som givet på förhand. Det är bara att fördröja samtalen och vänta in medlarbudet – vars innehåll i princip är känt. Industrins avtal ska ju inte bara vara norm, utan rent av ett märke.

Per Bardh säger att det inte kommer att fungera. För många förbund är det oacceptabelt att tvingas acceptera en enkel översättning av de ”procent” industrins avtal.

Han har säkert rätt.

Då återstår bara att hota med konflikt. Och medlarna lär inte kunna göra så mycket, de har ju på ett sätt redan markerat var deras gräns går.

Resultatet kan bli fler och längre konflikter, en oroligare arbetsmarknad.

Arbetsgivarna har sått vind, men de riskerar att få skörda storm. Det skulle ingen tjäna på.

Ett första test blir förhandlingarna om Handelsavtalet. Det löper ut om drygt två veckor.

En vecka senare är det påsk.

Ingvar Persson

Fusket på vägarna kväver konkurrensen

av Ingvar Persson

Jag ser att regeringen i går gav Rikspolisstyrelsen och Transportstyrelsen i uppdrag att skärpa kontrollen av att långtradarna på våra vägar följer reglerna. Det är verkligen inte en dag för tidigt.

Infrastrukturministern skriver det inte, men den som läser mellan raderna inser att udden är riktad mot den oseriösa konkurrens den svenska åkerinäringen utsatts för av åkerier som pressar priserna med underbetalda utländska chaufförer och illa utrustade bilar.

Det fuskas med körtider, med anställningsförhållanden och med reglerna som begränsar hur mycket lokala körningar en bil från utlandet får ta på sig.

Hårdast drabbas naturligtvis de utländska förare som i praktiken är rättslösa och tvingas arbeta för orimligt låga löner under oacceptabla villkor.

Nästan lika illa är det för deras svenska kollegor som förlorar jobbet när transportpriserna pressas så att deras jobb försvinner.

Allt det här har Transportarbetarfacket försökt berätta länge. I allmänhet har i alla fall liberala debattörer avfärdat facket som ett särintresse, på gränsen till främlingsfientlighet.

Men nu ger alltså regeringen ändå polisen och Transportstyrelsen i uppdrag att jaga fuskare. Varför? 

Jo därför att det vid sidan av utländska och svenska chaufförer faktiskt finns en tredje grupp som drabbas av laglösheten – de svenska åkeriföretagen.

– Det är för oss helt oacceptabelt om seriösa näringsidkare får lida för att andra inte följer regelverket, deklarerar infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd.

Jag skulle kunna göra mig lustig över att det är först när svenska företag drabbas som man kan kräva ordning och reda utan att anklagas för främlingsfientlighet, men det tjänar föga till.

I stället kan man ju önska att arbetsgivarna i andra branscher – som bärindustrin, byggbranschen och restaurangerna – hade modet att deklarera att ordning och reda är en grundsten för sund konkurrens. Kanske skulle man rent av kunna hoppas på en tillnyktring på Svenskt Näringsliv.

Det är uppenbarligen förutsättningen för att regeringen ska lyssna.

Ingvar Persson

Genombrott eller inte

av Ingvar Persson

Även om floden av siffror med många decimaler kan ge intryck av motsatsen är lönebildning ingen exakt vetenskap. Det finns alltid andra sätt att räkna.

Gårdagens byggavtal är ett utmärkt exempel. Avtalet ska ge 2,6 procents löneökningar till byggnadsarbetarna. Det är händelsevis precis den nivå parterna inom industrin enades om.

Det är dessutom i genomsnitt 774 kronor. Det står också i avtalet. Där står dessutom att byggstädarna – den lägst betalda gruppen – ska få samma krontalspåslag. Annorlunda uttryckt blir det omkring fyra procent.

– Ett genombrott för krontalspåslagen, sa Kommunals Annelie Nordström i går.

– Inget genombrott överhuvudtaget, säger Mats Åkerlind på Sveriges Byggindustrier.

Sanningen är nog att den saken återstår att se.

Krontalspåslag är ett traditionellt fackligt krav när man vill höja de lästa lönerna relativt sätt mer. Lika många kronor blir fler procent om man tjänar lite.

