Den som följt rapporteringen från avtalsrörelsen – också i denna blogg – skulle nästan kunna få för sig att det handlar om en förhandling mellan olika LO-förbund. Så är det naturligtvis inte.

LO-samordningens sammanbrott kommer att påverka förutsättningarna för förhandlingarna, men i grunden handlar det precis som vanligt om arbetsgivare och anställda, och om deras skilda intressen.

Just i dag går sju direktörer till storms mot låglönesatsningar och krav på högsta lägstalöner på Aftonbladet debatt. Låglönesatsningar svarar på ett problem som inte finns, enligt artikelförfattarna.

Vi känner igen argumenten – inte minst från borgerliga politiker. Löneklyftorna i Sverige är mindre än i många andra länder. Rimliga lägstalöner gör att människor med låg utbildning eller en sjukdomshistoria inte får chansen, och stänger dessutom ut ungdomar från arbetsmarknaden.

Dessutom, får vi veta, gör lönerna för enklare jobb på något sätt att mer kvalificerade arbeten inte växer fram. Det lönar sig inte att utvecklas eller anstränga sig.

Eva Östling Ollén – arbetsgivarchef för hotell- och restaurangbranschen och en av artikelförfattarna – använde i går vid ett seminarium på LO just det som förklaring till den stora personalomsättningen. Ingångslönerna – 14 038 kronor för en 18 åring – gör att pengarna inte räcker för att höja andra löner.

En rimlig invändning kan ju vara att 14 000 kronor före skatt – om det finns en heltid att få – å andra sidan knappast räcker att leva på.

Men det är alltså inte ett problem i den värld Svenskt Näringslivsdirektörerna lever.

För de fackliga organisationerna är saken klar. Vid sidan av det uppenbara kravet på en lön som går att leva på handlar låglönesatsningarna också om att skapa en rimlig löneutveckling för hela gruppen. Erfarenheten säger att alltför låga ingångslöner äter upp löneutrymmet i lokala förhandlingar och gör det svårt för alla att få bättre betalt.

På just den punkten tycks forskningen inte helt övertygad. Till Svenska Dagbladet säger Anders Forslund från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering att ungdomslönernas inverkan på löneutvecklingen nog beror på hur avtalen ser ut.

Forslund konstaterar å andra sidan att forskningen inte heller kan ge några klara belägg för att lägre ungdomslöner skulle leda till färre arbetslösa.

1 – 1 där alltså. I alla fall om vi ska tro forskarna.

Återstår då frågan om rätten till en lön som det går att leva på. Den moraliska frågan. Och på den punkten lär det inte råda något tvivel om att facken har argumenten på sin sida.

För väldigt många finns trots allt problemet med väldigt låga löner.

Ingvar Persson

Ingen borde väl egentligen längre vara förvånad över Jan Björklunds framfart. Samma dag som Svenskt Näringsliv presenterar sina krav kastar sig folkpartiledaren in i lönerörelsen, på arbetsgivarnas sida.

Björklund ansluter nämligen sig – och sitt parti – till Centerlinjen om sänkta ungdomslöner. Det låter händelsevis som ett eko av arbetsgivarnas önskan om sänkta ingångslöner.

Det är klart att Björklund vet att ungdomslönerna inte är en fråga för de politiska partierna. Förmodligen förstår han också att han trasslar till lönerörelsen. Kanske inser han till och med att det skulle vara lättare sagt än gjort att genomföra det utskrivna receptet, och att resultatet i verkligheten många gånger skulle bli oacceptabelt.

Men tydligen innebär inget av detta någon begränsning för honom.

Han är trots allt folkpartist, och vet med andra ord alltid bäst.

Björklund befäster sitt partis ställning som landets mest klåfingriga och beskäftiga, och han tar upp kampen med Annie Lööf om att leda det mest öppet fackföreningsfientliga partiet.

Ingvar Persson

Förra veckan blev intensiv, i alla fall för de avtalsansvariga i LO-facken. Svaren på förslaget till gemensam facklig plattform skulle lämnas in senast i fredags.

Själv missade jag Kommunals presskonferens i torsdags. En sedan länge inbokad intervju kom i vägen, men lite synd är det. Budskapet från förbundsordföranden Anneli Nordström kan nämligen visa sig eka genom höstens och vinterns förhandlingar.

