Borg mellan oss och kaos

av Ingvar Persson

I dag har Anders Borg förklarat att han tillsätter en utredning om ett svenskt system för korttidsarbete, en krisberedskap för arbetsmarknaden. Vi skriver om det i morgondagens tidning.

Det är bra att Borg ser behovet av nya instrument för att hantera kriser på arbetsmarknaden. Dagens slimmade organisationer och produktionsprocesser riskerar att bli självdestruktiva.

Det är dessutom bra att Borg inser att alla bra idéer inte behöver vara hans egna. Kanske ett tecken på mognad?

Men efter att ha lyssnat till finansministern på dagens industridag undrar jag…

Borg betraktar fortfarande samtalen med fack och arbetsgivare som en förhandling om jämviktsarbetslösheten. Han kan tänka sig att höja a-kassan, men bara om anställningstryggheten urholkas. Han kan stå för en del utbildning, men bara om ingångslönerna sänks. Så tolkade i alla fall jag vår finansminister.

Och visst, det går att förstå Anders Borg. Hans försök att förändra arbetsmarknaden med urholkad a-kassa och skatteavdrag har knappast lyckats. Inte minst långtidsarbetslösheten – den som skulle kunna kallas utanförskap – stiger.

Borg behöver hjälp. Problemet är att han är dålig på att be om den.

Ödmjukhet är kanske inte Anders Borgs starka sida.

Då blir det som i dag, när finansministerns budskap till direktörer och fackbossar från industrin handlade om att han, och han ensam, står mellan oss och kaos. Kanske skulle talet kunna sammanfattas i en mening:

Ni ska vara väldigt glada att ni inte bor i Italien.

Och trots snögloppet på Drottninggatan i Stockholm fick han det nästan att låta som det slags erbjudande som traditionellt just brukar framföras med en lätt italiensk brytning.

Ingvar Persson

Det ser ut att bli flygstrejk

av Ingvar Persson

Det ser ut att bli strejk, på flyget.

Unionen och flygarbetsgivarna kan inte komma överens om arbetstider för kabinpersonalen på charterbolagen. Därmed blir det av allt att döma konflikt på bolagen TUIfly, Novair och Primera Air redan i morgon.

Konflikten handlar alltså om arbetspassen. Facket vill att personalen om längst ska arbeta 42 timmar i veckan. Omöjligt tycker arbetsgivarna.

– Det blir för många bestämmelser, säger Elisabeth Holming-Schiller från Svenska Flygbranschen till TT.

I bakgrunden spökar ett EU-direktiv från 2008 som tillåter arbetspass på upp till 60 timmar under en sjudygnsperiod.

Det är naturligtvis orimligt, och osäkert. Viktiga frågor för medlemmarna.

Det blir den första stora konflikten i vinterns avtalsrörelse, och kanske skulle man kunna säga att den är illustrativ.

Det är nämligen ingen tillfällighet att den inte handlar om löner, utan om arbetsvillkor. När det gäller lönerna är normen nämligen fastställd i industrins uppgörelse, och ingen är mer bunden av den uppgörelsen än Cecilia Fahlberg på Unionen.

Hon har inte bara varit med och undertecknat avtalet, hon har dessutom skrivit ett industriavtal där hon lovat att försvara industrins ”märke”.

Det kommer Fahlberg att göra, också när hon förhandlar för sina gamla kollegor i flygbranschen. Men det betyder inte att hon eller förbundet måste acceptera vilka arbetsvillkor som helst. Det går till exempel att strejka mot orimligt långa arbetspass.

Och när avtalen för LO-förbund som Handels eller Kommunal löper ut om en och två månader kommer det inte att finnas några restriktioner när det gäller att diskutera löner.

Om det fanns någon som trodde att uppgörelsen inom industrin skulle göra att resten av avtalsrörelsen gick som på räls är det nog dags att tänka om.

Ingvar Persson

Kvinnolöner – en hemläxa för facken

av Ingvar Persson

Ingen – nästan – vill försvara att kvinnor i genomsnitt tjänar 4 400 kronor mindre än män i månaden. Ingen – nästan – tycker att det är rimligt att en undersköterska ska ha 2 600 kronor mindre betalat än en verkstadsarbetare, eller att skillnaden mellan en socialsekreterares och en IT-konsults lön ska vara 12 000 kronor i månaden.

Nästan alla inser att det är exempel på en strukturell och djupt orättvis lönediskriminering av kvinnor. I LO-rapporten ”Röster om facken och jobben” som kom förra året svarade 83 procent av de tillfrågade att kvinnors löner är för låga i förhållande till männens.