De har dessutom varit ett sätt att argumentera för mer jämställda löner. Med lika stora lönelyft – i kronor – blir den relativa skillnaden långsamt mindre.

Det var så Handels 2007 lyckades få igenom ett avtal som höll på att skapa storbråk i Svenskt Näringslivs samordningskommitté. Med medlares hjälp, dessutom. Uppenbarligen hoppas Kommunal att tricket ska kunna upprepas, den här gången med byggavtalet som utgångspunkt.

Det blir kanske inte så lätt. Svenskt Näringsliv är förvarnat, och även om normen ska räknas i kronor kan man fråga sig varför det inte lika gärna skulle kunna handla om Pappers 728 kronor för ett 14 månadersavtal.

Men vem vet. Lönebildning är som sagt inte någon exakt vetenskap, och de flesta inser trots allt att lönerna för många kvinnor i dag är orimligt låga.

Ingvar Persson

Det blir ingen byggstrejk

av Ingvar Persson

Något jubel blir det inte men det går nästan att höra hur det dras en suck av lättnad i förhandlarsverige. Både Byggnads och Byggindustrierna har just sagt ja till medlarnas bud.

Det blir ingen byggstrejk i veckan, och det är nog tur.

Byggföretagen slipper förklara för sina kunder varför arbetet stannat av vid de största och viktigaste investeringarna just nu. Svenskt Näringslivs samordningskommitté behöver inte gå igenom nya uppslitande interna strider.

Per Bardh på LO behöver inte förklara varför Pappers avtal inte duger som norm. Byggnads måste inte reda ut på vilket sätt en procents högre löneökningar för byggnadsarbetarna jämfört med industrins anställda skulle gynna jämställdheten.

Men framför allt kan kanske Claes Stråth på Medlingsinstitutet andas ut. Hans medlare – bland andra Bengt KÅ Johansson – lyckades hitta en lösning som gör att institutet fullföljt sitt uppdrag, att verka för en ”väl fungerande lönebildning”.

Hade konflikten brutit skulle det inte ha varit lätt att hitta en lösning.

Ändå lämnar förhandlingarna en besvärande eftersmak. Facket menar att arbetsgivarna inte lagt några bud, arbetsgivarna tycker för sin del att facket haft orealistiska krav. Och tillsammans har de väntat in medlarna – kanske för att själva slippa stå för eftergifter?

Det är i så fall knappast en förhandlingsmodell som bidrar till att stärka anseendet för parterna och deras förmåga att ta ansvar.

Men det är kanske så vi får vänta oss att allt fler förhandlingar kommer att gå till.

Ingvar Persson

Ett farligt spel

av Ingvar Persson

Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv och Håkan Sörman på Sveriges Kommuner och Landsting är oroade. I Dagens Nyheter förklarar de båda direktörerna att lönekraven från fackförbund som Byggnads och Kommunal är skadliga för samhällsekonomin. En väl etablerad lönebildningsmodell hotas, får vi veta.

Att Bäckström är bestört över fackens krav tillhör vid det här laget avtalsrörelsens manus. Han har använt samma myndigt bekymrade ton förut, utan att världen för den skull har gått under.

Ändå finns det nog anledning att den här gången dela något av den oro direktörerna ger uttryck för, men kanske inte av samma skäl.

Årets avtalsrörelse blir verkligen en prövning för den lönebildningsmodell som präglat det senaste årtiondet. Industrins roll som lönenormerare har ifrågasatts tidigare, av både fack och arbetsgivare. Men det har ändå slutat med att i stort sett hela arbetsmarknaden slutit avtal som byggt på de löneökningar industrin ansett sig kunnat bära. Och utan stora konflikter dessutom. (Kommunals strejk för 9 år sedan är ett undantag, men så inträffade den också ett år när många andra förbund hade gällande avtal)

I år kan det bli annorlunda.

Till en del beror det på att samordningen inom LO havererat.

Utan industriförbundens medverkan går det inte att tala om en fungerande samordning, även om LO-ledningen fortsätter att göra just det.

