Olika villkor för jularbete

av Ingvar Persson

I dag berättar Aftonbladet om julhelgen på akuten i Linköping. Sjuksköterskorna beordrades arbeta, och fick för det den vanliga ersättningen för obekväm arbetstid, 40 kronor i timmen. Samtidigt fick en läkare nästan 19 000 kronors arbeta.

Ett exempel på hur stora klyftorna faktiskt är på arbetsmarknaden.

Jag har skrivit en kort ledare på ämnet på Aftonbladet.se.

Ingvar Persson

Vem behöver ideologiska direktörer

av Ingvar Persson

Det är dags för lönebloggen att göra comeback efter helgerna. Förhoppningsvis har representanterna från arbetsmarknadens parter tagit vara på ledigheten. Det stundar nämligen arbetsamma tider.

Att jämställdhetsfrågan och lönerna för kvinnodominerade grupper kommer att bli den stora stridsfrågan under våren är ingen vågad gissning. Inte att det blir strid när det gäller hur normen från industrins avtal ska tolkas heller.

Byggnadsavtalet är det första stora som löper ut, den sista februari. Handelsavtalet slutar gälla den sista mars.

Allt det där lär vi få återkomma till.

Idag har jag bara konstaterat att kollegorna på Svenska Dagbladet i sann konservativ anda önskar sig tillbaka till den tid då arbetsgivarna representerades av morska män och riktiga karlar.

Utgångspunkten för Svenskas reflektioner är lördagens radiointervju med Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson. Väl resonerande, enligt Svenskan.

Så storslagna är dock inte visionerna. Mest handlar det nog om en arbetsgivarorganisation som vet att hålla den ideologiska fanan högt, kräva skattesänkningar och en demontering av anställningsskyddet. Samt – gissar jag – ett rejält bidrag till borgerliga plantskolor som Timbro och Sture Eskilssonakademin.

På Svenska Dagbladets ledarredaktion saknar man uppenbarligen Svenskt Näringslivs förre informationsdirektör, JanErik Larsson. En trivsam man som uppskattar en bra diskussion, men knappast en härförare för det svenska näringslivet.

Kanske saknar man också Urban Bäckströms myndiga utspel. Hur var det han sa för två år sedan?

”Fackföreningsrörelsen ska sansa sig” deklarerade arbetsgivarchefen den gången.

Det gladde säkert ledarskribenterna på Svenskan, men frågan är om det underlättade för förhandlarna.

Med tanke på hur tyst Bäckström varit hittills under vintern tyckte kanske inte hans uppdragsgivare – de riktiga direktörerna – det.

Och det är trots allt de, inte Svenska Dagbladets ledarredaktion, som bestämmer.

Ingvar Persson

Stråht får jobba på

av Ingvar Persson

I dag beslutade regeringen att förlänga förordnandet för Medlingsinstitutets chef Claes Stråht. För ledarbloggens läsare kommer det ju inte som någon överraskning. Hillevi Engström avslöjade ju för över en månad sedan att han får behålla jobbet.

Klart är i alla fall att det kommer att finnas arbetsuppgifter under våren. Ett av Medlingsinstitutets uppdrag är ju att underlätta en ”väl fungerande lönebildning”. Det brukar översättas med att försvara industrins roll som norm för löneutvecklingen.

Hur det ska tolkas lär bli en av de viktigaste stridsfrågorna i vårens förhandlingar.

Risken är att jämställdheten får stryka på foten

av Ingvar Persson

Kommentarerna efter Pappers uppgörelse med Skogsindustrierna i lördags var ungefär de man kunde tänka sig.

Jan-Henrik Sandberg från Pappers tyckte han åstadkommit ett bra avtal med hyggligt innehåll, även om han som förhandlare förstås hoppats på mer.

Per Hidesten från Skogsindustrierna talade om bristningsgränser, men lät på det hela taget ganska nöjd.