När fem fackförbund från de tre centralorganisationerna i dag presenterar en gemensam rapport med kravet på en uppvärdering av de kvinnodominerade yrkena har de med andra ord både opinionen och fakta på sin sida. Jämställdheten är vår tids stora lönefråga.

Fackförbunden – Kommunal, Vårdförbundet, SSR, Sjukgymnasterna och Vision – har dessutom konkreta förslag på vad som ska göras. I sju punkter skisserar de ett program för en annorlunda lönebildning.

Det finns bara ett problem.

Två av punkterna handlar om att förändra det statliga medlingsinstitutets uppdrag. En handlar om att diskrimineringsombudsmannen ska sätta av resurser för att kontrollera jämställdhetsplanerna och en annan om att Försäkringskassan ska öka pappornas uttag av föräldraledighet.

De fem fackförbunden kräver att kommuner och landsting genomför rätt till heltid. De vill dessutom ha ett långsiktigt arbete tillsammans med arbetsgivarna för att skapa karriärvägar för kvinnor.

Dessutom vill de – lite mer i största allmänhet – att kvinnor ska få betalat för den kunskap och det ansvar deras arbeta kräver.

Det är utmärkta punkter, men det är en sak som fattas. Männen, eller annorlunda uttryckt, andra fackliga organisationer. Kraven från de fem förbunden riktar sig till staten och till Hillevi Engström. De vänder sig till arbetsgivarna och till Anders Knape på SKL.

Men det finns inte ett ord om hur de fackliga organisationerna för IT-konsulter, ingenjörer eller byggnadsarbetare ska fås att acceptera att de anställda i vården och omsorgen faktiskt får lite mer.

Ändå vet vi att det är en förutsättning för att faktiskt förändra de relativa lönerna. LO:s satsning på jämställdhetspotter visar att det kan fungera, även om det är svårt.

Nu har LO samordningen i praktiken havererat, och hos tjänstemännen finns inte ens formerna för ett samarbete.

Kanske skulle de fem fackförbunden behöva en åttonde punkt i sitt program. En punkt om facklig samordning och solidaritet mellan löntagare.

Utan att göra den hemläxan lär de nämligen få svårt att göra något åt den strukturella lönediskrimineringen av kvinnor.

Ingvar Persson

Industrinormen kan segra sig till döds

av Ingvar Persson

Avtalen tickar nu in några i taget, senast för tjänstemännen i byggbranschen. En avtalsperiod på 14 månader och löneökningar på totalt 3 procent, i alla fall för Unionens del.

Precis som de flesta avtal som slutits under vintern ser det ut som en kopia av industrins avtal från lucia. Och mycket talar för att det kommer att fortsätta så under våren.

De kvinnodominerade LO-förbunden kommer självfallet att räkna med utrymmet i kvinnopotten när de ställer sina krav. Och lärarorganisationerna har gjort klart att de vill se en rejäl förändring av relativlönerna redan i år. Men ska sanningen fram lär både Handels, Kommunal och de båda lärarfacken får svårt.

Arbetsgivare, medlingsinstitutet och i något fall också de fackliga organisationerna kommer att försvara ”märket”, ner till det sista decimalkommat. Kanske kan man säga att industrins normerande roll aldrig varit starkare.

Men jag undrar om det inte kan vara den sortens styrka som också är väldigt skör.

Lönebildningen har mått bra av en norm. Det har skapat stabilitet för den svenska ekonomin, och det har gjort att vi till stor del kommit i från ett kattrakande där alla försöker få mer än alla andra.

I ett sådant spel blir det alltid de starkaste som vinner i längden, och det brukar betyda att klyftorna växer.

Men normen kan inte betyda ett stopp för alla förändringar av reallönerna. Då blir systemet självdestruktivt.

Parterna på arbetsmarknaden måste kunna minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Och de måste kunna höja lönen för viktiga arbetsuppgifter – som att undervisa ungdomar – när den blivit för låg.

Blir systemet statiskt kommer det att till sist att falla samman.

Just nu ser industrinormen ut att segra på arbetsmarknaden. Frågan är om den riskerar att segra sig själv till döds?

Ingvar Persson

I en perfekt värld har inte människor ingen plats

av Ingvar Persson

Fack och arbetsgivare inom industrin ser ut att bli överens om en modell för tillfällig permittering av anställda. Förslaget ska lämnas över till regeringen den här månaden.

– Vi behöver fila på några punkter till, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä till Dagens Arbete.

I klartext, nu hänger det på Anders Borg och vilken insats staten är beredd att göra.

Den svenska arbetsmarknaden har fungerat utan ett riktigt permitteringssystem sedan början av 1990-talet, och på det stora hela har det gått bra.

Strukturomvandling och flexibilitet är trots allt lösenord som haft en alldeles egen klang.

Ingen inlåsning, inget lagerstöd och – kanske framför allt – inga åtgärder för att människor ska stanna på jobb som inte längre är lönsamma.

Finanskrisen 2008 ändrade på mycket av det där.

100 000 tusen jobb försvann på några månader. Utan krisavtalet mellan IF Metall och verkstadsföretagen hade det sannolikt varit ytterligare 10 000.

Uppsägningarna drabbade naturligtvis de anställda, som ofta tvingades konstatera hur nära kollaps det svenska a-kassesystemet befinner sig.

Uppsägningarna drabbade samhället, som kunde se skatteinkomsterna försvinna och kostnaderna för trygghetssystemen stiga.

Men uppsägningarna drabbade – i alla fall på sikt – också företagen. Att skicka hem personalen är en sak, att få den att komma tillbaka när kunderna återvänder är en annan.

De senaste åren har nästan alla varit eniga om att det behövs något slags ordning för att möta tillfälliga problem med permitteringar, i stället för att säga upp folk.

Det går att beskriva som ännu ett steg i anpassningen till en europeisk verklighet. Naturligtvis är det riktigt. Bara att alla nu använder det från tyskan inlånade ”korttidsarbete” säger en del.

I Tyskland, Finland och Holland stod fabrikerna redo att möta nya kunder efter krisen. I Sverige tvingades man först försöka rekrytera tillbaka personalen.

Sådant håller inte om man vill behålla marknadsandelar.

Men det går faktiskt också att tolka det som ser ut att bli en enighet om korttidsarbete som något mer. Ett första tecken på att en produktionsfilosofi nått vägs ände.

De blixtsnabba uppsägningarna hösten 2008 och våren 2009 kan ses som ett extremt uttryck för principen ”just in time”.

Produktionen ska ske mot färdiga order, komponenterna lyftas direkt från lastbilarna till bandet och – kanske framför allt – personalen ska finnas på plats när den behövs. Inte en minut för mycket.

Det fungerar oftast när det gäller order och komponenter, men när det kommer till folk är det svårare. Människor kan liksom inte stängas av och slås på som en robot. Och när en anställd går ut genom grinden tar hon med sig sin kompetens och sin erfarenhet.

När kompetensen eller erfarenheten sedan behövs finns den inte på plats.

I en perfekt, marknadsekonomisk, värld hör inte ett permitteringssystem hemma. Men det gör å andra sidan inte människor heller.

Kanske börjar den lilla insikten slå rot, också bland arbetsmarknadens makthavare.

Förhoppningsvis gör Anders Borg sin del för att Sverige ska få ett permitteringssystem. Ändå kommer korttidsarbete knappast att bli vanligt på den svenska arbetsmarknaden. Grundreflexen blir fortfarande att vara att ge folk sparken när efterfrågan sviker.

Men kanske ser vi trots allt en förändring som utgår från att individuella människor faktiskt är resurser, och att det finns en gräns för hur mycket flexibilitet man kan kräva av dem innan de går sönder.

Det skulle i så fall vara första gången på länge.

Ingvar Persson

Snabba bud på IF Metall

av Ingvar Persson

När Stefan Löfven skulle byta förbundskontoret på Olof Palmes gata mot högkvarteret på Sveavägen fanns det nästan inte en socialdemokrat i hela landet som inte pratade om ifall processen skulle vara snabb eller öppen.

Resultatet vet vi. Det verkställande utskottet bestämde sig. Partistyrelsen och pressen kallades till Fotografiska Museet och alla tillgängliga tidigare socialdemokratiska ledare mobiliserades.

Nu är det ingen som protesterar. Löfven har fått en bra start, snabbhet slog tydligen öppenhet i det här fallet.

I dag – mindre än en vecka efter valet av socialdemokratisk partiledare – utsåg IF Metalls förbundsstyrelse viceordföranden Anders Ferbe till Löfvens efterträdare. Snabbt och effektivt.

Ferbe kommer att leda förbundet fram till nästa kongress 2014. Det betyder att han också kommer att vara ordförande genom nästa avtalsrörelse.

Låt oss gissa att utmaningarna den gången kommer att handla om både LO-samordning och industrins normerande roll.

Det är många som har önskat Stefan Löfven lycka till den senaste veckan. Anders Ferbe kan behöva samma hälsning.

Ingvar Persson

Vem ska lösa tjänstemännens konflikter?

av Ingvar Persson
Så här svarade TCO-tidningens läsarpanel
Så här svarade TCO-tidningens läsarpanel. Diagrammet är hämtat från TCO-tidningen.

 

Att LO haft problem med samordningen i årets avtalsförhandlingar kan knappast någon ha missat. Inte minst sedan en av dramats huvudpersoner – Stefan Löfven – valts till socialdemokratisk partiordförande har det pratats mycket om åsiktsskillnader när det gäller kvinnolöner och hur lönebildningen ska gå till.

Mindre uppmärksamhet har det fått att precis samma motsättning faktiskt finns hos tjänstemännen. På sätt och vis är konflikten kanske till och med ännu djupare där.

Lärarfackens krav på 10 000 mer i månaden kan tjäna som exempel. Visserligen betraktar de båda lärarorganisationerna kravet som långsiktigt, men å andra sidan är det relativlöner de talar om. Lärarna vill inte bara ha 10 000 mer, de vill ha 10 000 mer än civilingenjörer eller ekonomer.

TCO-tidningen publicerar i dag ett annat exempel. I en enkät till tidningens läsarpanel visar det sig att de flesta förtroendevalda inom den privata sektorn tycker att industrins lönenivå på 3 procent för de kommande 13 månaderna ska fungera som norm för arbetsmarknaden.

Fackliga företrädare från den offentliga sektorn håller inte med. I Vision – tidigare SKTF – svarar fyra av tio ett bestämt nej på frågan om industrins avtal kan utgöra märke. I Vårdförbundet och Lärarförbundet är opinionen ännu starkare.

Det är precis samma stämningar som inom LO, men det finns en skillnad. Medan LO-förbundens ledare trots allt kan prata om saken i LO:s styrelse finns det ingen i tjänstemannarörelsen som har mandat att skapa en gemensam facklig plan för förändringar av relativlönerna.

På sikt är det kanske det största hotet mot industrinormens legitimitet.

Ingvar Persson

Låt inte direktörerna bestämma

av Ingvar Persson

I nästa vecka har GS-facket varslat om strejk på Strålforsbolagens tryckerier i Ljungby, Stockholm, Tandsbyn och Sundsvall. Facket vill ha ett kollektivavtal, arbetsgivarna vägrar.

Så långt är det en klassisk konflikt.

Samtidigt handlar den om något annat. Strålforsbolaget har precis bytt arbetsgivarorganisation, från Grafiska Företagens förbund till Almega. Dels vill ägaren – Post Nord – ha alla sina företag i samma arbetsgivarorganisation. Dels anser företagsledningen att bolaget numer ägnar sig åt kommunikation.

Alltså vill bolaget inte längre följa den grafiska branschens kollektivavtal. Däremot försäkrar bolagets Vd att det inte ska bli några försämringar.

De anställda har en annan bild. De flesta av de 500 som jobbar åt Strålforsbolagen är medlemmar i GS. De anser att bolaget är ett grafiskt företag, och att det finns risk att villkoren kommer att försämras om de förlorar sitt avtal.

Det liknar på många sätt konflikten om avtalet på pappersbruket Figeholm utanför Oskarshamn. Där ville koncernen – ABB – tillämpa IF Metalls verkstadsavtal i stället för pappersbruksavtalet.

Resultatet blev en utdragen tvist som så småningom slutade med att företaget i praktiken tvingades gå med på ett avtal med Pappers som i praktiken gjorde att de anställda fick behålla sina villkor. Figeholm borde inte mana Strålfors att gå i ABB:s fotspår.

Så varför försöker man? Svaret är nog inte så svårt. Av tradition är det fackföreningsrörelsen, eller mer precist LO:s styrelse, som löser gränsdragningstvister och avgör i vilket förbund medlemmarna ska vara organiserade. Så länge det också innebär en makt över vilket avtal som ska gälla ger det inflytande.

Om arbetsgivaren i stället kan välja det avtal som blir billigast förlorar facket den rollen, och kollektivavtalen en stor del av sitt värde. Det kommer alltid att vara en lockande framtidsbild för somliga direktörer.

Och en skräck för de fackliga företrädarna och deras medlemmar.

Alltså har GS varslat om strejk i nästa vecka. Det ska bli spännande att se hur det går.

