Solig lördagsmorgon med mitt livs kärlek.

Har just nattat Love. Det tog tid. Han kastade sig fram och tillbaka. Ropade på mamma, pappa, vår kompis Mia, välling och hade långa utläggningar med gulliga men obegripliga ord. När det äntligen blev tyst och jag trodde att han somnat – då kom det.

Ett rejält skrik:

”Majs!!!”

Hade ett lite ”snack” med Love tidigare idag, under ett blöjbyte. Han testar en massa ord nu, och ibland blir det extra kul.

OBS! Ta inte nedanstående som en intäkt för att jag är en dum pappa – för det är jag faktiskt inte.

Scenen är alltså skötbordet. Love ligger och håller i sin nya blöja – som han absolut inte vill släppa ifrån sig.

Jag: Love, kan jag få blöjan?

Love: Äehhj.

Jag: Men om jag får blöjan så kan jag sätta på den. Det är ganska bra faktiskt. Det är snällt av pappa. Visst är pappa snäll?

Love: Äehjj.

Jag: Är inte pappa snäll?Är pappa dum?

Love: Dunnnn!

Här är två killar som – om ett tag – kommer trivas tillsammans lika bra som deras fäder redan gör.
Love i förgrunden, och Alve – fantastiske Tommys underbara lilla kille – som ler strax där bakom.
I dag är det mest solokörning för dessa två snubbar, av naturliga skäl. Men om ett par år. Oj oj, då ska de upptäcka världen tillsammans. Med mammorna och papporna käkar långa middagar och drar dåliga skämt, härmar dialekter och kommer på idéer till banbrytande reklamfilm.
Dessutom: Det är Alves första födelsedag idag! Hurra, du söta, sköna pöjk!

Dagens andra minnesnotering:

Mixa musiken mer.

För hur mycket jag än gillar James Holingworth (”Hur ska jag göra för att komma över vägen” och ”Älgarna demonstrerar”-mannen) så är risken – på riktigt – överhängande att jag inom kort blir PSYKJUK av att höra samma låtar om och om igen.

Ett exempel:

Love älskar ”Kalle Svan”. Han sträcker ena armen rakt upp och ropar ”DDAAAAN!!!”, och då är det dags igen.

Jag överdriver inte när jag skriver att jag och Lina hört den låten 400 gånger det senaste halvåret.

Jag hör låten i mitt inre när jag diskar, när jag tränar, när jag sitter på toan, när jag… (nä, inte det – än.)

Tillsammans med låtar om älgar, en flygande hund från Mirleft och, som grädde på moset, en låt om en hackspett som hackar, hackar hål, hackar hål, hackar håål, hackar, hackar hål, hackar hål, hackar hål har Hollingworth tagit över min själ.

Texterna är, om man är bra på bra humör, sköna och roligt skruvade. Skrivna av någon med öppet sinne, typ.

På en dålig dag är de helt bisarrt galna och enerverande SJUKA. Konstiga. Ologiska. Det är inte normalt att skriva sådana låtar, tänker jag då.

Så numer mixar jag in Ark, Oasis, Coldplay, Ryan Adams, Beyoncé och annat så gott det går.

Men när Love spänner ögonen i mig och ropar ”DDAAAN”, då gör jag som jag blir tillsagd.

He’s the boss.

Granen, del 3.
Mystiken tätnar.
Soporna tömda – men nu har granen flyttats igen.
Denna gång: Hushållssopor.

Nu är vi på väg till Tommy och Alve. Jävla skitväder idag.

Note to self 1.
Lunch bestående av makaroner och majs innebär merarbete.
För både mig och Love.

Frukost!

Rutinen är ungefär den samma varje morgon: Vi gör gröt, som han slevar i sig sjukt snabbt. Vi hinner inte med. Varje sked är så överfull att det är helt oroligt. Sen – när man själv vill äta – är Love således klar och vill börja dagen på riktigt.

Då krävs en viss taktisk finess för att få den lille gynnaren att acceptera ytterligare en kvart av passivitet. Bästa trixen: små skinkbitar att äta på, lite juice att dricka, apelsinklyftor att äta/pressa sönder med händerna.

Just detta med att trycka sönder apelsiner har seglat upp som det roligaste alternativet senaste mornarna.

Om någon på Lambi läser detta och vill ha lite produktplacering: skicka gärna åtta balar hushållspapper. Jag LOVAR att det kommer att användas på en uppsjö bilder i Love Strikes. Hör av er, vi ska nog kunna komma överens om nåt bra.

Love och gudfar!
Här är två sköna killar förevigade på samma bild i vårt kök. Love och gudfar, den enastående SVT-hjälten Gazza.

Love var på ett infernaliskt bra humör förut, drog runt i lägenheten och gapskrattade åt, till synes, ingenting.

Eller så var han bara lycklig för att gudfar var på besök. Det vore i så fall inte ett dugg konsigt.

Här diggar Love under förmiddagens musikstund.

När han hör en låt som han verkligen gillar, börjar han genast att böja på benen. Som att han är på väg att sätta sig ner. Och så reser han sig igen. Upp och ner, upp och ner. Ett jäkla gung är det. Ibland ställer han sig vid soffbordet eller en stol och tar stöd med händerna – allt för att kunna fokusera helt på gunget.

Denna gång bjöds det på The Ark. Love gillade särskilt ”Superstar” och ”Disease”.

Den sistnämnda har för övrigt felsjungits på det mest underbara vis av en kompis. Hon trodde länge att Ola sjöng ”Dizzy Stew”, alltså någon slags rörig stuvning/gryta.

”I want to have that Dizzy Stew”. Så trodde hon att Salo sjöng, när det egentligen var ”I want to have that disease too”.

Ge mig lite av den där knasiga röran tack, liksom.

Haha! Väldigt kul, inte sant!?