Dessutom ansåg båda parter att standarden för den övriga av arbetsmarknaden nu lagts fast.

”Vi har ett märke”, sa Hidesten.

”Det kan duga”, svarade Sandberg på frågan om avtalet kan användas som norm för andra LO-förbund.

Det låter som enighet. Jag misstänker att det kan visa sig vara alldeles fel.

I sina grunddrag är Pappersavtalet en kopia av de avtal de andra facken inom industrin har tecknat. Tre procents löneökningar och en avtalsperiod på 14 månader, det är så normen kommer att tolkas.

Dessutom vill Pappers, och LO, lägga till en jämställdhetspott.

Så såg nämligen överenskommelsen om LO:s samordning ut. Å andra sidan innebar den uppgörelsen också att Pappers gick in i förhandlingarna med ett något lägre bud än IF Metall, GS-facket och Livs – som ju valde att stå utanför samordningen.

Nu blev det ingen avräkning för Pappers del.

Arbetsgivarna gillar inte jämställdhetspotter. De gillar inte löneökningar eller individgarantier heller, men de tycker framför allt att illa om allt som liknar låglönesatsningar. Och med dagens kvinnolöner är det precis vad en jämställdhetspott blir.

Alltså kommer arbetsgivarna att vägra tala om jämställdhetspotter under vårens förhandlingar. Och rimligen kommer de att använda Pappers avtal som argument.

För den som vill visar det ju att talet om avräkning i själva verket inte har någon betydelse.

Nu spelar det kanske inte så stor roll. Norm eller inte, andra fackliga organisationer lär fortsätta att ställa de krav man tycker är rimliga.

I går presenterade Vision – de offentliganställda tjänstemännens fackförbund – sina krav. De vill ha ett lägsta utfall på 3,6 procent.

Samtidigt kom kraven från Byggnads. De skriver att de står bakom LO-samordningens krav. Rimligen betyder det i alla fall att man i första vändan tänker sig 3,5 procent.

Frågan om lönenormering lär fortsätta att spöka i löneförhandlingarna. I det spelet är jag rädd att det blir jämställdheten som får stryka på foten.

Ingvar Persson

Det är för dåligt Annie Lööf

av Ingvar Persson

I dag borde jag naturligtvis skriva om Pappers avtal, och om vad det kommer att betyda för den kommande avtalsrörelsen. Verkligheten låter sig dock inte styras, och inte nyhetsflödet heller.

Jag kommer precis från en presskonferens med näringsminister Annie Lööf och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, och ska sanningen fram känner jag mig lite skakad.

Beskedet att Saab till sist ser ut att tvingas till konkurs kan rimligen inte komma som en överraskning för regeringen. Den har haft månader och år på sig att förbereda åtgärder.

Det kan inte heller komma som en överraskning att hela historien om Saab berör kärnan i den svenska näringspolitiken, och framtiden för Sverige som ett centrum för fordonsindustri.

Upplagt alltså för ett kraftfullt näringspolitiskt utspel.

Istället fick de journalister som tog sig till Rosenbad lyssna till två ministrar som förklarade sin djupaste sympati för de anställda, och som försäkrade att deras lojalitet, kompetens och engagemang inte gått obemärkt förbi. ”Ledsamt” var ett ord som återkom.

Det lät nästan som om jag hamnat på en begravning. Jag tror till och med att Annie Lööf använde uttrycket ”våra tankar går till”.

Däremot fanns inte ett spår av politik, framför allt inte näringspolitik. Annie Lööf berättade stolt om det krispaket som lanserades under finanskrisen, och som alla andra betraktar som ett misslyckande. Att det inte hjälpt Saab måste till och med centerledaren inse.

Inte ett ord om hur staten ska förvalta det inflytande panterna ger, inte en stavelse om hur fordonsklustret ska stöttas eller underleverantörerna få hjälp att gå vidare. Och absolut ingenting om vilken framtid regeringen tänker sig för industrin.

Däremot fick vi veta att de Saab-anställda är välkomna till Arbetsförmedlingen som dessutom fått extra pengar i den senaste budgeten. Så sent som i förra veckan var de öronmärkta för åtgärder mot långtidsarbetslösheten.

Det duger inte. Det duger inte alls.

Om inte Annie Lööf kan bättre än så kommer hon att bli ett problem, inte för Saab utan för Sverige.

Ingvar Persson

Patrull för Pappers

av Ingvar Persson

Enligt Dagens Arbete kärvar det nu i Pappers förhandlingar. Det blir kanske inget avtal före jul, och orsaken lär vara frågan om visstiderna.

Det är uppriktigt sagt inte så överraskande. Att förändra allmänna villkor i ett kort avtal är aldrig populärt, och att riva i en sak som de övriga förbunden inom industrin lagt åt sidan för mindre än en vecka sedan är nog att be om problem.

För alla som i dag tvingas till tillfälliga och osäkra anställningar skulle det naturligtvis vara utmärkt om Pappers lyckas. Det skulle dessutom kanske göra livet lättare för de fackförbund som ska inleda sina förhandlingar i vår.

Men frågan är väl om Skogsindustrierna vill bjuda på det. Och om de får för de andra direktörerna.

Ingvar Persson

Nu är det Pappers tur

av Ingvar Persson

Om allt går enligt planerna borde det komma ett avtal för de anställda på pappersbruken i dag.

Oproblematiskt kan man tycka. Det borde bara vara att göra en blåkopia på det avtal de andra industriförbunden träffade i måndags.

Så kanske det blir, men det är inte riktigt så okomplicerat. Eftersom Pappers ingår i LO-samordningen blir deras avtal det första som träffas i den kretsen.

Det betyder till exempel att det ska ha höjd för jämställdhetspotter. I de ursprungliga kraven från LO värderades det till 0,2 procent. Om Pappersavtalet ger samma löneökning som den övriga industrin – 3 procent på 14 månader – kan man fråga sig var den marginalen tagit vägen.

Pappers förhandlare får en del att förklara när de möter sina kollegor i hissarna till förbundskontoren på Olof Palmes gata.

Å andra sidan betyder ett avtal för Pappers också att nivån på LO:s bud måste revideras. Så sent som i onsdags förklarade Handels Lars-Anders Häggström att kraven på 3,5 procent, en individgaranti på 860 kronor och en jämställdhetspott står fast.

Skulle Pappers sluta ett avtal på samma nivå som den övriga industrin är det svårt att fortsätta att säga att de kraven gäller.

Det blir kort sagt spännande att se hur Pappers och Skogsindustrierna löser den ekvationen.

Ingvar Persson

Jämställdheten – värd att slåss för

av Ingvar Persson

För ekot förklarar Stefan Löfven att IF Metalls medlemmar ”måste veta” att industrins avtal inte blir ett allmänt golv i avtalsrörelsen. Han sa förstås samma sak i går när uppgörelsen presenterades, och det är inte svårt att förstå Löfven.

Hans medlemmar kommer inte att gilla om vårens uppgörelser blir mycket bättre än den han och de andra ledarna för industrins fackförbund nu skrivit på.

Problemet är att ingen kan ”veta” vad resultatet av fria förhandlingar faktiskt blir, i synnerhet inte när förhandlingarna kommer att sträcka sig över nästan ett halvår. Löfvens problem är dessutom att han sagt i från sig den viktigaste möjligheten att faktiskt påverka vad som händer på resten av arbetsmarknaden.

Samordningen av LO-förbundens förhandlingar har varit en hörnsten i att försvara industrinormen. Den här gången finns inte den, i alla fall inte på samma sätt som tidigare. De tre LO-förbund som skrev avtal i måndags deltar inte i de övriga elvas samarbete.

Det är därför till exempel Lars-Anders Häggström från Handels dröjer på svaret om gårdagens avtal kommer att styra lönerna, också på andra områden.

De andra förbunden vill ogärna ge upp sina krav innan förhandlingarna har börjat. Ändå undrar jag om inte Häggström, Nordström och de andra kommer att tvingas plocka fram räknedosan för att räkna om de gemensamma kraven från LO till en nivå som är anpassad till industrins 70 procent av utgångsbudet, i alla fall när det gäller löneökningstakten och den garanterade löneökningen.

De lär också få svårt att driva kravet om bättre villkor för de visstidsanställda. Allmänna villkor brukar nämligen inte få plats i korta avtal, och med ett kort industriavtal är det svårt att tro att någon annan skulle skriva ett avtal för många år.

Det är nämligen inte bara IF Metall som försvarar industrins roll som riktkarl för lönebildningen. Det gör också arbetsgivarna, vars samordning är mer diskret än den fackliga, med definitivt inte mindre sträng eller effektiv.

Det gör dessutom politikerna, som visserligen inte deltar i löneförhandlingarna men som ändå har givit Medlingsinstitutet i uppdrag att anpassa avtalen till den norm industrin ställt upp.

Det kommer att bli svårt – och riktigt riskabelt – för något fackförbund att bryta sig ur industrinormen, och det kanske fackliga ledare skulle göra klok i att berätta för sina medlemmar.

Dessutom finns en fråga – viktig både reellt och symboliskt – kvar. Jämställdhetspotterna.

LO-samordningen har tidigare visat att den kan förenas med en ordnad lönebildning med industrins som norm. Villkoren nu är annorlunda, men principen är densamma.

En fungerande lönebildning måste också göra det möjligt att angripa löneklyftorna mellan kvinnor och män.

Det borde vara en princip värd att slåss för, också när det måste ske inom gränser som sätts upp av exportindustrin.

Ingvar Persson

Direktörer jagar alltid kostnader

av Ingvar Persson

Medan journalisterna i går väntade på att de fem ordförandena för facken inom industrin skulle bekräfta det vi redan fått veta av arbetsgivarna – att ett avtal var klart – passade Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe på att tolka läget.

I princip sa han det förväntade. Avtalet blev en smula för dyrt, men alternativet skulle ha varit sämre. Krisen kan betyda att företagen måste skära i kostnaderna, och eftersom kostnaderna nu dessutom ökar riskerar nedskärningarna att bli ännu större.

På något sätt tycker jag att i alla fall det andra ledet i resonemanget – det om kostnaderna – måste vara en direkt idiotförklaring av landets direktörer.

Ska vi tro Weihe skulle det ju innebära att svenska företagsledare går omkring och inväntar krisen innan de försöker skära ner företagens kostnader. Och att företagen sköts efter principen att pengarna i plånboken ska förbrukas lagom till dagens slut.

Min – delvis praktiska erfarenhet – är den motsatta. Kostnadsjakten pågår alltid, och målet är att varje anställd ska vara lönsam. Naturligtvis kan också måttliga lönehöjningar påverka den ekvationen, framför allt om en bransch är utsatt för ett hårt pris- och kostnadstryck. Då blir bättre avlönade anställda plötsligt olönsamma.

Det finns delar av den svenska industrin som har en svår konkurrenssituation. Sannolikt är det därför som till exempel Träindustrin verkar ha haft mycket svårt att svälja gårdagens uppgörelse.

Men den kris Weihe talar om handlar inte i första hand om kostnader. Den handlar om efterfrågan. Skulle den europeiska ekonomin haverera finns det helt enkelt inga kunder kvar som kan köpa lastbilar, generatorer eller järnmalm. Då hjälper det inte hur lite de anställda har betalt, de blir inte lönsamma i alla fall.

Då kommer direktörerna att skicka hem folk från jobbet, oavsett vad de har betalt. Konstigare behöver det faktiskt inte vara.

Ingvar Persson

Sida 5 av 11
  • Tjänstgörande redaktörer: Fred Balke, Christoffer Glader och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB