I dag på morgonen utbröt då till sist en konflikt. Kommunal tvingades utlösa sin vilande nyanställningsblockad mot de privata vårdföretagens verksamhet med personlig assistans. Medlarnas bud var helt enkelt för dåligt, enligt Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund.

Det är knappast någon överraskning. Förr eller senare måste arbetsgivarnas ambition att helt styra lönebildningen mot exakta procenttal kollidera med fackets ambitioner att göra något åt orättvisa löner.

Men det är inte det arbetsgivarna i branschen skriver när de i dag tar till pennan på Aftonbladets debattsida. Vårdföretagens representanter Fredrik Käll och Göran Fredriksson presterar i stället ett nästan övertydligt exempel på hur märkligt vårt samhälle värderar olika arbetsuppgifter.

Käll och Fredriksson är nämligen upprörda över Kommunals blockad eftersom den kommer att slå mot samhällets svagaste, människor som är beroende av assistenter för sin vardag.

Det kan jag förstå. Det arbete som personliga assistenter gör är verkligen viktigt på riktigt. Det gör skillnad, och betyder något. Därför får stridsåtgärderna effekt.

Det jag inte kan förstå är varför just den som har ett verkligt viktigt arbete ska tvingas acceptera sämre lön och sämre anställningsvillkor än alla andra?

I fallet med de privatanställda assistenterna handlar det dels om lönen – enligt Kommunal skiljer det omkring 900 kronor i månaden i medellön jämfört med kommunalt anställda – och om arbetsvillkoren. Privatanställda assistenter har i allmänhet timlön, och saknar uppsägningstid.

Det förväntas alltså de anställda acceptera – just därför att deras arbete betyder något.

Käll och Fredriksson försäkrar visserligen att de gärna skulle betala bättre, om de själva fick bättre betalt. Så är det kanske.

Men under tiden är det svårt att acceptera att just de som kanske gör samhällets viktigaste arbete år efter år ska tvingas betala välfärden genom att acceptera sämre villkor.

Ingvar Persson

I den allmänna direktörsvreden över stundande storkonflikt finns det ett stråk som kanske är värt att fundera lite extra på – ilskan över rätten till sympatiåtgärder.

”Obalanserat” skrev Bäckström häromdagen om rätten till sympatistrejk.

Så där brukar Bäckström i och för sig uttrycka sig. Han har varit arg på konfliktreglerna länge, men så länge det råder arbetsfred verkar ju en sådan ilska lite snarstucken.

Det blir annorlunda om handelskonflikten faktiskt bryter ut, och om sympativarslen verkställs. Nu senast är det Hotell- och restaurangfacket som lovat komma till Handels hjälp.

Det är klart att Bäckströms missnöje med att företag som faktiskt har gällande kollektivavtal tas ut i konflikt får lite mer tyngd när det faktiskt händer – i verkligheten.

Det är inte så konstigt att direktörerna är arga. Men rätten till sympatiåtgärder är faktiskt ingen liten rest från en annan och mer konfliktfylld tid. Den spelar roll.

Utan anspråk på fullständighet tänkte jag ta några exempel.

Viktigast är kanske när det handlar om kampen för att alls få teckna ett avtal för de anställda – som i Vaxholm eller under den besvärliga Toys r Us-konflikten.

När arbetsgivaren vägrar tala med facket, och dessutom ser till att driva verksamheten vidare med oorganiserad arbetskraft skulle facken stå hjälplösa utan sympatiåtgärder. Och det skulle i sin tur urholka hela den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Det skulle nämligen bli möjligt att ställa sig utanför de regler och uppgörelser som finns, och slippa kostnaderna. Resultatet är inte så svårt att gissa. Konkurrensen skulle snabbt tränga tillbaka avtalen.

Samma sak gäller när det handlar om möjligheten att visa internationell solidaritet. Det kan handla om ett fartyg med vidriga förhållanden som inte får lossa i svenska hamnar, eller om att trycka på de svensk-finska papperskoncernerna när finländska arbetare strejkar. Utan rätten till sympatiåtgärder skulle svenska fack inte kunna agera.

I den konflikt som nu är på väg att blåsa upp är problemet dock ett annat.

Svenskt Näringsliv har inte gjort någon hemlighet av sin samordning. Varken Dag Klackenberg eller någon annan får faktiskt förhandla om något annat än 2,6 procent. Det har de andra direktörerna – och mest Åke Svensson på Teknikföretagen – bestämt.

Då är breda sympatiaktioner bara logiska. Det är ju mot hela den samlade arbetsgivarfronten kraven på jämställdhetspott riktar sig. Då ska det inte vara för bekvämt att sitta på sammanträde på Östermalm och säga nej.

Bäckström tycker som sagt att resultatet är obalanserat.

Vi är nog en del andra som skulle säga att en arbetsmarknad utan rätten till sympatiaktioner skulle ha betydligt sämre balans. Men till arbetsgivarnas fördel.

Ingvar Persson

Curry Träffenberg

Urban Bäckström

När Urban Bäckström till sist fått tillräckligt med luft för att reagera på gårdagens varsel lyckas han som vanligt hitta ett tonläge i närheten av det landshövding CurryTreffenberg måste ha använt i Sundsvall.

”En omfattande och allvarlig arbetsmarknadskonflikt, iscensatt av Handels och med bifall från flera av LO-förbunden”, skriver han på Svenskt Näringslivs hemsida.

Det är lockande att driva med överdirektörens myndiga ton, och med det faktum att kraven på återhållsamhet aldrig tycks drabba direktörerna själva.

Men faktum är att Bäckström delvis har rätt. Situationen på den svenska arbetsmarknaden är verkligen allvarlig. Det finns en risk att en fungerande ordning för lönebildningen faller samman, och att kommande avtalsförhandlingarna förvandlas till en huggsexa.

Det skulle vara en katastrof, för landet och företagen, men kanske framför allt för löntagarna. Och värst skulle de lågavlönade drabbas.

Problemet är bara att Bäckström inte är riktigt ärlig.

Grundproblemet är nämligen varken de fackliga kraven, eller att det skulle råda helt olika uppfattningar om det ekonomiska läget. Konflikten handlar inte heller om konfliktregler – sympatiåtgärder har alltid varit tillåtna – eller ens om att industrins löneökningar ska vara en norm för andra.

Om allt det där råder det olika åsikter, men det gör det ofta i förhandlingar.

Grundproblemet är ett annat. Bäckström och hans direktörer tycker att löneskillnaderna i Sverige är för små. Han skriver det igen i dagen text.

Därför har Svenskt Näringsliv bestämt sig för att göra sin egen tolkning av hur lönenormen ska tolkas. Som en exakt procentsiffra utan något utrymme för avvikelser.

De fackliga organisationerna har – inte oväntat – en annan uppfattning. De vill kunna förhandla om lönediskriminering och felavlönade grupper. Och de vill jämna ut löneskillnaderna.

Det är en del av intressekonflikten på arbetsmarknaden ser ut.

Bäckström försöker nu inbilla oss att hans tolkning av hur systemet ska fungera är en objektiv sanning, som en avtalstext eller en lag.

Så är det inte. Normeringen är inte ett fast system med bestämda regler. Den är en ömtålig väv av förtroende och respekt mellan arbetsgivare och fack i olika branscher.

Svenskt Näringslivs ultimativa krav – precis de Bäckström gör sig till tolk för – har förstört en del av den väven. Resultatet riskerar att bli en storkonflikt som förstör ändå mer.

Ska det kunna undvikas är det nog bäst att Bäckström klätrar ner från sina höga hästar och låter arbetsgivarna inom Svensk Handel börja förhandla på riktigt. Det är det enda sättet att undvika en konflikt, och att rädda lönebildningen.

Ingvar Persson

Låt oss hoppas att direktörerna på Storgatan har haft en vilsam påskhelg. Det kunde de nog behöva när de kom tillbaka till jobbet i dag.

Jag misstänker nämligen att både en och två toppchefer på Svenskt Näringsliv var nära att drabbas av blodstörtning på grund av helig vrede när Byggnads varsel om sympatiåtgärder med de butiksanställda kom i dag. Och inte blev det bättre när också Pappers varslade om konflikt – mot toalettpappret dessutom.

I veckor har direktörerna upprepat mantrat om Handels brist på ansvar i alla tillgängliga kanaler. Varslet om konflikt har beskrivits som ett hot mot tillväxt, välfärd och sysselsättning, och kraven på jämställda löner som ett samhällshot.

Så kommer nu detta. Varsel om sympatiåtgärder från två av de manliga förbund som med direktörernas sätt att se saken har gått före och ”träffat märket” – den heliga siffran 2,6 procent för årets löneökningar.

Och dessutom varsel från Fastighets, som tänker sluta städa, bland på några Ikea-varuhus och några riktigt stor ICA-butiker, och Målarna.

Det hade varit roligt att se minen på Urban Bäckström, Åke Svensson och Dag Klackenberg.

Ändå borde direktörerna inte vara förvånade. Varslen från Byggnads och Pappers är i själva verket logiska. Vi skrev om det på ledarsidan för över en vecka sedan.

Att LO sprack när kraven skulle samordnas ställer så mycket större krav på de förbund som enades om huvudlinjen. Och Byggnads och Pappers är två förbund som hållit hög profil.