Att Kommunal skulle säga ja till LO:s plattform var knappast någon överraskning. Majoriteten av LO:s styrelse hade trots allt givit upp försöken att nå enighet på frågan om rimligt stora jämställdhetspotter, och både medlemmar och allmänhet har all förståelse för att felavlönade kvinnor kräver rättvisa.

Att Nordström samtidigt med kraft slog fast att det betyder att förbundet inte längre betraktar industrins löneuppgörelser som norm blev däremot en överraskning, liksom uppmaningen till Medlingsinstitutet att engagera sig för jämställdheten.

Det låter nämligen som ett sätt att rulla ut stora stenar i vägen för Kommunals egna förhandlare.

Att jämföra olika avtal är ingen exakt vetenskap. Företrädare för fack och arbetsgivare anger gärna värdet av sina krav och uppgörelser på tiondelar när. Men sanningen är samtidigt att siffrorna alltid beror på hur man räknar, och i allmänhet räknar man så att resultatet blir det man vill ha.

Det betyder också att en norm – som den att löneutrymmet ska styras av exportindustrin – snarare är en attityd än ett exakt krontal.

Jag tror det är därför som LO-ledningen så starkt betonat att LO-plattformen bygger på samma löneutrymme som den plattform Facken inom industrin lagt fram. Jag tror också det är därför jag får svävande svar när jag frågar företrädare för industriförbunden om LO-plattformen ryms inom normeringen.

Alla borde ha ett intresse av att behålla tolkningsutrymmet. Det är trots allt inte vid LO:s styrelsebord eller på presskonferenser avtalen görs upp, och i efterhand kan det vara en fördel att kunna hävda att normeringen trots allt fungerat.

Det gäller inte minst statens representant, Medlingsinstitutets Claes Stråth, som faktiskt har industrinormen i sin arbetsbeskrivning. Han får problem om parterna inte ens säger sig respektera det. Mycket riktigt lät han också lite förvånad i torsdags.

Det kan se ut som det kan ligga i kommunalmedlemmarnas intresse att försöka övertyga omvärlden om att jämställdheten måste rymmas i ”normeringen”. Det har gått förr.

Ändå är det alltså förbundet själv som väcker björnen genom att förklarar att kraven innebär ett uppbrott från dagens ordning för lönebildning.

Det är lite svårt att förstå, men å andra sidan är lönebildning som sagt ingen exakt vetenskap.

Ingvar Persson

Hans-Olof Nilsson, Livs ordförande, har reagerat på texten ”Respekt för industrinormen kräver respekt för rättvisa” som jag skrev häromdagen.

Jag tycker ni ska läsa hans kommentar. Att Nilsson är skeptisk till jämställdhetspotter är ingen hemlighet. Han är en av de tre som anmält avvikande åsikt till protokollet från LO:s styrelse.

De argument han framför i kommentaren är dock inte precis de som jag till exempel hört Stefan Löfven använda.

Löfven säger alltid att det verkligen finns en strukturell lönediskriminering, men att den inte kan gälla varje enskild. Han brukar efterlysa skarpare verktyg.

IF Metalls ordförande brukar dessutom betona att han visst kunde acceptera en jämställdhetspott, men att nivån blev för hög. Till sist sprack samordningen på skillnaden mellan 100 och 60 kronor.

Nilsson resonerar lite annorlunda. Om jag förstår honom rätt tycker han nämligen att Kommunal mest har sig själva att skylla. Förbundet slarvade med att försvara ingångslönerna under 1990-talet, och resultatet blev som det blev.

Jag tänker inte värdera Kommunals förhandlingsstrategi från 1990-talet. Att ingångslönerna under 2000-talet har funnits högt upp på förbundets dagordning är det i alla fall ingen som kan ifrågasätta. Saken blev föremål för det senaste årtiondets största arbetsmarknadskonflikt.

Poängen är dock en annan. Om jag förstår Nilsson rätt tycker han att kvinnors lägre löner – eller i vart fall de kommunalanställdas lägre löner – är resultatet av facklig inkompetens.

Det är knappast det resten av LO kallar strukturell diskriminering.

Om Hans-Olof Nilssons resonemang är representativt så är nog sprickan i LO mycket större än 40 kronor. Då handlar den om bilden av verkligheten.

Ingvar Persson

Precis som väntat svarar Kommunal ja till LO:s plattforn i den kommande avtalsrörelsen. Det berättade förbundet på en presskonferens i dag.

När LO:s avtalssekreterare Per Bardh i morgon öppnar svaren från de andra 13 förbunden kommer han nästan säkert att hitta ytterligare tio ja.

Men han kommer också att få tre nekande svar. Livs, GS-facket och IF Metall – de tre förbund som reserverade sig mot styrelsens förslag – ställer sig utanför samordningen.

Jämställdhetspotten blev för svår att svälja.

Det återstår visserligen en dryg vecka tills LO:s styrelse ska behandla förbundens svar, men en sak står ändå klar. Någon enig LO-linje finns inte när höstens och vinterns förhandlingar ska genomföras.

Enligt Kommunals förhandlingschef Lenita Granlund är det inget större problem. För TT försäkrar hon att årets samordning kan bli ”starkare eftersom vi har samma intressen”.

Det är nog en förhoppning som måste sättas på kontot för förskönande omskrivningar. Naturligtvis förlorar facken – och fackens medlemmar – på splittringen. Och självklart blir kraven på jämställdhet svagare när förbunden inte kan hålla samman.

Dessutom skapar det ett alldeles särskilt problem att tre förbund från industrin ställer sig utanför samordningen. För även om Kommunals ordförande Annelie Nordström förklarade att industrin inte kan fungera som märke, är nog de flesta överens om att industrinormen fortfarande har en roll att spela.

När LO:s industriförbund hoppat av samordningen ställer de övriga inför problem, och ett strategiskt val.

Antingen kan de tio förbunden släppa hela helvetet löst. I praktiken skulle det betyda att högljut överge de restriktioner som samordningen inom LO har inneburit, maximerar sina krav och driver dem till konflikt om det skulle behövas.

Det vore – om inte annat – ett drastiskt sätt att demonstrera för arbetsgivarna att de faktiskt har något att förlora på facklig splittring.

Eller så kan de elva förbund som nu ska samordna låtsas som saker och ting är i sin ordning. De kan driva jämställdhetspotten, och hävda att den ryms inom industrinormen. Och de tre industriförbunden skulle åtminstone utåt kunna avstå från att kritisera den tolkningen.

Ett försök att hålla skenet uppe tills tiderna blir bättre.

Kommunals entusiasm över det som finns kvar av samordning i LO visar att det nog trots allt är så det kommer att låta.

Om det sedan också fungerar när det kommer till förhandlingar – där arbetsgivare och andra fackförbund vill ha ett ord med i laget – återstår att se.

Ingvar Persson

I morgon ska Kommunal – Sveriges största fackförbund – berätta hur de ser på den kommande avtalsrörelsen, och på samordningen inom LO.

Efter konflikterna i LO har förbundets ordförande Annelie Nordström antytt att Kommunal nu skulle vara redo att helt överge idén att låta industrin vara norm i förhandlingarna. De som vet något satsar dock sina pengar på att Kommunal står fast vid LO:s modell med jämställdhetspotter.

Den verkliga frågan är dock, finns det egentligen någonting att samordna sedan industriförbunden hoppat av? Ryms LO:s jämställdhetspotter fortfarande inom ramen för industrins normerande roll?

Eller annorlunda uttryckt, kan Kommunal – eller Handels – ställa krav utifrån LO-plattformen, utan att utlösa en vredesvåg från Svenskt Näringsliv, finansministern, de offentliga arbetsgivarna och – inte minst – det statliga medlingsinstitutet?

Inte om vi ska tro den förre arbetsmarknadsministern Hans Karlsson. När han för ett par veckor sedan hoppade av uppdraget som statlig medlare kunde han se en situation där uppdraget – att värna en lönebildning byggd på utvecklingen i exportindustrin – kommer att tolkas strängt.

Arbetsgivare och statliga medlare kommer att göra allt för att industrins avtal ska blir tak för alla andra. Och ska sanningen fram hör jag fackliga ledare – framför allt utanför LO – som verkar ganska nöjda med den saken.

Då finns inte plats för några jämställdhetspotter.

Det har varit bra för svensk arbetsmarknad att det funnits en respekterad lönenorm, och bra för svensk ekonomi att exportindustrin har fått sätta denna norm.

Men – och det är ett viktigt men – industrinormen är faktiskt ingen naturlag. Den är en politisk – och facklig – överenskommelse. Och om den tolkas på ett sätt som inte lämnar något rum för rättmätiga krav som jämställdhet kommer den inte att respekteras.

Då hjälper det inte om arbetsgivarna, fackliga företrädare från industrin eller politiker höjer rösten. Och inte om de statliga medlarna gör allt för att trycka tillbaka missnöjet.

En norm som inte är rättvis kommer att utmanas. Det kommer att bli stökigt, och sannolikt dåligt. Inte minst för de felavlönade kvinnorna.

Det är ett tungt ansvar och ett misslyckande. I alla fall för de fackliga ledare som skulle skapa enighet.

Ingvar Persson

Är 70 miljoner kronor i ersättning till före detta kommunalråd mycket? Enligt en granskning Sveriges Radio genomfört är det i alla fall den summa svenska kommuner och landsting förra året betalade i pensioner till politiker som slutat.

Somliga har i åratal har försörjt sig på den kommunala pensionen. Och det är helt i enlighet med det avtal Sveriges Kommuner och Landsting rekommenderar sina medlemmar.

Det är bara några månader sedan SVT:s Rapport berättade att mer än hälften av de riksdagsledamöter som fick lämna sina uppdrag efter valet fortfarande fick ersättning från riksdagen. Då som nu blev reaktionerna – precis som väntat – kraftfulla.

Allmänheten rasar, och företrädare för politiken levererar de vanliga förklaringarna.

Politiker kan förlora sitt jobb över dagen, och tryggheten är ett sätt att försäkra sig om rätt krafterna till ett viktigt jobb.

Anslående argument, även om det nästan låter som när våra vanligaste direktörer ska förklara varför de behöver fallskärmar och överdådiga pensioner. Men då handlar det förstås om helt andra summor.

Det finns egentligen bara ett problem, och det gäller både för politiker och för direktörer.

Den trygghet som makthavarna menar är nödvändiga för egen del, håller de som bäst på att montera ner för alla andra.

Det gäller politikernas, där ju kärnan i regeringens arbetslinje handlar om att den som förlorar sitt jobb snabbt ska skaffa sig ett nytt – till vilket pris som helst.

Och det gäller direktörerna, som absolut inte vill prata om lägstalöner, visstidsanställningar eller anställningstrygghet i de kommande förhandlingarna.

Det kan inte hjälpas. Kraven på anpassning och flexibilitet klingar falskt när vi påminns om hur högt makthavare sätter sin egen trygghet.

Sådant påverkar förtroendet för politiken. Och avtalsförhandlingarna.

Ingvar Persson

I dag presenterade arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen sitt bud inför de stundande avtalsförhandlingarna. Och arbetsgivarna spar inte på den svarta färgen när de målar upp de närmaste åren.

Det är skuldkris i euro-zonen och obalanser i USA, det förskjutningar i maktbalansen och globalisering. Och det är Kina och Indien som stormar fram i världsekonomin.

Hos direktörerna skapar det obehagliga associationer till krisen 2008.

”Det framtida ekonomiska läget är utomordentligt riskfyllt” sammanfattar Teknikföretagen i ett pressmeddelande.

Som finansminister Borg när han är som dystrast.

Samtidigt konstaterar fackförbundet Unionen i en rapport att vinsterna fortsätter att strömma in i de svenska storföretagen. Vinsterna under det första halvåret har legat på rekordnivåer, och prognoserna talar om att det fjärde kvartalet 2011 för storföretagens del kan bli det mest lönsamma på åratal.

Det är som sagt förhandlingstider, så kanske är det inte så konstigt om arbetsgivarna väljer att tala tyst om vinsterna. Och än lättare att förstå blir det när man granskar vad Teknikföretagen hoppas uppnå.

Kraven känns nämligen igen.

Ingen löneöversyn, måltal eller individgaranti i de centrala avtalen. Möjligheter att lokalt förhandla bort det centrala avtalets villkor och lönebestämmelser.

Nollavtal och lokala förhandlingar om ytterligare försämringar, med andra ord.

Kris eller rekordvinster. En sak är sig i alla fall lik.

När det kommer till avtalsförhandlingar vill arbetsgivarna inte betala.

Ingvar Persson

En smula förstrött lyssnade jag i lördags på Tomas Rambergs utfrågning av miljöpartisten Per Bolund. Ramberg är bäst i branschen, och de grönas ekonomiskpolitiske talesman blev precis så pressad som man kunde vänta sig.

Själv fastnade jag när frågorna handlade om reglerna för arbetskraftsinvandring, och de människor som i dag utnyttjas på svensk arbetsmarknad.

För det bär nämligen Miljöpartiet ett stort ansvar. Uppgörelsen med dagens regeringspartier har öppnat för falska jobberbjudanden, usla arbetsvillkor och handel med människor. Exemplen från bärbranschen är bara toppen på ett isberg.

Om den verkligheten hade Bolund inte mycket att säga. ”Vi ville se till att det blev större möjligheter för människor att röra sig över gränserna”.

Men det han sa är på sätt och vis typiskt.

”Med alla regelverk finns det ju tyvärr möjlighet att det missbrukas”, sa Bolund.

Det går att invända att de omänskliga arbetsvillkoren knappast är ett missbruk. De är tvärtom resultatet av de regler Bolunds företrädare Mikaela Valtersson förhandlade fram.

Men frågan är om inte svaren i lördags avslöjade något mer. När det gäller arbetsmarknaden är det plötsligt som om reglerna skrevs för de mest moraliska.

Precis så brukar Maud Olofsson argumentera när hon vill avskaffa anställningsskyddet, och Svenskt Näringsliv resonerar på samma sätt. Arbetsgivarnas goda vilja får inte ifrågasättas.

Och på samma sätt låter det när migrationsminister Billström talar om arbetskraftsinvandringen. Att det finns samvetslösa personer får inte stå i vägen för en lönsam verksamhet – som bärhandeln.

Men det är ju precis så det är. Regler eller lagar skrivs inte för den majoritet som har moral, och gott omdöme. Reglerna skrivs för de andra, de som saknar samvete, omdöme eller moral.

Och i det verkliga livet finns det sådana människor, och en del av dem är arbetsgivare och utövar den makt som ligger i arbetsgivarrollen. Ofta med förödande resultat för enskilda människor.

Det är därför det behövs regler, lagar och avtal också på arbetsmarknaden.

Just det verkar Bolund ha svårt att begripa. På den punkten följer han i sin företrädares fotspår.

Ingvar Persson

Städbolaget Cho HSMG stämmer Hotell- och restaurangfacket på 35 miljoner, berättar LO-tidningen. Företaget anser att facket varit illojalt när det i ett brev berättat för hotellkedjan Choice Hotels att städfirman systematiskt smet från skatter och försäkringsavgifter.

Att Choice Hotels avbröt kontraktet med Cho HSMG tycks visserligen mer ha berott på en journalistisk granskning i Svenska Dagbladet, men det spelar ingen roll. Företaget vill att facket betalar hela den uteblivna vinsten.

Helst skulle man naturligtvis vilja avfärda hela historien som ett utslag av en kreativ jurists lite desperata försök att skapa arbete åt sig själv. Så dumt är det.

Att ett företag som systematiskt smiter från skatter och avgifter för de försäkringar som ingår i kollektivavtalet plötsligt ska ställa sig upp och anklaga den som försynt påpekat sanningen låter helt enkelt inte klokt.

En rättsordning som ger fuskaren rätt mot den som säger som det är skulle dessutom få det mesta på arbetsmarknaden att haverera.

Ändå är det kanske bäst att ta den märkliga stämningen på allvar.

Efter turerna i Laval-målet vet vi att europeisk rätt inte alltid går i takt med det sätt den svenska arbetsmarknaden är organiserad. För EU-domstolen blev frågan om kollektivavtal ett handelshinder, inte ett medel för anständiga anställningsvillkor.

Nu är frågan om vi är på väg att få in ännu en europeisk tankefigur i rättsordningen, den att normalt fackligt arbete kan leda till skadeståndsskyldighet.

Så är det nämligen på många håll, och möjligen hoppas HSMG:s advokater nu kunna tillämpa den idén också i Sverige.

Men i så fall har de onekligen valt ett svagt fall. Ett företag som är på väg att uteslutas ur arbetsgivarorganisationen, och en affär som havererar sedan en tidning berättat sanningen om det företagets affärsmetoder.

Inte ens EU:s domare borde kunna komma fram till att det skulle bero på fackets bristande lojalitet.

Ingvar Persson