Ekonomin kommer att stå i centrum när riksdagsåret i eftermiddag inleds med Fredrik Reinfeldts regeringsdeklaration.

Oron för framtiden har på några månader tagit över, och det är klart att det kommer att sätta sin prägel också på löneförhandlingarna. Arbetsgivarnas representanter har de senaste veckorna inte missat ett tillfälle att tala om det armod som ligger framför oss.

Att företagen – som bland andra IF Metall brukar påpeka – faktiskt fortfarande budgeterar goda vinster, och att pengarna så sent som i våras räckte till både stora aktieutdelningar och direktörsbonusar, spelar tydligen ingen roll.

Det är framför allt ett argument som brukar återkomma när löntagarna ska hålla tillbaka sina krav. Arbetslösheten. Löneökningar tvingar företagen att göra sig av med folk, och utgör en spärr för nyanställningar, brukar det heta. Och i ett läge där Arbetsförmedlingen spår fler arbetslösa kan det låta bestickande.

Problemet är att det inte är hela sanningen.

I en rapport som presenteras i dag hävdar Facken inom industrin att lönerna verkligen är en av de faktorer som kan skapa arbetslöshet. För höga lönelyft leder till uppsägningar, men det gäller faktiskt också alltför låga lönelyft.

Precis lika viktigt för sysselsättningen är den övergripande ekonomiska politiken, och där tycks Anders Borg ha bestämt sig. När ekonomin skakar gäller det att göra så lite som möjligt.

Finansminister drar in när han borde satsa.

Regeringen tycks inte heller överdrivet intresserad av ansvaret för det tredje nyckelområdet som pekas ut i rapporten, nämligen utbildning.

Om de arbetslösa saknar de kunskaper jobben kräver hjälper varken måttliga löneökningar eller expansiv ekonomisk politik. Det blir inga jobb i alla fall. Och problemet kan bara lösas med utbildning, introduktion och en fungerande förmedling. Allt i huvudsak statens ansvar.

Lönerörelsen kommer att handla mycket om ansvar för jobben och Sverige, men det är knappast parterna på arbetsmarknaden som avgör hur det går med arbetslösheten.

Det avgör den internationella konjunkturen, och den svenska regeringen.

Ingvar Persson

För en vecka sedan träffade jag en anställd på LO-borgen. Han var en smula förvånad. Efter presentationen av de fackliga kraven inför avtalsrörelsen hade han väntat sig en storm av telefonsamtal och frågor.

Av stormen blev just ingenting. Och det trots att beskedet från LO:s styrelse antydde att reglerna för lönebildning i Sverige höll på att skrivas om.

Wanja Lundby Wedin hade nämligen berättat om oenighet i LO-styrelsen. Tre industriförbund – Livsmedelsarbetareförbundet, GS-facket och IF Metall – hade ställt sig utanför LO:s gemensamma krav.

Motsättningen handlade – som flera gånger förut – om LO:s krav på en jämställdhetspott. De har skapat konflikter tidigare, men till sist har LO ändå kommit till något slags enighet, även om det fodrat skohorn.

Den här gången hjälpte inte ens en kofot. LO-ledningen tvingades erkänna att samordningen var på väg att spricka.

Nu bekräftas den bilden. Avtalsråden i Livs och IF Metall har redan avvisat LO:s plattform. GS-facket kommer att göra det i dag.

Samtidigt talar också Kommunals Annelie Nordström om att lämna plattformen, om än av motsatta skäl. På Kommunal försöker man nu räkna ut vad som gynnar medlemmarna bäst. Svaret ska finnas på LO i nästa vecka.

Att samordningen spricker är naturligtvis en enorm prestigeförlust för Wanja Lundby Wedin och Per Bardh i LO:s ledning. Men konsekvenserna kan komma att bli mycket större än så.

LO-förbundens samordnade krav har nämligen varit en av de hörnstenar på vilken lönebildningen – viktig för hela ekonomin – vilat. Tillsammans med samarbetet mellan tjänstemän och arbetare i Facken inom Industrin har den utgjort fackföreningsrörelsens bidrag för att skapa respekt för Industrins roll rom riktmärke och undvika att lönerörelser förvandlas till huggsexor.

Samtidigt har LO blivit den scen där det trots allt varit möjligt att driva något slags genomtänkt lönepolitik. Jämställdhetspotterna är ett exempel på det. Utanför den lilla kretsen av Svenskt Näringslivsdirektörer är det nämligen inte särskilt många som förnekar att det förekommer lönediskriminering av kvinnor, eller att det borde åtgärdas.

Nu tycks LO alltså vara på väg att förlora sin roll i avtalsrörelsen. Det borde oroa alla.

Politiker och arbetsgivare som kan få se hur respekten för normer bryts ner i en lönerörelse där alla hoppas få mer än andra.

Fackliga företrädare som kommer att möta en arbetsgivarsida där samordningen fungerar, och ett statligt Medlingsinstitut som sannolikt kommer att tolka sitt uppdrag strängare än tidigare.

Men framför allt borde det oroa de fackliga organisationernas medlemmar. För i längden blir det de som får betala för facklig splittring.

Jag gissar att de där frågorna till LO kommer att komma.

Ingvar Persson

IF Metalls Stefan Löfven känner sig missförstådd.

– Vi är störda av bilden av att vi skulle vara något slags mansgrisar – jägarna och så, säger han och spänner ögon i mig.

Tillsammans med GS-facket och Livs sa IF Metall för den dryg vecka sedan nej till att delta i LO-samordningen, och skälet var den jämställdhetspott de andra förbunden ville ha. I dag bekräftade förbundets avtalsråd det beslutet. Bara någon enstaka av de 170 ombuden talade för att IF Metall skulle ansluta sig till LO:s plattform.

Den senaste veckan har Löfven fått symbolisera motståndet mot högre löner för felavlönade kvinnor.

Aftonbladets ledare i måndags – där IF Metall jämfördes med filmen Jägarna – är bara ett exempel. Stämningen runt styrelsebordet på LO-borgen har knappast varit mer förstående. Kommunals Annelie Nordström är ”jättebesviken och jättearg” på industrifacken, och hotar nu att helt strunta i industrins löner när Kommunal så småningom ska lägga fast sina krav.

Stefan Löfven tycker alltså att bilden är orättvis.

– Vi jobbar konsekvent med jämställdhet.

Det kan kanske diskuteras, men jag kan på sätt och vis ändå förstå Löfvens frustration. Inte därför att IF Metall skulle vara någon spjutspets i kampen för jämställdhet, och inte för att IF Metall faktiskt representerar många, många lågavlönade och kanske felavlönade kvinnor.

Om Löfven har anledning att känna sig missförstådd beror det inte heller på att de andra LO-förbunden i bland har svårt att ringa in precis vilka som egentligen är felavlönade.

Det viktigaste skälet för Stefan Löfven att känna sig orättvist behandlade är att det nog inte i första hand är LO-förbunden inom industrin som bromsar jämställdheten.

Precis samma mönster av strukturella orättvisor som finns mellan manligt och kvinnligt dominerade branscher på LO-sidan finns också hos tjänstemännen. Där finns dessutom i ännu mer av individuella orättvisor, där kvinnor till exempel stoppas i sina karriärer därför att de förväntas ta ansvar för hemmet.

Ändå kom Unionens Cecilia Fahlberg undan med några allmänna kommentarer om lönekartläggningar när Facken inom industrin i förra veckan presenterade sin avtalsplattform.

Jämfört med LO – som trots allt haft något slags ambitioner de senaste avtalsrörelserna – är tjänstemännens ointresse för att faktiskt jämna ut villkoren på arbetsmarknaden påfallande.

På den andra sidan förhandlingsbordet är inställningen än tydligare. Svenskt Näringslivs Christer Ågren kallar LO:s krav på låglönepotter för ett samhällsproblem, Almegas Jonas Milton tycker att det gammalt att tala om att grupper – till exempel kvinnor – skulle vara felavlönade. Och Anders Weihe på Teknikföretagen anser inte att jämställdhetspotter kan förenas med industrins roll som norm för lönebildningen.

Direktörerna har dessutom påpekat att Kommuner och Landsting i princip inte får skriva avtal som strider mot industrinormen.

Men det är som sagt om IF Metall rubrikerna handlar. Det går att förstå om Stefan Löfven tycker att det är en smula orättvist.

Å andra sidan är det en mycket liten orättvisa. I alla fall i jämförelse med den som drabbar alla de kvinnor som tvingas arbeta för lägre lön, just därför att de arbetar i branscher som domineras av kvinnor.

Och det är just dessa som i längden kommer att få betala om den fackliga samordningen bryter samman. Det lägger ett visst ansvar på den som ska företräda sina medlemmar.

Det gäller också Stefan Löfven.

Ingvar Persson

Varje gång det är dags för avtalsrörelse finns det någonting ödesmättat i luften. Det är inte så konstigt. Förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare är på riktigt.

Här avgörs inte bara löner och anställningsvillkor för miljoner svenska löntagare. Här läggs också grunden för ekonomin, för välfärden och för Sveriges förmåga att konkurrera. Och det till stor del avtalsförhandlingarna som styr hur samhället ska utvecklas.

Den avtalsrörelse som just nu börjar är inget undantag. På många sätt kan den tvärt om kanske visa sig bli svårare än vanligt. Den följer på en uppgörelse som slöts i spåren den stora krisen. Facken och arbetsgivarna är inte överens. Tjänstemän och arbetare är oeniga och sedan förra veckan finns dessutom en spricka inom LO.

Men framför allt är det ingen, absolut ingen, som verkligen vet vad som kommer att hända i framtiden. Och det är framtiden man förhandlar om.

Löneförhandlingar är viktiga, men det märks inte alltid i journalistiken. Ofta får vi nöja oss med utspel och partsinlagor, utan riktiga förklaringar.

Jag gör inte anspråk på att kunna ändra på den saken med den här bloggen. Men jag hoppas kunna beskriva något av det som händer, och varför det händer.

Som alla som läser Aftonbladets ledarsida vet finns mina sympatier hos löntagarna, och alldeles särskilt hos alla som sliter och jobbar för orimligt låga löner. Men rättvisa är ett svårt begrepp, inte minst när det gäller löneförhandlingar.

Det är det som gör avtalsförhandlingar så spännande.

Ingvar Persson