Jag vet att det har varit dålig aktivitet på lönebloggen de senaste veckorna, och jag vet att jag just nu borde skriva en analys av läget i lärarnas förhandlingar. Det är trots allt ett av de områden som i förväg annonserades ut som ett av arbetsmarknadens känsligaste.

Men jag kan bara beklaga, det kommer ingen analys av det bud facken i går sa nej till. Dagarna är helt enkelt för korta och andra arbetsuppgifter för många. Det är kort sagt som det brukar vara i övergången till semestertider. Eller så är arbetsbelastningen just nu ett resultat av den utveckling Svenskt Näringsliv så stolt konstaterar på sin hemsida. Svenskarna jobbar allt mer, en hel timme till i veckan sedan år 2006.

Det kan naturligtvis vara bra, om det som Stefan Fölster antar beror på att fler har blivit friska och arbetsföra av jobbskatteavdrag, rutavdrag och andra avdrag. Men det kan nog lika väl handla om att vi som har ett jobb förväntas arbeta mer och mer, medan trösklarna in på arbetsmarknaden bara blir högre.

Analysen av lärarnas avtalsrörelse får i alla fall vänta. Det lär å andra sidan också förhandlingarna göra. Årstiden är sällsynt illa vald för att försöka sätta press på arbetsgivarna med konfliktvarsel.

Ingvar Persson

Jag noterar att Göran Greider har recenserat LO-kongressen i husorganet Dalademokraten. Jag håller med honom om mycket, och tycker han har fel i en del.

Precis som vanligt med andra ord.

Men jag hittade ett resonemang där jag är rädd att Dalademokraten har missuppfattat något grundläggande, och där jag är rädd att han inte är ensam.

Det handlar om vad det egentligen betyder att industrins löner ska vara normerande.

”Normen för lönebildningen sätts på ett ensidigt sätt av industrifacken, vilket gör att den viktigaste delen av den nya arbetarklassen, den som återfinns på tjänstetundran, aldrig riktigt kommer med på båten”, skriver Greider.

Det kanske kan läsas som en kritik av Medlingsinstitutets sätt att angripa uppdraget att verka för en ”väl fungerande lönebildning” i årets avtalsrörelse. I så fall skulle jag hålla med.

Årets förhandlingar har alldeles för ofta havererat i en ansvarslös katt- och råttalek där framför allt arbetsgivarna smiter från rollen som part.

Kanske kan formuleringen också läsas som en kritik av hur LO:s samordning fungerat. I så fall är den också sann, men det beror ju delvis på att förbunden faktiskt inte lyckades enas i höstas.

För detta bär många ett ansvar.

Mitt problem är att jag tror Göran Greider försöker skriva att industrins roll som riktkarl betyder att det industriarbetarna som tjänar mest på att fungera som norm. Det är dessutom en uppfattning som ibland lyser igenom också i den fackliga debatten.

Så är det nog inte. Att industrin tecknar avtal först får nog snarare ofta effekten att alla andra kan använda resultatet som ett slags golv, eller i alla fall en gräns för vad andra fack måste acceptera.

Att vara normerande har ett pris. Men det är ett pris någon måste betala om inte arbetsmarknaden ska utvecklas till allas kamp mot alla.

De som skulle förlora på det är nämligen precis de grupper Greider skriver om – den ”nya” arbetarklassen på tjänstetundran.

Det är knappast någon tillfällighet att Jonnas Milton och Almega inför förra avtalsrörelsen ville förpassa lönenormen till historien. Han organiserar arbetsgivarna på precis de arbetsplatser Greider talar om.

För branscher som vars expansion bygger på lönepress är industrinormen en ständig källa till irritation.

Lönebildningen måste moderniseras. Den måste lämna plats för förändringar av relativlönerna, framför allt mellan kvinnor och män.

Men just därför behövs en norm att utgå ifrån, och ska sanningen fram har nog både Sverige och svenska löntagare all anledning att hoppas att den ska sättas av industrin.

Ingvar Persson

Det blev en intensiv helg på Folkets Hus. Många som skulle avgå, ännu fler som skulle väljas. Det blev många att prata med och hälsa på.

Några ord han jag byta med den nye avtalssekreteraren Torbjörn Johansson. De var nog tur. Johansson lär nämligen ha fullt upp den närmaste tiden.

Han ska nämligen få samordningen att fungera inför nästa avtalsrörelse, och det måste gå fort. I september måste grunden vara lagd, och jobbet har redan börjat.

Men Johansson har också fått ett större uppdrag av LO-kongressen. Han ska inte bara lappa ihop förbunden inför vinterns förhandlingar. Han ska dessutom hitta ett långsiktigt sätt att lösa de motsättningar som skapade höstens haveri.

Det blir inte det lättaste.

I kampen för jämställda löner ska den nya LO ledningen starta ”en bred diskussion i fackföreningsrörelsen i syfte att modernisera den solidariska lönepolitiken”.

På kort sikt betyder det som sagt att brygga över motsättningarna om framför allt kvinnopotter. På lite längre sikt finns minst två frågor utan givna svar.

Den första handlar om vart pengarna tar vägen när de fackliga kraven samordnas. För om välavlönade män inom industrin avstår en del av löneutrymmet – kvinnopotternas själva kärna – blir ju inte resultatet i sig högre löner för välfärdens eller servicens kvinnor. I stället blir det mer pengar till ägarna, och det är vad som hänt.

På tio år har enligt Dagens Arbete vinsten per anställd mer än fördubblats i våra största industriföretag.

Allt beror inte på industrifackens självpåtagna roll som riktkarlar i lönebildningen eller LO:s jämställdhetspolitik, men övervinsterna sticker i ögonen. Precis som på 1970-talet.

Den andra frågan som måste följa i spåren av en diskussion om relativlönerna handlar om vart pengarna inte tar vägen. Återhållsamhet av manliga industriarbetare gör ju inte automatiskt att kommunerna, närbutikerna eller kvarterskrogarna får mer pengar att använda på löner.

Snarare tvärtom, faktiskt.

Jämställda löner handlar också om hur samhällets resurser används. Det betyder att frågan också är politisk, och kanske större än LO kan hantera. I alla fall på egen hand.

Ingvar Persson

Det blev ett avtal för plåtslagerierna och VVS, till slut.

Som vanligt utropar sig båda parter som segrare.

Arbetsgivarna hävdar att det hela tiden varit lärlingslönerna som varit problemet. Den frågan skjuts till en arbetsgrupp.

Byggnads har fått igen om fyra timmars arbetstidsförkortning, och begränsningar av arbetsgivarnas rätt att beordra övertid.

Utifrån ser det ut som facket har störst anledning att jubla. Och det handlar inte bara om att två krav borde vara mer än en.

Framför allt handlar det om att arbetsgivarna – till sist – tvingats acceptera att arbetsmarknadskonflikter bara kan lösas vid förhandlingsbordet.

Inte i domstol, och inte på debattsidor eller med tidningsannonser.

Det är nämligen där Plåtslagerierna och VVS-företagen – ivrigt påhejade av Svenskt Näringsliv – valt att utkämpa en stor del av den senaste månadens konflikt.

Det har inte blivit någon succé. Och det känns väldigt skönt.

Ingvar Persson

Den här våren har handlat mycket om arbetsgivare som inte velat förhandla. Exemplen är hur många som helst.

Som handlarna, där ingenting alls hände innan medlarna kopplades in. Eller som plåtslagerierna och VVS-företagen. Under en månads strejk har arbetsgivarna ägnat sig åt juridiska krumbukter, annonskampanjer och ett flitigt artikelskrivande. Men de har inte förhandlat, inte på allvar.

Frågan är ändå om inte Hotellens och restaurangernas arbetsgivarorganisation Visita tar priset. 31 minuter, så länge lät arbetsgivarna enligt Hotell- och restaurangfackets ordförande Ella Niia förhandlingarna med Hotell- och Restaurangfacket pågå innan de tyckte det var dags att kalla in statliga medlare.

Sedan dess har arbetsgivarna vägrat sätta sig vid förhandlingsbordet, i alla fall utan medlarnas sällskap.

Ingenting har hjälpt, inte ens att facket sagt upp avtalet i ett försök att få i gång samtal.

Det är absurt, en flykt från det partsansvar som bygger den svenska modellen och ett missbruk som borde göra Medlingsinstitutet rasande eftersom det sätter hela institutionens trovärdighet i fråga.

Nu tvingas Hotell- och Restaurangfacket varsla om strejk för drygt tusen anställda på 11 stora arbetsplatser. Målet är fortfarande att få i gång förhandlingar och nå ett avtal, men misslyckas det blir det konflikt från den 8 juni.

Visita beklagar sig förstås på sin hemsida, och påstår att man hela tiden velat förhandla. Men genom medlare.

Men krögarna har faktiskt ingen anledning att beklaga sig. En arbetsgivare som inte tycker att det är värt mer än 31 minuters samtal att försöka hitta en lösning utan statens hjälp förtjänar faktiskt ett varsel.

Ingvar Persson

När jag för några månader sedan deltog vid ett seminarium om avtalsrörelsen fick jag frågan hur arbetsmarknaden skulle få mer medieuppmärksamhet.

Jag hade inget riktigt bra svar då, men tänkte senare att jag borde ha svarat:

”Ta konflikterna, om det är uppmärksamhet ni är ute efter”.

En sådan där smart kommentar som kommer för en när det redan är för sent.

Nu undrar jag om det kanske inte var lika bra att jag inte sa det. Det verkar nämligen inte ens som en konflikt kan skapa någon uppmärksamhet. I alla fall inte om vi ska döma efter situationen i förhandlingarna mellan Byggnads och arbetsgivarna inom VVS och plåt.

Det har snart gått en månad sedan konflikten inleddes den 25 april. Då handlade det om strejk för 1200 anställda på 14 företag.

Facket hävdade att det handlade om att få arbetsgivarna till förhandlingsbordet för att prata om kraven på kortare arbetstid och rättvisa löner för lärlingarna.

Sedan dess har tiden gått. Byggnads har utvidgat strejken, det senaste steget i dag. Arbetsgivarna har – utan framgång – stämt facket inför Arbetsdomstolen. Man har annonserat i dagstidningarna, och man har varslat om lockout av 900 anställda som ska bryta ut i morgon.

En sak har man dock inte gjort, förhandlat om de fackliga kraven på kortare arbetslid och rättvisare behandling av lärlingarna. Inte på allvar.

Det är därför konflikten pågår, och allt fler byggnadsarbeten inte blir utförda.

Möjligen finns det en möjlighet att bryta mönstret nu. Parterna har haft kontakt sedan i söndags, och just nu sitter arbetsgivarna i möte för att diskutera om förhandlingarna ska fortsätta.

Det borde de göra. Konflikten kan nämligen varken avslutas i domstol eller i tidningarnas annonsspalter. Den kan bara avslutas vid förhandlingsbordet.

Ingvar Persson

Landet drar en suck av lättnad. Det blir ingen strejk på Sveriges Radio och TV. Melodikrysset och Claes Elfsberg är räddade. I sista stund gav arbetsgivarna upp motståndet mot individgarantier. Det är märkligt vilken övertalningsförmåga en hotande strejk trots allt kan ha.

För bilprovarna hjälpte det dock inte. Där strejkar nu en del av Unionens medlemmar, och 88 stationer ska hålla stängt.

Jag kan inte låta bli att känna en viss häpnad. Om det är ett fackförbund jag inte trodde skulle hamna i konflikt i årets avtalsrörelse så vore det just Unionen. Förbundet är trots allt det enda som har ett avtal om att låta industrins löneökningstakt styra resten av arbetsmarknaden, och Cecilia Fahlberg har inte precis gjort någon hemlighet av sin lojalitet med ”märket”.

Det måste ha krävt en alldeles speciell okänslighet av arbetsgivarna i Almega för att lyckas provocera fram en strejk från just Unionen, i alla fall i år.

Ingvar Persson

I morgon blir ännu en spännande dag i årets avtalsrörelse, och kanske inte så lite typisk.

Av allt att döma blir det strejk på bilprovningen, och antagligen på public service också. Körförbud och svart i rutan, åtminstone när det gäller TV 2.

Det märkligaste med den konflikten är kanske inte att det blir strejk, utan vad den gäller. Det är nämligen Unionens medlemmar som är varslade om konflikt. Och just det fackförbundet har nu faktiskt en alldeles speciell roll i svensk lönebildning.

Det är nämligen det enda förbund som kan sägas ha knutit sina egna avtal på andra områden till industrins märke. Unionen är ju nämligen både part i det nya industriavtalet, och företrädare för många anställda på andra avtalsområden.

Och ingen har behövt tvivla på att Unionen tagit rollen som centrum för disciplin och arbetsfred på allvar. Att arbetsgivarna i Almega trots det lyckats få förhandlingarna att haverera måste betraktas som en prestation.

Dessutom har Arbetsdomstolen lovat ett preliminärt besked i frågan om Byggnads strejk för rörmokare och plåtslagare är laglig.

Arbetsgivarnas anklagelse tillhör det mer spektakulära i genren. Facket anklagas för föreningsrättskränkning. I Byggnadsarbetaren är Robert Jakobsson upprörd över att konflikten drabbar företag som är medlemmar i arbetsgivarorganisationen.

”Som skäl för strejken har Byggnads offentligt angett att stridsåtgärderna utlösts på grund av att de varslade företagen är medlemmar i VVS Företagen och Plåtslageriernas Riksförbund samt har deltagit i Svenskt Näringslivs arbetsgivarsamverkan”, säger han.

Nu är det ju just med VVS Företagen och Plåtslageriernas Riksförbund Byggnads vill ha ett avtal, så kanske är det inte så konstigt om konfliktåtgärderna riktar sig mot medlemmarna i de organisationerna.

Man kan fråga sig vad arbetsgivarna hade sagt om man i stället stängt PEAB:s verksamhet?

Om Arbetsdomstolen – mot allt förnuft – skulle gå på arbetsgivarnas linje vore det ett hårt slag mot konflikträtten. Men så illa ska det förhoppningsvis inte behöva gå.

Ingvar Persson

Jan Björklund lyckades knycka showen efter Kommunals och SKL:s uppgörelse i helgen. Med folkpartistisk känsla för bisaken har han fått diskussionen att handla om ungdomslöner – sänkta ungdomslöner.

Det är möjligt att det nya avtalets olika former för introduktionsanställningar kommer att sänka trösklarna till arbetsmarknaden något. Det är också möjligt att de kan underlätta rekryteringen av personal till välfärden en smula.

Däremot kommer de inte att leda till det Björklund och hans centerpartistiska kumpaner faktiskt önskar sig, en större lönespridning och en ännu hårdare lönekonkurrens mellan olika anställda. Därmed borde vi kunna bortse från Björklund.

Ändå tar han alltså plats, och det är synd.

Avtalet mellan Kommunal och SKL är nämligen värt en bättre diskussion.

I stort sett följer det mönstren från andra avtal som tecknats under våren. Krontalspåslag och introduktionsanställningar. Ett års avtalstid. Arbetsgivarna hävdar att avtalet kostar 2,6 procent, facket att det ger minst 3 procent.

Att döma av vem som räknat rätt överlåter jag åt andra, eller möjligen åt historien. Alla inblandade har i alla fall räddat ansiktet.

Det som tycks skilja förhandlingarna mellan Kommunal och SKL från det vi sett tidigare i vår är inte resultatet. Det är vägen dit. Det blev nämligen ingen medling, och inga varsel om stridsåtgärder. Som Daniel Swedin redan i måndags påpekade på Aftonbladets ledarsida tog parterna själva ansvar för det avtal om var möjligt att träffa.

Det kan visa sig viktigt.

Det mönster vi har sett – där parterna i praktiken väntat in medlarna i stället för att förhandla – skulle nämligen kunna bli ett hot mot den svenska modellen på arbetsmarknaden.

Inte bara lönebildningsmodellen med industrin som norm, utan faktiskt mot hela tanken på fria parter som gör upp utan politisk inblandning. För vad blir kvar av en sådan modell om ansvaret rent rutinmässigt lämnas över till statliga medlare?

Avtalet för de kommunalanställda bröt ett mönster, och det borde nog alla vara tacksamma för.

Det är den viktiga slutsatsen efter helgens uppgörelse. Björklunds utbrott kan vi däremot lämna därhän.

Ingvar Persson

Det hade kanske kunnat bli spännande. Den högsta representanten för näringslivet i TV:s mest prestigefulla nyhetsprogram.

Urban Bäckström fick dock prata på om hur mycket bättre saker och ting var på den tiden Sverige satt fast i krisbekämpning och Bäckström själv var en ung och rask riksbanksdirektör. Vi har alla haft våra stora stunder.

Bäckström kommer ihåg krisåren som en era av upplyst samsyn.

Riktigt märkligt blev det när arbetsgivarbasen skulle förklara varför ungdomsarbetslösheten biter sig fast. Han såg tre förklaringar:

Skolan som inte fungerar, alltför dåligt samarbete mellan utbildning och arbetsmarknad och – kanske framför allt – ingångslönerna.

Så där brukar det låta. Påhejade av de borgerliga småpartierna har direktörerna pratat allt mer om just ungdomars lön som det stora problemet.

Men redan i nästa andetag tog Bäckström faktiskt tillbaka när han skulle förklara varför regeringens system för riktade anställningsstöd inte fungerar.

”Om man hittar en som har bättre utbildning, bättre kunskap om jobbet i fråga, då väljer man den”, slog Bäckström fast.

Tydligen var inte frågan om lönekostnaden så viktig längre.

Det där går naturligtvis inte ihop. Antingen har unga svårt att få jobb därför att de är för dyra, och i så fall borde regeringens alla avdrag och bidrag få genomslag.

Eller också har unga svårt att få jobb därför att företagarna inte litar på deras arbetskapacitet. Och då skulle knappast några ungdomslöner i världen hjälpa.

Bäckström, som ju är skolad ekonom, begriper rimligen den saken. Annars är han dum på riktigt.

Kanske är det så enkelt att kravet på sänkta ungdomslöner helt enkelt fått bli en signal. Kanske vill Bäckström – och hejarklacken med Annie Lööf och Jan Björklund – bara säga att det är dags att sänka våra anspråk.

I alla fall för den som inte har turen att ha ett jobb som partiledare, eller näringslivschef.

Ingvar Persson