Gillar ju fortfarande Liam, som ni nog kunde utläsa förra inlägget, och har därför sett fram emot hans nya platta med gruppen Beady Eye.
Har köptden och tycker det finns ett par spår som är riktigt bra.
Men lika spännande är att höra vad expertisen tycker om skivan.
Så när Jocke – Aftonbladets eminente musikredaktör – hörde av sig med utlovat omdöme häromdagen var jag mycket spänd och förväntansfull!
Så här stod det:
”Så. Nu har jag lyssnat på beady eye. Ett riktigt jävla dretalbum. Kram.”

Mega!
Jag har aldrig riktigt kommit ur min britpop-period. I mitten av 90-talet var jag och Robert besatta av Beatles, second hand-kläder, Oasis, Hardy Nilsson och typ alla andra band som vällde fram i kölvattnet av Suede, Blur och bröderna Gallagher från Manchester.
Då var det helrätt att vara britpop. Idag är det svårare; musikstilen är marginaliserad, min mage fixar inte tajta t-shirts på samma sätt längre och det finns något smått tragiskt i att hålla fast vid en stil man levde för som 17-åring.
Men! Love kan få leva ut britpopen!
Och visst ser han ut som en blond Liam Gallagher?
Han är, som nyss nämnde rockstjärna skulle uttrycka det, ”fokking MEGA!”

Matattack!

Har just kommit ut från Friskis och Svettis. Just som jag ska kliva in i min bil, råkar jag överhöra konversationen från de två passagerarna som kliver ut ur bilen bredvid.
Eller – konversation och konversation. Det är snarare en regelrätt attackmonolog från tonårssonen. Pappan får knappt en syl i vädret.
Sonen: ”Och så inga mer nötter. Inga mer nötter, det går inte att äta nötter som mat.”
Pappan: ”Nä….”
Sonen: ”Och varför är det jämt räkor och bröd på fredag, bara räkor och bröd på fredag hela tiden!”
Pappan: ”Mmmm…”
Sen ångar sonen in på gymet. Pappan parkerar om bilen.

Skövde är inget – INGET! – i jämförelse med Karlstad när det gäller hockey. Men idag visade sig G:sons hometown från sin vackraste vintersida. Sol, vår i luften och den stora isbanan uppe på Billingen låg där, bara för oss. Pappa briljerade med översteg bakåt, mormor solade, mamma gled fram i sina vita konståkningsskridskor och Love traskade runt på isen, fram och tillbaka, i närmare en timme. Ville aldrig sluta, bara gnuggade på. Som den värsta Peter Forsberg var han. Det var imponerande att se! 

Jag älskar min fruktyoghurt. Jag äter den, oavsett vad konsekvensen blir. Så mamma och pappa hade glömt haklappen och fick improvisera med en handduk istället? Jag bryr mig faktiskt inte. Jag älskar min fruktyoghurt, jag. 

Sen fick inte Love åka mer bob. Ett uselt beslut.

Först åkte Love bob med mamma, pappa och mormor i Skövde.