Motsättningarna i handelns löneförhandlingar är en angelägenhet för hela arbetsmarknaden. Direktörerna vill spika sitt märke. LO-förbunden vill ha en utjämning av lönerna.

I själva verket borde kanske inte Svensk Handel och Dag Klackenberg beklaga sig.

Avtalsrörelsen är redan en stor uppgörelse mellan de fackliga kraven och arbetsgivarnas samordning. Nu blir det tydligt, och kanske är det precis vad som behövs för att få något att hända.

Ingvar Persson

Arbetsgivarorganisationen Transportgruppens direktör Peter Jeppsson är förargad. Direktören har nämligen insett att en handelsstrejk skulle drabba hans medlemmar.

Transportdirektören beskriver i ekot Handels varsel som ”ganska utstuderat”, eftersom det kommer att slå mot flera andra branscher.

Nu vill Jeppsson se över hur strejkrätten används. Det är förmodligen sant att Handels utformat sina stridsåtgärder så att de ska drabba flera arbetsgivare. Och Jeppsson vet precis varför. Han har nämligen varit med.

I årets löneförhandlingar har arbetsgivarna bestämt sig för att hålla samman om en sak; inte en krona, inte en tiondels procent till låglönesatsningar eller jämställdhet.

Och ingen får svika direktörernas ed.

Det är därför förhandlingarna om ett nytt handelsavtal aldrig riktigt kom i gång. Och det är därför en lösning fortfarande ligger långt borta. Arbetsgivarna i Svensk Handel måste helt enkelt ha de andra direktörernas tillstånd för att prata om fackets viktigaste krav, jämställdhetspotter.

Direktörerna i andra branscher är en del av problemet för handeln. Och därför är det inte mer än rätt att de också blir en del av en eventuell handelskonflikt.

Ingvar Persson

Fortsättningen kom fortare än jag kunde ana. Handels har tröttnat och lagt ett varsel. Drygt 5000 handelsanställda – de flesta på lager – går ut i strejk den 13 april om inget avtal nåtts innan dess.

En klassisk konfliktstrategi från Handels. En strejk på lagren skapar stora effekter med måttliga insatser.

Samtidigt har Handels avstått från konflikter i påskhandeln, och man ger arbetsgivarna tid att förbereda sig.

Kanske visar det att Handels inte tror att de motsättningar som ligger bakom dagens dödläge låter sig lösas med några snabba drag, eller med ett snabbt ingripande av medlare.

Fortsättning lär följa.

Ingvar Persson

Jag vet att det har varit dålig aktivitet på lönebloggen. Det finns inga ursäkter.

Visst – det är mycket annat att göra. Och visst – hittills har förhandlingarna till stor del varit en transportstäcka till det givna målet, 2,6 procent.

Men lika fullt, det handlar om lönerna och villkoren för människor. Det förtjänar att kommenteras.

Just nu råder viss förvirring. Handels har – för första gången på 15 år – inte varslat om påskstrejk. Det har fått många att höja på ögonbrynen. Motsättningarna är trots allt större än någonsin.

Jag måste erkänna att också jag känt mig förvirrad. Men kanske är inte Handels agerande så konstigt.

Lockelsen med en strejk i påskhandeln är att den slår direkt mot ICA-handlarnas plånböcker. Men i år är det kanske inte ICA-handlarna som står för det verkliga motståndet. Det finns snarare i Svenskt Näringslivs mäktiga samordningsutskott.

Det borde påverka den fackliga strategin, för Handels och för de övriga tio förbund som ingår i LO:s samordning.

Det blir spännande att följa fortsättningen.

Ingvar Persson

I dag ordnade TCO seminarium om ungdomsarbetslösheten. Ämnet är väl valt. Hur man än ser på saken är de våldsamma siffrorna för ungdomsarbetslösheten ett problem som väntar på sin lösning. Följdriktigt står det också överst på dagordningen för både regering och opposition.

Ungdomsarbetslösheten har dessutom blivit en fråga för arbetsmarknadens parter. Och oavsett om vi talar om politiska inhopp – som folkpartiledaren Björklunds utbrott för någon vecka sedan – eller om initiativ från arbetsgivarna är det ett exempel som brukar återkomma, avtalet mellan IF Metall och arbetsgivarna om yrkesintroduktion.

När avtalet skrevs för ett och ett halvt år sedan var grundtanken enkel. Arbetsgivare som kunde erbjuda unga en introduktionsplats med ett tydligt utbildningsinnehåll skulle under ett år få betala en lön under avtalets minimiminivå, förutsatt att man kunde komma överens med det lokala facket.

I den politiska världen har till exempel Jan Björklund tolkat det som en sänkning av ungdomslönerna, och från arbetsgivarna i restaurangbranschen rapporteras om ett väldigt intresse för att anställa ungdomar om branschen får ett avtal om yrkesintroduktion. Också Svensk Handel har anmält intresse.

Det är bara en sak som gnager mig. När IF Metall och Teknikarbetsgivarna för någon vecka sedan skulle berätta om sitt avtal måste både IF Metalls Veli-Pekka Säikkälä och Teknikföretagens Anders Weihe medge att resultaten är ännu är ”blygsamma”.

I klartext – under de ett och ett halvt år som gått har 41 ungdomar börjar ett jobb med ”yrkesintroduktion”. Av dem har 39 fått jobb på det företag där de introducerats.

39 ungdomar i arbete, med andra ord. Det är inte dåligt, inte alls. Dessutom kan sättet att använda avtalet säkert utvecklas. Försök pågår.

Men siffrorna är inte riktigt skäl att börja tala om yrkesintroduktionsavtalet som en modell för hur 147 000 arbetslösa ungdomar ska få jobb.

Det är svårt att frigöra sig från känslan att somliga arbetsgivare i ungdomsarbetslösheten tycker sig ha hittat det perfekta argumentet för att göra det de alltid innerst inne vill, sänka lönerna.

Ingvar Persson

LO-styrelsen vill inte att kongressen i maj ska ställa krav på ett nytt uppdrag till Medlingsinstitutet. Det är nog klokt.

Sedan i höstas har fackförbundet Kommunal återkommit till tanken att ge Medlingsinstitutet ett nytt uppdrag. Kommunal vill att de statliga medlarna ska hjälpa till och utjämna lönerna mellan kvinnor och män.

Jag skrev om det där på ledarsidan för några veckor sedan.

Tanken är inte svår att förstå. Klyftan mellan kvinnors och mäns löner är en skam för arbetsmarknaden, och medlarnas allt starkare roll riskerar att cementera skillnaderna.

Å andra sidan öppnar Kommunals idé för politiker som vill lägga sig i avtalsrörelsen. Och sådana saknas som bekant inte. Om staten kan bestämma att medlarna ska höja kvinnors löner kan de ju lika gärna bestämma att samma medlare ska sänka lönen för till exempel ungdomar.

Just nu känns just det som en fråga det pratas mycket om i kanslihuset.

I vilket fall skulle statliga beslut om vilka som ska ha extra lönepåslag vara ett direkt brott mot den svenska modellen. Alltså gör LO-styrelsen rätt som sågar förslaget.

Kommunal – och hela LO – får tänka ut en bättre strategi. För sakfrågan behöver lösas. Den strukturella lönediskrimineringen av kvinnor måste bort från svensk arbetsmarknad.

Ingvar Persson

Det drar ihop sig till avtalsrörelsens kanske mest avgörande veckor, i alla fall sedan lucia när industrin till sist kom fram till ett avtal. I nästa vecka löper Handels avtal ut, och frågan om jämställdhetspotten ska prövas på allvar.

Arbetsgivarna kommer knappast att ge upp sitt motstånd utan vidare, och Handels kommer att fortsätta att driva LO-samordningens krav. Det går förstås inte ihop.

Det är inte så svårt att se att det finns stor risk för strejk mitt i påskhandeln.

Ändå handlar avtalsrörelsen faktiskt inte bara om löner. I dag kunde Handels presentera siffror som visar hur andelen osäkra anställningar ökat. Enligt fackets siffror handlar det om en fördubbling på sex år.

I klartext handlar det om människor – ofta unga och ofta kvinnor – som tvingas vänta vid telefonen eller på ett SMS för att få arbeta. Människor som har några få timmar schemalagt, och som tvingas jaga mer arbete för att få en lön som går att leva på.

Det betyder osäkerhet i privatekonomin, och osäkerhet på jobbet. Den som är beroende av chefens välvilja för att få arbete bråkar knappast.

Osäkerheten är en av de saker som håller på att lösa upp den svenska modellen på arbetsmarknaden.

Handels lovar att driva kraven på tryggare anställningar i förhandlingarna.

Kanske är det ett tecken på något vi kommer att se mer av, anställningsvillkor som centrala krav i avtalsförhandlingarna. I alla fall om ordningen med en gemensam lönenorm för hela arbetsmarknaden överlever.

För medlemmarna kan de vara väl så viktiga som löneutvecklingen, i alla fall på kort sikt. För förhandlarna blir det ett sätt att faktiskt ge uppgörelsen ett innehåll, även om löneökningsnivåerna ganska väl är bestämda på förhand.

Men, som sagt, det hänger på vad som händer med ordningen på arbetsmarknaden. Risken finns förstås också att arbetsmarknaden landar i en allmän huggsexa. I så fall lär det inte bli mycket utrymme att fundera på de osäkert anställda.

Ingvar Persson