Men till en del handlar hotet nog också om att modellen i dag gör det alldeles för lätt för parterna att smita från sitt ansvar. I många fall tycks man nöjd med att vänta in medlarna som får komma in och lägga fast kommande utrymme.

Så tycks det till exempel ha gått till i byggförhandlingarna, som Bäckström och Sörman för övrigt använder som varnande exempel.

Byggnads hävdar att de under förhandlingarna inte fått ett enda riktigt bud av byggarbetsgivarna. I stället begärde Byggindustrierna för en dryg vecka sedan att medlare skulle kallas in, frivilligt.

Facket tycks inte heller ha gjort några stora ansträngningar för att komma framåt. Lönebudet på 3,5 procent kan inte vara förbundets sista. Det skulle inte bara utmana industrinormen, utan faktiskt också samordningen med Pappers som precis som Byggnads ingår i LO:s samordning.

Nu har Byggnads varslat om strejk.

Kanske hoppas både fack och arbetsgivare att medlarna ska komma in och lägga ett bud, gissningsvis med en löneökningstakt på 2,6 procent per år.

I den egna organisationen blir det sedan lättare att förklara varför man tvingats backa från de ursprungliga kraven.

Det är begripligt, men inte särskilt ansvarsfullt. Det kan dessutom vara farligt. Det kommer nämligen en dag när medlarna inte kan rädda allas ansikten. Och den dagen är det mer än prestige som står på spel.

Ingvar Persson

I rättvisans namn

av Ingvar Persson

Svenskt Näringsliv berättar i dag om företaget Kappahl på sin hemsida. Där tillämpas sedan länge individuell lönesättning, får vi veta. Nu ser dock företagsledningen problem.

– Vi skulle vilja fördela en större del lokalt, säger Roger Urbath som är Compensation & Benefit Manager för Svenskt Näringsliv.

Kollektivavtalet – och alldeles speciellt kraven på generella påslag och höga minimilöner – sätter ramar för chefernas möjligheter att använda lönen som ett sätt att styra verksamheten.

Frågan är om det är någon på Svenskt Näringsliv som har tänkt på att det kanske just är det som är meningen?

Ingvar Persson

Så vind och skörda storm

av Ingvar Persson

Christer Ågren på Svenskt Näringsliv är upprörd. Den svenska modellen för lönebildning är hotad, och det är fackförbundet Byggnads som utgör hotet.

– Ett anmärkningsvärt beteende, säger han om förra veckans strejkvarsel.

Om det inte vore så allvarligt hade det varit lätt att känna skadeglädja. Ågren har nämligen en stor del av ansvaret för att de senaste 15 årens lönebildningssystem just nu skakar.

Jag vet inte hur många artiklar jag skrivit där jag försökt förklara att LO-samordningen varit en förutsättning för industrilönernas normerande roll. Jag vet bara att de varit många.

Orsaken har alltid varit densamma. Direktörer som antingen beklagat sig över samarbetet mellan LO-förbunden, eller som mer handgripligt försökt sätta krokben för facken.

Direktörerna har gnällt över LO:s jämställdhetspotter och hållit ståndsrätt i sin egen samarbetskommitté. De har försökt splittra den fackliga sammanhållningen inom industrin. Till sist lyckades de, i alla fall delvis. Dessutom har de sagt upp förhandlingsordningen.

De har kort sagt gjort vad de kunnat för att riva ner den ömtåliga ballans som gjort att arbetare och tjänstemän samarbetat om industrilönerna, och att detta sedan påverkat övriga arbetsmarknaden genom LO:s samordning.

Direktörerna har sått vind. Skulle byggkonflikten gå riktigt illa kommer de – och hela det svenska samhället – att få skörda storm.

Det kan nämligen hända att Ågren har rätt på en punkt. Modellen med industrilönerna som norm för resten av arbetsmarknaden kan vara på väg att haverera. Och det är inte omöjligt att sammanbrottet börjar i byggsektorn.

Det har ingenting med kraven på jämställdhet eller högre kvinnolöner att göra. Däremot hänger det samman med sammanbrottet för LO:s samordning, och med den misstänksamhet som gjort att facken inom industrin till varje pris velat undvika några sprickor i sitt samarbete.

I båda fallen bär Ågrens direktörskompisar ett stort ansvar. De har bäddat för detta länge.

Nu kan vi bara hoppas att det finns en väg tillbaka. En arbetsmarknad utan gemensamma normer kommer nämligen att stå företagen och löntagarna dyrt.

Det kommer att stå Sverige dyrt.

Ingvar Persson

Ta Reinfeldts svammel på allvar

av Ingvar Persson

I en intervju med Expressen lanserade Fredrik Reinfeldt ännu ett nytt begrepp i den politiska debatten. Statsministern oroades över ”insidermakten”.

Så här sa han:

”Det är uppenbart att det finns väldigt tydlig insidermakt i Sverige, alltså fackliga företrädare som gärna förstärker förutsättningarna för de som har jobb”.

Dessutom talade statsministern bekymrat om arbetsgivare som är ”väldigt nöjda med den personal de har”.

Reinfeldt uttrycker sig som vanligt kryptiskt, men om man ska tro att det finns någon mening i de sibylliska formuleringarna borde nog alla som vill försvara den svenska arbetsmarknadsmodellen känna en viss oro.

Reinfeldt tycks nämligen mena att det är parternas makt som håller ungdomar i arbetslöshet. Det stämmer visserligen dåligt med den allmänna uppfattningen som snarare säger att den svenska arbetsmarknaden har haft en ovanligt stor förmåga till omställning och anpassning, men om det är så statsministern tycker finns risk att han faktiskt också tänker föra en politik i överensstämmelse med den övertygelsen.

I så fall ligger den svenska modellen illa till.

Reinfeldt kan nämligen komma till en av två slutsatser när det gäller hur han ska lyckas bryta denna ”insidermakt”.

Han kan, i sann liberal anda, se till att de fackliga organisationerna förlorar dagens inflytande över lönebildningen. Det är trots allt inte så länge sedan Moderaterna gick till val på frågan om att tillåta individuella avtal på lägre nivåer än kollektivavtalen.

Resultatet skulle – i alla fall i teorin – bli att utbud och efterfrågan anpassade sig till varandra på det sätt som tillgång och efterfrågan brukar anpassa sig; genom att priset förändras. I klartext betyder det lönesänkningar.

Men statsministern skulle också kunna komma till en annan slutsats, att han som företrädare för det upplysta allmänintresset får gå in och styra lönebildningen. Det skulle inte bara kunna passa Reinfeldts uppblåsta självbild, utan också Anders Borgs önskan om att använda Sverige som något slags fullskalemodell för ekonomiska teorier.

Praktiskt lär utfallet också här bli lönesänkningar, och störst för dem som tjänar minst.

I vilket fall tycks statsministerns funderingar peka mot ett slut för parternas självständiga ansvar för lönebildningen. Det kanske inte är så konstigt att han uttrycker sig kryptiskt.

Ingvar Persson

Upp- och nervända världen

av Ingvar Persson

I förra veckan bestämde sig Byggnads för att säga upp avtalet. I stort sett samtidigt utsåg Medlingsinstitutet – på parternas begäran – medlare i förhandlingarna.

De kommer nog inte att få det lätt.

Om jag trodde att Byggnads tänkte driva kravet på 3,5 procents löneökningar skulle jag kanske skriva att de arbetsgivare som hela tiden protesterat mot den fackliga samordningen nu får se vad brist på samordning kostar.

Men det tänker jag inte skriva, eftersom jag inte tror att Byggnads väntar sig att få igenom sina krav. När medlarna är klara lär också byggnadsarbetarna kunna räkna med löneökningar på ungefär 2,6 procent i årstakt.

Det är inte det som gör medlarnas jobb svårt.

Det svåra är att fack och arbetsgivare inte är eniga om vad de ska prata om. Och orsaken till det finns i det senaste byggavtalet. Det skrevs i april 2010 och hade en del egenheter.

Den viktigaste är att det skulle löpa över två olika perioder. Lönerna gällde i 23 månader, alltså fram till nu. Övriga villkor skulle däremot gälla i 35 månader, alltså ytterligare ett år.

Årets förhandlingar skulle alltså bara gälla löner. Det var i alla fall så avtalet presenterades för snart två år sedan.

Nu har Byggnads en annan uppfattning. Förbundet vill också ta upp frågor om arbetsmiljö och arbetstider, och argumenten är starka. Det är orimligt att byggnadsarbetare dör på sin arbetsplats, och också barn till den som arbetar i byggbranschen förtjänar att träffa sin far – eller mor.

Ingen kan säga emot.

Däremot finns alltså avtalet, och arbetsgivarna vill inte veta av något tal om arbetstider, arbetsmiljö eller andra arbetsvillkor.

Om det funnits tio budord för fackliga företrädare skulle det första antagligen ha varit:

Avtal och uppgörelser gäller.

Saken har en moralisk dimension, ett handslag ska vara värt något. Men det handlar framför allt om praktisk erfarenhet. I längden är det aldrig löntagarna som tjänar på regler som kan tolkas lite hur som helst.

Ibland kan den där inställningen bli en smula stelbent. Det finns en del paragrafryttare i fackföreningsrörelsen. Men i grund och botten har respekten för uppgörelser gjort svensk fackföreningsrörelse stark.

Ändå är det Byggnads som nu anklagar arbetsgivarna för att gömma sig bakom avtalets bokstav.

”Ska BI (Sveriges Byggindustrier) gömma sig bakom paragrafrytteri”, frågar sig Byggnads avtalssekreterare Torbjörn Johansson i ett pressmeddelande.

Det känns som lite upp- och nervända världen. Och det känns inte riktigt bra.

Ingvar Persson

Frågorna som LO-kandidaterna inte fick

av Ingvar Persson

I radion kunde vi i morse höra något alldeles unikt, en debatt mellan två kandidater till LO-ordförandeskapet. Tobias Baudin och Karl-Petter Thorwaldsson diskuterade framtiden för den fackligpolitiska samverkan, och för samordningen inom LO.

Inslaget är unikt därför att det tidigare inte funnits flera kandidater som öppet kämpat om ordförande posten i LO. På den punkten är landsorganisationen som Socialdemokratin. Det är dessutom unikt – i alla fall nästan – att ett av radions prestigeprogram väljer att lyfta fram fackföreningsrörelsen på det sättet.

Så, vad fick vi veta?

Att båda tycker att LO ska fortsätta samarbetet med Socialdemokraterna, om än med större självförtroende. Så lär det bli. Den fråga som ofta tycks vara den största för journalister och utomstående betraktare är knappast något trätoämne i ledande LO-kretsar.

Om samarbetsformerna förändras så kommer det snarare att bero på Socialdemokratins försvagade ställning än på att någon av ordförandekandidaterna skulle vilja slippa partiets VU-möten.

Vi fick också veta att båda hoppas att LO åter ska klara att samordna löneförhandlingarna. Baudin – från Kommunal – betonade dock att det faktiskt finns ett slags samordning, även om tre förbund står utanför.

Det är nog att ta väl lätt på problemet. Att byggnadsförhandlingarna redan är på väg mot medling kan nog tjäna som exempel på att LO knappast har något alternativ. Vill organisationen ha någon kontroll över lönebildningen måste man brygga över klyftan mellan industrin och den övriga arbetsmarknaden.

Annars blir det statens medlare eller marknaden som bestämmer.

Om detta skrev jag lite i måndagens Aftonbladet.

Att ena LO kan till och med visa sig vara en alltför låg ambition. Sanningen är nog att det behövs helt nya institutioner och ett samarbete som sträcker sig betydligt längre än så om fackföreningsrörelsen ska kunna behålla sin ställning i samhällsdebatten.

Men frågor om ett nytt huvudavtal eller ett fördjupat samarbete med tjänstemannarörelsen ställdes inte i morgonens debatt.

Allt kan trots allt inte göras om på en gång.

Ingvar Persson

Sida 3 av 11
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson, Kristina Jeppsson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB