Det är flera veckor sedan en av de inblandade i industrins löneförhandlingar beskrev hur viktigt det var att nå upp till treprocentsnivån. Nu fixade man det genom en smula trixande med avtalsperioden.

– Det här är ju ingen exakt vetenskap det här, som en avtalssekreterare sa till mig i dag.

Nu får man 70 procent av utgångsbudet i löneökningstakt, och en nivåökning från den 1 februari på omkring 80 procent.

Hur som helst har facken antagligen anledning att känna sig ganska nöjda.

Direktörernas argument att löneökningar hotar jobben har inte varit alldeles hederliga. I dagens situation hotas jobben helt oavsett vilka löner man kommer överens om.

Men argumenten har varit effektiva, så till den grad att till och med en och annan av de anställda på Svenskt Näringsliv numer tycks tro på sina egna argument. I alla fall ojar sig Christer Ågren både på Svenskt Näringslivs hemsida och inför TT.

Det är klart att det hade kostat på att plocka fram konfliktvapnen.

Frågan om vilken roll dagens avtal kommer att spela är dock knappast avgjord ännu. De tre LO-förbunden i industriförhandlingarna har presenterat uppgörelsen för LO:s styrelse, precis som stadgarna föreskriver. De har dessutom fått styrelsens välsignelse för ett avtal.

Men frågan är om de också fått ett löfte om att det avtal som träffats blir normerande?

När jag lyssnade på Stefan Löfven på dagens presskonferens tyckte jag inte det lät så. Det gick i alla fall inte att ta miste på att frågor om normering irriterade IF Metallordföranden.

– Det här är en normerande överenskommelse, sa Löfven, och la betoningen på är.

– Det måste alla aktörer inse, sa han sedan, och betonade måste.

Dagens presskonferens med facken inom industrin

Wanja Lundby-Wedin skriver också i ett pressmeddelande efter dagens styrelsemöte att LO-samordningens krav ligger fast. Frågan är vad det betyder?

Ingen kan rimligen ha väntat sig att de övriga förbunden skulle överge krav som jämställdhetspott eller låglönesatsningar. Men betyder LO-ordförandens utspel att också nivåkraven ligger fast?

Det går att tolka Handels ordförande  Lars-Anders Häggström på det viset när han skriver att ”vår egen avtalsrörelse fortsätter enligt våra planer”.

Under ett antal avtalsrörelser har det varit möjligt att förena en normerande roll för industrin med försiktiga förändringar av relativlönerna, inte minst för stora kvinnogrupper.

Det har varit en nyckel till fungerande lönebildning.

I dag pratar både fack och arbetsgivare om att det nya Industriavtalet har visat sig hålla måttet.

Kanske skulle det vara klokt att avvakta något med den slutsatsen.

Ingvar Persson

Teknikföretagen presenterade just sin konjunkturbarometer för det sista kvartalet, Q4 som det heter på direktörssvenska.

Det är dyster läsning. Kapacitetsutnyttjandet i industrin minskar, efterfrågan på arbetskraft har halverats och orderböckerna blir allt tunnare. Och raset gäller alla branscher och alla typer av företag.

Enligt Anders Rune – chefsekonom hos Teknikföretagen – faller efterfrågan på yrkesarbetare lika snabbt som under finanskrisen 2008.

Jag tänker verkligen inte anklaga Rune för att trixa med siffrorna. Det gör han säkert inte, även om den officiella statistiken från SCB visar att industrins produktion faktiskt ökade en smula mellan september och oktober och att bristen på arbetskraft nu är större än för ett år sedan.

Men som sagt, också SCB talar om tunnare orderböcker och Teknikföretagen har säkert ordning på sina siffror.

Däremot tror jag tolkningen, och jämförelserna med 2008, har att göra med lönerörelsen.

Det är klart att facken har formulerat sina krav mot bakgrund av de goda resultat många industriföretag uppvisat under året. Det har arbetats mycket övertid under 2011.

Vinsten per anställd har dessutom – som Dagens Arbete visat – ökat dramatiskt de senaste tio åren.

Historiska siffror, skulle arbetsgivarna säga.

Det är naturligtvis riktigt, men det finns ett problem. Det är en mycket nära och långt i från avslutad historia.

Till och med om Teknikföretagen (och Svenskt Näringsliv) har rätt i att konjunkturen viker, eller om eurokrisen skulle leda till ett allmänt sammanbrott, finns siffrorna från i år kvar.

Det här årets vinster kommer att flyta upp som resultat i boksluten som ska redovisas i vår. Det är de som kommer att ligga till grund för bolagsstämmornas beslut om utdelningar och för direktörernas bonusutbetalningar.

Och vi kan vara säkra på att den bekymrade stämning som i dag råder hos Teknikföretagen då kommer att vara som bortblåst.

På söndag har IF Metall kallat sina förhandlingsdelegationer till Stockholm. Jag gissar att de förväntar sig ett bud som går att stå för, också när aktieutdelning och bonusar om några månader ska fördelas.

Ingvar Persson

I början av nästa vecka kallas de fackliga förhandlingsdelegationerna in på nytt. Till TT – här återgivet från Svenska Dagbladet – säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä att man nu gör ”ett nytt försök”.

Det skulle kunna vara inledningen till en upptrappning. Sedan förra veckan har parterna möjlighet att när som helst varsla om konflikt.

Det är också så TT:s rubriksättare tolkar läget. ”Lönekonflikt hotar nästa vecka”, skriver nyhetsbyrån.

Men det skulle minst lika gärna kunna vara ett tecken på att förhandlingarna faktiskt gått framåt. Den senaste veckan har fack, arbetsgivare och medlarna – de opartiska ordförandena – fortsatt att träffas. I dag på förmiddagen har det varit möten branschvis. I morgon är en gemensam överläggning planerad.

Målet är att ta sig ur dödläget, men det har som sagt inte kommit ett ljud om varsel eller konflikt.

Tydligare kan det knappast sägas. Det är ingen som vill dra igång några stridsåtgärder.

Ett varsel måste lämnas sju dagar innan stridsåtgärderna träder i kraft. Med tanke på att vi skriver den tredje advent på söndag inser alla att ett varsel i nästa vecka inte ligger så bra i tiden. Julhelgen är knappast idealisk för en övertidsblockad, eller för en strejk.

Om någon önskat en konflikt skulle vi ha fått läsa om varsel för en vecka sedan sedan.

Facken väntar på ett bud som de kan presentera för sina medlemmar utan att skämmas. Kanske har veckans samtal trots allt gjort att det kommer närmare.

Ingvar Persson

I morgon har det gått sju dagar sedan avtalet för de industrianställda löpte ut. Det innebär att ännu en av alla dessa tidsgränser passeras. Enligt förhandlingsordningen ska medlarna fortsätta att hålla samtal med parterna under just sju dagar.

Precis det sker nu, och skulle det inte leda till ett avtal under morgondagen lär förhandlingarna fortsätta. Facken beskriver det som inget avgörande har inträffat. Just nu är det ingen som talar om varsel.

Det är svårt att känna igen den bild av rödbrusiga strejkkämpar som arbetsgivarna försökte måla upp efter förra veckans nej till medlarbudet.

Arbetsgivarnas viktigaste argument mot lönehöjningar – i alla fall när de talar med oss andra – är att de skulle hota jobben i dessa kristider.

Det är lite dunkelt hur de tänker. Ingen kan anklaga facken inom industrin för en tradition av ansvarslöshet.

Naturligtvis kommer jobb i Sverige – precis som jobb i Tyskland, Frankrike och Kina – att slås ut om den ekonomiska krisen fördjupas, och självfallet kommer det att drabba industrin först. Volvo AB har till exempel redan sagt upp kontrakten med inhyrd personal, och i Frankrike inför företaget korttidsvecka.

Men inget av det där handlar om löneläget, eller om konkurrenskraften. Det handlar helt enkelt om att Volvo tror att det kan bli svårt att hitta kunder till sina bilar. Då gäller det att göra sig av med personalen, oavsett vad de har för löner.

Om Sverige varit Tyskland skulle det kanske ha legat sysselsättningsgarantier – av tveksamt värde – på förhandlingsbordet. Men Sverige är inte Tyskland, och den arbetsgivare som påstår att varslen skulle utebli om inte lönerna höjdes talar nog inte riktigt sanning.

Orsaken till arbetsgivarnas hårda hållning är varken risken för arbetslöshet, eller en akut oro för det ekonomiska läget. Precis som när man skickar hem folk handlar det om att få så mycket som möjligt över till aktieutdelningar, och kanske till bonusar.

Det är klart att industrin behöver arbetsfred, rimliga avtal och en ordning för tillfälliga permitteringar. Men vägen dit är väl känd.

Den går via förhandlingsbordet, inte över Dagens Nyheters debattsida.

Ingvar Persson

I Dagens Nyheter ger sig Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren på en tolkning av läget i avtalsrörelsen. Det är dyster läsning. Industriavtalets anda hotas, liksom svensk konkurrenskraft och reallöneökningarna för hundratusentals industrianställda.

Jag måste erkänna att jag läste med en gäspning. Ungefär så här har det låtit sedan i våras så snart en arbetsgivardirektör fått syn på en mikrofon eller en journalist med anteckningsblocket redor. Ågrens bidrag är möjligen lite märkliga teorier om internfackliga motiv bakom läget i förhandlingarna.

Men det fick mig som sagt inte att höja ögonbrynen. Det är först sedan jag fått fundera en stund som jag inser hur anmärkningsvärt Svenskt Näringslivs inhopp egentligen är.

Ågren är nämligen inte på något sätt part i förhandlingarna, och det brukar Svenskt Näringsliv annars vara noga med att påpeka. Avtalsförhandlingarna genomförs branschvis, och det är företagens branschorganisationer och fackförbunden i LO, TCO och Saco som sluter avtal. Centralorganisationerna kan på sin höjd samordna, och i alla fall när det gäller fackligt samarbete brukar också det reta arbetsgivarna.

Om LO:s Wanja Lundby-Wedin eller Per Bardh hade skrivit en debattartikel där de kommenterade det akuta förhandlingsläget i industriförhandlingarna tror jag inte vi behöver tvivla på vad som hade hänt.

Det hade blivit ett herrans liv, både på arbetsgivare och de egna förbunden.

Christer Ågrens inhopp är minst lika anmärkningsvärt, i synnerhet som förhandlingsläget är mycket känsligt. Ändå får det passera. Och det är lite oroande.

Det skulle nämligen kunna tolkas som om arbetsgivarna just nu är mer intresserade av att fördela skulden än av att nå fram till det avtal som rimligen finns inom räckhåll.

Men möjligheten finns också att Ågren talar i nattmössan, och att de riktiga förhandlarna är för upptagna för att be honom hålla truten.

Ingvar Persson

Vi står inför en avgörande vecka på arbetsmarknaden på mer än ett sätt, och när jag hör en del kollegor är det lockande att ännu en gång förklara varför sänkta lönekrav inte kommer att hålla Sverige utanför krisen eller stoppa uppsägningar i exportindustrin. Men det skulle vara att tala för döva öron.

Den som bestämt sig för att eka budskapet från Svenskt Näringsliv vidare kommer säkert att fortsätta med det. Dessutom finns det som sagt viktigare saker att skriva om.

Parterna i de pågående industriförhandlingarna har nämligen två viktiga frågor att besvara den här veckan.

Den första handlar om ifall de trots allt kan komma fram till ett avtal i den anda av samförstånd som utgjort grunden för lönebildningen i över ett årtionde?

Den andra frågan handlar om ifall de också kan sluta ett avtal som faktiskt vinner respekt också på andra delar av arbetsmarknaden?

Självfallet hänger de samman. Ett avtal som tvingas på en av parterna efter en konflikt har sannolikt inte samma övertygande kraft som ett avtal där båda parter kan känna sig nöjda, om än motvilligt.

Så frågan är alltså, kommer det att bli ett avtal den här veckan?

Det skulle faktiskt inte förvåna mig.

Den riktigt uppmärksamme kunde notera hur IF Metalls Stefan Löfven uttryckte sig i onsdags. Han pratade inte om kraven på utbildningsinsatser eller förbättrad arbetsmiljö. Han konstaterade bara kort att budet innehöll för lite pengar. Att 65 procent av det ursprungliga fackliga kravet inte räckte.

Det tillhör spelets regler att korta avtal enbart behandlar lönen, och medlarna har föreslagit ett kort avtal. Men det betyder också att det borde bli betydligt enklare att diskutera. Det handlar ju bara om en fråga, hur mycket mer måste arbetsgivarna betala för att få fackens påskrift på ett avtal.

Sanningen är förmodligen att det inte behövs så mycket mer. Krisretoriken har effekt, även om ledarna för industrifacken försöker hålla den i från sig.

Så, kommer arbetsgivarna att våga en konflikt och ett sammanbrott i förhandlingsordningen för några tiondelar av en procent?

Jag undrar det.

Sedan återstår den andra frågan, kommer industrins avtal att vinna respekt av andra? Det återstår verkligen att se.

Ingvar Persson

I Svenska Dagbladet läser att Teknikföretagens vd Åke Svensson har svårt att förstå fackens nej till medlarnas slutbud.

Det har jag, om jag ska vara ärlig, lite svårt att tro på.

Att facken skulle acceptera ett bud som på sin höjd kan sägas ge 65 procent av kraven skulle innebära en historisk nedväxling av förväntningarna. Och det i en tid när de faktiska resultaten, produktiviteten och konkurrenskraften är starka trots hotet om en internationell finanskris.

Naturligtvis måste de fackliga organisationerna säga nej. Något annat skulle medlemmarna inte ha accepterat.

På Svenskt Näringslivs hemsida Svensson dessutom ödesmättat att en konflikt skulle betyda att ”industriavtalet havererar”, med stora risker för svensk lönebildning.

Förhandlingschefen, Anders Weihe, går ännu längre i Dagens Arbete. Weihe säger att han har intrycket att de fackliga organisationerna söker ett ”haveri inom industriavtalet”.

Karska ord får man säga. Det var trots allt Teknikföretagen som efter den senaste avtalsrörelsen valde att säga upp den förhandlingsordning som fungerat sedan 1997. Det var Teknikföretagen som valde att först bara teckna avtal med tjänstemännen 2010, och som därmed la grunden för en del av dagens problem.

Men det är framför allt arbetsgivarna, bland den Teknikföretagen, som  valt att vänta in medlarbudet utan att göra några ansträngningar att finna lösningar. I praktiken kom det första riktiga budet när de i går accepterade medlarnas hemställan.

– Det har inte funnits något tryck, konstaterade en av dem som haft insyn i förhandlingarna efter gårdagens presskonferens.

Den sortens obstruktion strider lika mycket mot grundtanken i industriavtalet som någon konflikt.

Dessutom hotar den industrins ställning som norm för lönebildningen på riktigt. Det är ingen vågad gissning att ett avtal på den nivå medlarna erbjöd hade mötts av hård kritik från andra fackliga organisationer. Och resultatet hade kunnat bli en riktigt stökig lönerörelse under våren.

Det hade verkligen rört till lönebildningen. Industrins mandat att bestämma nivån för andra branscher må vara inskriven i Medlingsinstitutets uppdrag, men den är faktiskt ingen naturlag. Den är inte ens en vanlig mänsklig lag, eftersom alla menar att staten ska hålla sig borta från lönebildningen.

Ju förr direktörerna inser den saken desto större är chanserna att undvika den konflikt absolut ingen vill ha.

I dag har parterna åter träffat medlarna, och samtalen fortsätter. Det finns fortfarande utrymme att förhandla.

Ingvar Persson

Klockspelet i Hedvig Eleonora kyrka hade precis förkunnat att klockan slagit sex när fem sammanbitna fackliga ledare tågade ner för trappan i Svenskt Näringslivs hus på Storgatan. De kom från mötet med medlarna, och även om vi inte vetat det hade minerna nog avslöjat vad de svarat på slutbudet.

Det blev nej.

– Budet innehåller för låga löneökningar, deklarerade PO Sjöö frän GS facket.

Precis samma sak upprepades sedan av Stefan Löfven fråm IF Metall, Cecilia Fahlberg från Unionen, Hans-Olof Nilsson från Livs och Ulf Bengtsson från Sveriges Ingenjörer.

– Krisen ska inte utnyttjas för att hålla nere våra medlemmars löner, sa Cecilia Fahlberg.

Att facken sa nej kan knappast ha överraskat någon.

Stefan Löfven svarar på frågor

Det gjorde det däremot kanske att arbetsgivarna tidigare sagt ja.

Från det hållet har det nämligen inte funnits mycket att hämta hittills. Så sent som i förra veckan började arbetsgivarnas förhandlare alls nämna siffror, och de siffrorna var så låga att de knappast kunde betraktas som ett bud.

Dagens ja till medlarbudet är på sätt och vis det första verkliga tecknet på förhandlingsvilja. Och det är illavarslande.

– Det liknar avtalsrörelsen 1995, sa en förhandlare som varit med länge till mig efter presskonferensen.

Det var innan industriavtalet, och jämförelsen borde oroa. Avtalet 1995 kunde nämligen skrivas på först efter en övertidsblockad.

Dit är det ännu långt. Nu blir det nya samtal under medlarnas ledning.

Men klockan tickar, och om några timmar upphör fredsplikten.

Ingvar Persson

I dag fick parterna i industriförhandlingarna till sist en slutlig hemställan från medlarna. Enligt LO-tidningen och Dagens Arbete innebär budet en löneökning på 2,6 procent under 13 månader. På årsbasis motsvarar det 2,4 procents löneökning.

LO-tidningen skriver också att det är ett rent lönebud. Andra frågor där fack och arbetsgivare varit eniga om lämnas alltså därhän.

Parterna ska lämna sitt svar i morgon. Det är ärligt talat svårt att se hur någon ska kunna säga ja.

Arbetsgivarna, som faktiskt svarade nej senast, får nu ett kortare avtal med marginellt högre löneökningar. Ändå är det inte direktörerna som har de största problemen.

Det har i stället de fackliga ledarna. Med ett utgångsbud på 3,7 procent för ett-årsavtal ligger medlarbudet provocerande lågt. Det motsvarar inte de förväntningar medlemmarna har efter en mager avtalsperiod och rekordvinster i delar av industrin.

Alla avtal som ger under 3 procent kommer att väcka ett ramaskri ute på industriarbetsplatserna.

Men problemen stannar inte där, i vart fall inte för Löfven, Sjöö och Nilsson i de LO-förbund som just nu ingår i industriavtalets förhandlingar.

LO:s industriförbund måste dessutom övertyga de övriga förbunden om att deras avtal är tillräckligt bra för att tjäna som norm – eller märke – för den övriga arbetsmarknaden.

”Respekteras” är det uttryck LO:s avtalssekreterare Per Bardh brukar använda.

Låt mig säga det direkt, ett avtal med en löneökningstakt på 2,4 procent kommer inte att ”respekteras” av Kommunal eller Handels. Och det kommer definitivt inte att fungera som märke för byggnadsarbetarna eller personalen på järnvägen.

Då spelar det ingen roll alls vilka formuleringar arbetsgivarna lyckats få in i det nya industriavtalet, eller hur många debattartiklar direktörer och fackliga ledare skriver tillsammans. Om industrin enas om ett sådant avtal är det nog ingen som vet vilka krafter som släpps lösa på svensk arbetsmarknad. Men en sak vet vi.

Det kommer inte att bli vackert.

Ingvar Persson

Det är lite roligt att se hur svårt arbetsmarknadens parter har när de ska tala om makt.

I förra veckan avfärdade Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe tanken att rätten att beordra övertid skulle handla om makt. Enligt arbetsgivarchefen handlade arbetsgivarnas vilja att bestämma bara om ”konkurrensförmåga”.

Men det är inte bara direktörerna som kan ha svårt med det där med makten.

LO:s Per Bardh tog liksom sats innan han i dag medgav att anställningsskyddet och turordningsreglerna faktiskt också är en fråga om makt. Bardh höll presskonferens för att bland annat berätta om den avsiktsförklaring LO och Svenskt Näringsliv just träffat om starta samtal om hur den svenska ekonomin ska bli mer omställningsbar.

Ibland är det många krokar och krumbukter när arbetsmarknadens parter ska komma överens.

För LO:s del handlar samtalen om mer kompetensutveckling, bättre rehabilitering och sådana saker. För direktörerna handlar det, precis som alltid, om att få bort turordningsreglerna.

– Det är klart att det är en fråga om maktbalans mellan arbetsgivaren och det lokala facket, sa Bardh. Kan den ordnas utan regeln sist in först ut skulle det nog gå att komma överens.

Så långt följer avsiktsförklaringen resultatet av den gemensamma verklighetsbeskrivning som LO och Svenskt Näringsliv kunde presentera i somras.

Det är klart att Bardh har rätt.

I vardagen är anställningstryggheten mindre en fråga om trygghet – vem kan vara trygg på dagens arbetsmarknad – än en försäkring mot godtycke. Utan turordningsregler kan det bli besvärligt att säga emot chefen.

Eller göra sig obekväm bland sina arbetskamrater. Det handlar om makt – mitt i vardagen.

Och det är här jag får ett litet problem med Bardhs sätt att prata maktbalans. För den viktiga balansen på en arbetsplats handlar trots allt inte om arbetsgivare och det lokala facket, utan om individens rätt att slippa rädslan att behandlas godtyckligt.

Kanske ingår det inte i en avtalssekreterares föreställningsvärld, men det förekommer faktiskt att fackliga företrädare bidrar till just det. Jag misstänker att de flesta i sin omgivning har människor som drabbats av orättvisor, med de fackliga ombudens tysta eller uttalade godkännande.

Och det alltså med dagens regler.

Bardh kommer att få kämpa hårt för att få direktörerna att förstå behovet av balans mellan fack och arbetsgivare. Men framför allt måste utgångspunkten vara att skydda individen mot rättslöshet och godtycke.

Det är den riktigt stora maktfrågan.

Ingvar Persson