Ingvar Persson

Det är inte som 2007

av Ingvar Persson

I LO-tidningen pekar Tommy Öberg på parallellerna mellan vinterns avtalsrörelse och avtalsrörelsen 2007.

Då som nu handlade diskussionen om vilket inflytande industrins löner skulle få för den övriga arbetsmarknaden, och om kravet på en jämställdhetspott. Och precis som i år var det handelns avtal som stod i centrum när de frågorna skulle besvaras.

Då lyckades Handelsanställda – med konflikthot och massiv mobilisering – få till ett avtal där jämförelsen med industrin gjordes i kronor och inte i procent. Det var ett genidrag.

De Handelsanställda – och senare andra kvinnor i LO-förbund – kunde glädja sig åt att klyftorna mellan män och kvinnor faktiskt minskade. I alla fall en smula. Öberg skriver att vi inte kan utesluta att något liknande händer igen. Så är det, men det finns faktiskt mycket som talar emot det.

För fem år sedan fanns en fungerande samordning i LO. Det gjorde dels att Handels kunde ställa sina krav med hela – nå ja – LO bakom ryggen.

I år finns ingen sådan överenskommelse. Eftersom Handels kunde hänvisa till LO överenskommelsen var det inte heller svårt för Medlingsinstitutet att säga att uppgörelsen låg inom ramen för en ”fungerande lönebildning”.

I år lär det bli besvärligare för Claes Stråth och hans medlare att vara lika förstående.

Under avtalsrörelsen 2007 avslöjades dessutom en stor spricka i arbetsgivarnas led.

De andra direktörerna gjorde vad de kunde för att hindra Svenskt Näringslivs Dag Klackenberg att skriva under avtalet. Själv beskrev Klackenberg reaktionen som klasstryk – han kommer ur en samhällsklass med erfarenhet av penalistiska privatskolor.

Ändå gick Svensk Handel med på avtalet, och de andra direktörerna kunde bara se på.

I år kommer de inte att vara lika hjälplösa.

Dessutom finns ytterligare ett problem för Handels. För fem år sedan spelade tjänstemännen en underordnad roll i förhandlingarna. I år är det samma fackförbund som förhandlar för handelns tjänsteman som förhandlade för tjänstemännen i industrin. Unionens ordförande Cecilia Fahlberg har lovar att försvara industrinormen, och det kommer hon att göra.

En sak är dock sig precis lik sedan 2007. De moraliska argumenten mot en arbetsmarknad där kvinnodominerade yrken konsekvent betalas sämre än männens yrken.

Och också moral borde väl ha någon tyngd.

Ingvar Persson

Rara blomster i direktörernas rabatt

av Ingvar Persson

Svenskt Näringslivs hemsida på nätet är en riktigt rik rabatt för den som söker små glimtar av hur samtalen kan gå på lokala Rotarysammankomster runt om i landet.

Här bubblar harmen över skatteverkets trakasserier, kommunal byråkrati och fackliga påbud. Men inget får direktörerna att bli lika rasande som reglerna om anställningsskydd.

I dag utbrister redaktionen att ”LAS inbjuder till utpressning”.

Utpressning, det är allvarliga saker det.

I själva verket handlar artikeln om en jurist vid ett konsultföretag som hävdade sin rätt enligt turordningsreglerna när antalet anställda skulle minskas. Just hennes tjänst skulle bort, men andra och enklare jobb fanns kvar. Men att låta juristen utföra vanligt kontorsarbete ville inte arbetsgivaren.

Att döma av rapporteringen på Svenskt Näringslivs hemsida löstes dock problemet. I stället för anställningsavtalets två månaders uppsägningstid betalade företaget lön åt den uppsagda i fyra månader, med arbetsbefrielse.

Ett förhandlingsresultat alltså, och resultatet av mötet mellan två sidor med resurser och olika intressen. Det är så affärer går till, och det är så arbetsmarknaden fungerar.

Det retar den anonyme direktör som får uttala sig hos Svenskt Näringsliv.

”Det svåraste är nog att inse att jag inte har rätt att styra mitt eget företag”, säger han och känner sig alltså utpressad.

Vi andra, som i bland har anledning att tycka att det är bra att det finns gränser för chefers nycker och behov av att styra, inser kanske varför det är tur att det finns regler som hindrar arbetsgivarna att ensamma bestämma vilka som får ha sitt jobb kvar.

Ingvar Persson

Sida 4 av 11
  • Tjänstgörande redaktörer: Fred Balke, Christoffer Glader och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB