I går blev jag för första gången presenterad som ”ledarskribent och bloggare”. Det hände på en konferens som Medlingsinstitutet arrangerade, och ska jag vara ärlig kändes det lite märkligt. Men det är väl lika bra att vänja sig. För dagen är ju parollen i den här branschen ”on-line first”.

Någon riktig bloggare är jag kanske ändå inte. Då borde jag ha rapporterat live från konferensen, i alla fall i det här forumet. Det blev nämligen en riktigt intressant eftermiddag.

Arbetsmarknadsministern bidrog med vänliga ord och en liten nyhet. Medlingsinstitutets chef – Claes Stråth – kommer att få sitt förordande förlängt. Ingen hade förmodligen räknat med motsatsen, men nu är det i alla fall sagt.

Dessutom rapporterade Hillevi Engström stort intresse för den svenska arbetsmarknadsmodellen från Kina, där hon just varit på resa. Visserligen hade kineserna en smula svårt med somliga inslag i modellen – som fria fackföreningar och strejkrätt – men ändå.

Den som vill vara elak skulle kunna säga att det inte låter så förskräckligt annorlunda än när Folkpartiets Carl B Hamilton diskuterar arbetsmarknad. Men det skulle vara lågt.

Eftersom temat för konferensen ytterst var Medlingsinstitutets tioårsjubileum blev det också en hel del diskussion om medling och lönebildningsmodeller. Sådant är viktigt, om inte annat för att påminna om att arbetsmarknaden är en spelplan där reglerna ständigt skrivs om.

Skriften ”Röster om lönebildning och medling” som tagits fram för konferensen innehåller många bidrag som förtjänar en vidare spridning.

Men framför allt blev konferensen i går ett slags temperaturmätare på tillståndet i avtalsrörelsen. Mer aktuellt än så blir det inte. Enligt planerna återstår det precis tre veckor tills parterna inom industrin ska vara färdiga med sina avtal.

Hur det går, och vilken roll de kommer att spela för kommande avtal återstår att se.

Att döma av de inlägg Svenskt Näringslivs Christer Ågren och LO:s Wanja Lundby Wedin höll i går blir det kanske inte alldeles lätt att komma överens.

Men det ska det väl kanske inte heller vara när intressen står mot varandra. Jag hoppas kunna komma tillbaka till den saken.

Klart är i alla fall att medan LO:s Lunby Wedin och – kanske liten försiktigare – den förre TCO chefen Sture Nordh talade om bristande jämställdhet och för stora löneklyftor tyckte Svenskt Näringslivs Christer Ågren precis tvärt om.

På den punkten har i alla fall ingenting förändrats.

Ingvar Persson

När industrins orderböcker plötsligt tömdes i samband med finanskrisen hade svenska företag ingen möjlighet för att tillfälligt snabbt kunna minska arbetskraften. Till skillnad från i 23 av EU:s 27 medlemsländer hade Sverige inget system för tillfälliga permitteringar.

Det har vi fortfarande inte.

Däremot hade Sverige då – och har fortfarande – regler som gör det lätt och billigt för arbetsgivare att säga upp människor. Det var precis vad som hände, och trots att det så småningom tecknades tillfälliga krisavtal försvann 100 000 industrijobb.

Att det innebar en katastrof för många av de anställda som tvingades lämna sina jobb är klart. Men också för företagen och Sverige har bristen på ett fungerande permitteringsinstitut skapat problem.

När konjunkturen vände och orderböckerna fylldes fanns de yrkeskunniga människorna helt enkelt inte kvar. Det gick inte att skruva på den kran som så dramatiskt dragits åt.

Många av våra konkurrentländer – som har motsvarande fabriker – kunde däremot leverera. Där kunde personalen kallas in efter permitteringen.

Nästa gång det blir kris borde Sverige ha ett annat system än uppsägningar för att möta tillfälliga djupdykningar i efterfrågan. Det är den slutsats som en partsgemensam arbetsgrupp inom industrin nu presenterar i en rapport.

Gruppen vill ha en ordning som tillåter utbildning i kristid, och konstaterar att staten kommer att behöva vara med och betala. Rapporten pekar ut de kända problemen – att permitteringar inte får bli ett alternativ till strukturomvandling, och att det inte får fungera som ett sätt att vältra över kostnader på andra – men menar att de kan bemästras.

Inget av detta borde vara kontroversiellt, och till och med en aldrig så försiktig Anders Borg har ju antytt att han kan tänka sig att prata om saken.

Det finns egentligen bara ett problem. Tiden.

För om inte människor ska bli arbetslösa och jobb försvinna från Sverige nästa gång det blir kris kan det vara bråttom, riktigt bråttom.

För alla som nu varslas är det faktiskt redan för sent.

Ingvar Persson

På Ledarbloggen skriver jag idag också om de förhandlingar som PTK och Svenskt Näringsliv planerar om anställningstryggheten.

I upptakten till den senaste avtalsrörelsen pratades det mycket om inhyrning. De fackliga organisationerna – inte minst i industrin – hade sett hur arbetsgivarna skaffade sig svängrum genom att hyra in personal i stället för att anställa människor.

Under industrikrisen 2008 var det många som insåg vart utvecklingen var på väg. Lastbilsbranschen blev ett slags värdemätare. Medan Scania i Södertälje diskret lät sina kontraktsanställda sluta tvingades Volvo i Göteborg till omfattande uppsägningar.

Utifrån såg det ut som krisen var djupare i Göteborg, och många fackliga företrädare såg hur själva anställningsförhållandet var på väg att urholkas.

Precis det där pratade jag med verkstadsklubben på ABB i Ludvika förra vintern. Koncernledningen hade bestämt att minst en femtedel av arbetskraften skulle hyras in, även om det riskerade att drabba produktionen.

– Företaget vill inte ha personal under sina egna vingar, sa Kalle Johansson från verkstadsklubben.

I avtalsrörelsen ville facken få kontroll på utvecklingen. Ska sanningen fram kan man fråga sig hur det lyckats. I vilket fall är den första åtgärd lastbilstillverkarna vidtar för att möta en kommande kris att säga upp kontrakten med inhyrda och tillfälligt anställda. Det finns en krockkudde av tillfälligt anställda som får ta smällen.

Och lastbilstillverkarna är inte ensamma. Bemanningsföretag och konsultbolag har fördubblat sin andel av de industrianställda sedan 2009. I dag utgör de inhyrda tio procent av arbetskraften. Dessutom har antalet korttidsanställda vuxit fortare än antalet fasta jobb.

Om konjunkturen verkligen utvecklas på det dystra sätt som arbetsgivarnas förhandlare brukar spå lär det inte skapa lika stora rubriker som tidigare. Hyreskontrakt sägs upp och tillfälliga anställningar löper ut.

Men människors som blir arbetslösa är precis lika utsatta som tidigare. Frågan om anställningsformer och anställningstrygghet lär komma tillbaka i kommande avtalsrörelser.

Ingvar Persson

I dagens Aftonbladet skriver Annika Elias från fackförbundet Ledarna att årets avtalsrörelse borde bli de sista i sitt slag. Tanken är något dunkel.

Tydligen tänker sig Elias att de fackliga organisationerna ska ge upp ambitionen att förhandla om kronor och ören, och i stället erbjuda sina medlemmar stöd i individuella uppgörelser med chefen – i många fall en av Elias medlemmar.

Det är för övrigt en modell som Ledarna redan tillämpar, och ska vi döma av dagens debattartikel är den inte utan problem. Elias konstaterar i alla fall att individuella löner ofta inte betyder att känslan av inflytande ökar.

I allmänhet brukar fackliga organisationer med den sortens avtal skylla på att arbetsgivarna inte förstår. Kanske är det riktigt. En annan förklaring skulle annars kunna vara att arbetsgivare sällan vill betala mer lön än de måste.

Individuella och lokala löner är dessutom ett utmärkt och mycket kraftfullt sätt att stärka chefens grepp över en arbetsplats. Man säger ogärna emot den som avgör vad man ska få betalt.

Det kanske Elias inte har något emot.

Trots alla problem vill Annika Elias nu avskaffa hela ordningen med centrala branschavtal om löneökningar till förmån för modellen. Det känns lite djärvt.

Sanningen är naturligtvis att olika löntagargrupper väljer olika strategier.

För vissa – som Ledarna – kan det kanske vara rationellt att lita till de enskilda medlemmarnas förhandlingsstyrka.

För andra – den absoluta majoriteten på arbetsmarknaden – är det viktigt att avtalen garanterar nivåer och kanske till och med ett individuellt utfall.

För även om förhandlingsspelet kan vara svårt att förstå är det ingen som har svårt att begripa resultatet på lönebeskedet.

Ingvar Persson

IF Metall och teknikarbetsgivarna har enats om att förkorta det gällande avtalet med två månader. På det sättet ska alla frågetecken kring fredsplikten rätas ut.

Bakgrunden är att industrin efter förra lönerörelsen stod med olika långa avtal för tjänstemän och arbetare. Om man vill ha samordning och tydlighet är det naturligtvis inte så bra, och det insåg så småningom också alla.

Alltså bestämde man sig för att trots allt förhandla samtidigt.

I förra veckan hävdade dock Mats Jutterström från Pappers att en liten detalj tappats bort. Fredsplikten från det träffade avtalet skulle fortfarande gälla industriarbetarna, och det även om arbetsgivarnas organisationer dyrt och heligt lovade att inte dra saken till domstol.

IF Metall och Teknikföretagen protesterade högt, men tyckte tydligen trots allt att det låg något i varningen. På något annat sätt är det svårt att förstå varför man nu bestämmer sig för att låta avtalet löpa ut i förtid.

Sannolikt är det mest en akademisk fråga. Det brukar inte precis bli strejk i industrin, och absolut inte där IF Metall sköter förhandlingarna.

Men det låter klokt att klara ut formaliteterna i förväg. Årets löneförhandlingar lär bli svåra nog utan att tyngas av juridiska formaliteter.

Ingvar Persson

Nu tar direktörerna på Svenskt Näringsliv till det tunga artilleriet.

”Jag är orolig att vi kommer tillbaka till en situation då vi tappar greppet om löneutvecklingen”, säger Christer Ågren på organisationens hemsida. Ågren varnar till och med för en ny 90-talskris.

Det är lite magstarkt. Inte bara för att Ågren glömmer att 90-talskrisen ju snarare orsakades av dåliga politiska beslut, delvis som ett resultat av krav från just Svenskt Näringsliv.

Det skulle Ågren kunna diskutera med sin chef. Han arbetade trots allt på finansdepartementet de där åren när den svenska ekonomin föll genom golvet.

Det är också intressant att direktörerna tar i så i en situation där knappast någon menar att det är konkurrenskraften som är Sveriges problem. Problemet är däremot att spekulation och kortsiktighet gör att ingen vet hur länge de svenska exportföretagens kunder kan betala.

Och mot det problemet hjälper inte låga lönelyft.

Men framför allt är det märkligt att direktörerna talar om den kommande avtalsrörelsen i ett så ödesmättat tonläge. ”Tappar greppet om löneutvecklingen”, minsann.

Tydligen litar direktörerna inte på att de senaste årens historia med ansvarsfulla avtal på en nivå som anpassats till våra konkurrentländer kommer att fungera. Och kanske har det rätt.

Men då kan det vara värt att minnas att det var Teknikföretagen som i den förra avtalsrörelsen skapade problem genom att – till synes medvetet – splittra facken inom industrin.

Det var samma organisation som valde att säga upp industriavtalet, och det är samma organisation som förhandlade fram ett nytt avtal där formuleringarna om lönenormeringen är än starkare.

Nu har alltså direktörerna upptäckt att det kanske inte kommer att fungera. I alla fall inte så länge kvinnor tjänar 84 procent av vad män tjänar och talet om kris aldrig når bolagsstämmornas beslut om utdelning eller direktörernas bonusar.

Den som letar kriser orsakade av giriga direktörer eller oansvariga spekulanter behöver aldrig blicka 15 år tillbaka i tiden.

Ingvar Persson

Ett av samhällsvetenskapens mest använda tankeexperiment brukar kallas fångarnas dilemma.

I korthet handlar det om en grupp fångar som alla skulle tjäna på att förneka det de är anklagade för, men bara om de absolut kan lita på att också deras medfångar kommer att neka.

Om fångarna är egennyttiga och rationella – utgångspunkten för all ekonomisk teori – skulle de därför alla skvallra på varandra, och få långa straff.

Fångarnas dilemma brukar användas som argument mot föreställningen om marknadens effektivitet.

Själv kommer jag att tänka på den svenska avtalsrörelsen.

De flesta anser nog att en huggsexa där alla försöker få ut så mycket som möjligt skulle vara skadlig. För tillväxten, för arbetslösheten och penningvärdet. Men framför allt för enskilda löntagare och samhällsklimatet i Sverige.

Den som strävar efter jämlikhet har inte mycket att vänta sig av en lönerörelse där var och en ser om sitt eget hus.

Ändå är det precis så det blir utan riktigt stark tillit, i vart fall mellan de olika fackliga organisationerna. Grunden för den tilliten har de senaste åren funnits i LO:s samordnade roll.

I år har den försvunnit. Det var precis det LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin tvingades berätta när hon den 9 september redovisade LO-styrelsens förslag till lönekrav.

I praktiken stod det redan då klart att tre förbund skulle ställa sig utanför på grund av kravet om en jämställdhetspott.

Resultatet lät inte heller vänta på sig. Kommunal antydde genast att de inte längre kände sig bundna av industrinormen. I Ekot stämmer nu Handels och Hotell- och Restaurang in.

Avtalsrörelsen kommer att sakna fungerande riktmärken, och det är svårt att tro att det kommer att bli lågavlönade kvinnor som vinner på det.

Precis som i fångarnas dilemma inser nog alla att det skulle vara bäst att hålla samman, men tilliten räcker inte.

Det är, hur man än ser på saken, ett fackligt misslyckande av smått historiska mått.

Ingvar Persson

Antalet utländska bärplockare med tillstånd har halverats sedan migrationsverket skärpte reglerna. Men inte mängden plockade bär.

Det visar en rapport från Swedwatch, som konstaterar att fler arbetar utan tillstånd. För plockarna betyder det än större rättslöshet.

Somliga lär kräva att myndigheterna åter ska släppa på reglerna.

Det är fel slutsats.

Det rimliga är naturligtvis att sanera bärbranschen.

Ingvar Persson

När statsminister Reinfeldt i förra veckan använde direktörsklubben Svenskt Näringsliv som exempel på ett särintresse viste harmen inga gränser. Från Östermalm kallade Urban Bäckström – en gång moderat statssekreterare – Reinfeldts analys för okunnig och häpnadsväckande.

”Han själv företräder ett särintresse vars snäva uppgift är att vinna nästa val”, skrev Bäckström.

Ord och inga visor, och det är klart att det ligger nära till hands med att jämföra med den gången Göran Persson kallade LO för ett särintresse. Då tog det också hus i helvete.

Reinfeldt räknar för övrigt också facket till särintressena. Men faktum är att det inte är någon bra beskrivning av svenska fackföreningsrörelsen. Och det ska Bäckström nog vara glad för.

Trots allt tal om sviktande medlemsrekrytering organiserar fackförbunden i LO, TCO och Saco tillsammans just under 3 miljoner löntagare. De representerar ett tvärsnitt av arbetsmarknaden, från avdelningschefen till det vikarierande affärsbiträdet.

Svenskt Näringsliv, med sina 60 000 medlemsföretag, är något annat.

Men alla har ett intresse gemensamt. Att villkoren för företagen – om också inte företagarna – är så bra att det skapar jobb och tillväxt i Sverige.

Fackförbund som organiserar en absolut majoritet av de anställda måste ta hänsyn till det. Fackliga organisationer på marginalen kan kosta på sig att strunta i sådana resonemang.

Det märks när det blir tal om avtalsrörelse. Naturligtvis skulle svenska fack kunna använda konfliktvapnet oftare. På kort sikt skulle det antagligen till och med löna sig. Men på lång sikt – och för alla medlemmar – skulle det bli dyrt.

Bäckström skulle kanske ägna mindre tid åt att uppröras över att han och hans direktörer beskrivs som ett särintresse, och mer tid åt att värna det faktum att han tillåts förhandla med en motpart som faktiskt representerar ett slags allmänintresse.

Ingvar Persson

Som jag konstaterar i blogginlägget om Reinfeldt kan man fråga sig i vilken värld vår statsminister lever. Men man kan faktiskt också fråga sig hur finansministerns verklighet ser ut, i alla fall när det gäller villkoren på arbetsmarknaden.

I går när Moderaterna berättade om hur de anser att Sverige ska möta dagens tuffa tider. En huvudpunkt för finansministern handlade om flexibilitet och ungas möjlighet att få in en fot på arbetsmarknaden.

Borgs recept stavas korttidsarbete. Det finns i Tyskland, har finansministern tagit reda på.

Låt mig upplysa om att det finns också här.

Några siffror ur LO:s senaste rapport om anställningsformer:

Nästan var femte arbetare har någon form av tidsbegränsad anställning.

Nästan var fjärde arbetarkvinna har en anställning som inte löper tills vidare. Av de icke fackanslutna arbetarkvinnorna saknar nästan hälften ett fast jobb.

Av ungdomar under 25 år – den grupp finansministern säger sig värna speciellt om – är det fler som har ett tidsbegränsat jobb än ett fast.

Så ser verkligheten ut.

Anders Borg kan naturligtvis tycka att korttidsarbeten är framtiden för den svenska arbetsmarknaden. Men han behöver knappast åka till Tyskland för att hitta exempel på hur det fungerar.

Det räcker förmodligen om finansministern pratade med den som serverar nästa gång han och hans vänner går på restaurang.

Ingvar Persson