”Myssitt”! utropar Love, där han sitter i solen på gudfar Gazzas balkong.
Men uttrycket lirar inte riktigt med hans övriga beteende; han slingrar sig ur mammas knä, vägrar äta trots att han borde JÄTTEHUNGRIG, vill ner och gå, kastar av kepsen han fått låna som skydd för solen. Nu har vi gett upp: Love får dra runt som en virvelvind här i lägenheten. Han vann igen.

Kära Love!

Hoppas du inte skäms för mycket över pappa när du ser denna bild om några år.

Men ja – det stämmer att jag stod på knä cirka 70 centimeter från teven denna kväll.

Och ja, jag hade en Färjestad-tröja på mig.

Och nej, jag befann mig tyvärr inte mitt i en larmande fest eller i ett hav av segerrusiga värmlänningar. Det var bara jag och mamma (som tog bilden).

Men det var ju SM-final! Och FBK var på väg att vinna guldet! Klart man ville vara så nära händelsernas centrum som möjligt då.

Är det okej? Bra. 

Ser ni prickarna där ute i det bruna vårgräset?

Den bruna är Love, den röda är Olle. Varken jag eller min pappalediga kompis Dan lyckas att få de två killarna att promenera som VI vill. På vägen. Där det är torrt. Där det inte luktar döda löv och hundskit. Nä, Love och Olle har en egen agenda.

Oklart vilken. 

Love har – efter idog indoktrinering, det ska medges – börjat med en härlig grej.

”Pappa bäst!”, säger han titt som tätt.

När det gäller Lina låter det annorlunda: ”Mamma mest!”.

Och farmor har fått en egen variant också: ”Fammo fest!”.

Jag är mycket nöjd.

Givmild?
Ja, Love vill gärna bjuda allt och alla i sin omgivning på mat och dryck. Det är gulligt och ett bra drag.
Men idag, när han sträckte fram sin macka mot Sportbladets förstasida, blev jag ändå lite tveksam. Ska verkligen ALLA få smaka?

Hå, o, se, kå, e, y – hockey!

Fjärde sm-finalen i hockey på teven just nu. Love är mer än exalterad. Han står exakt fyra centimeter från skärmen och studsar: ”Hokki! Hokki!”

Lina ler lite snett i soffan; ”Hur kunde vi få en sådan karl? Han äter bara kött, älskar bilar, traktorer, flygplan och hockey”.

Ja. Jo. Hockeyn får jag ta på mig. Men i övrigt? Fascinationen för alla fordon är inget som varken jag eller Lina varit med och skapat – tvärtom spelar vi piano och gitarr, dansar runt här hemma. Och köttet? Nä, vi försöker med grönsaker, ris och pasta. Men hittils är det alltså mansidealet från 50-talet som regerar här hemma.

Hysteria.
Efter att ha lekt i park, tittat på djur, åkt bil, tittat på lägenhet och hus med mamma och sett bilar, flygplan och bussar i strid ström är Love uppe i varv något alldeles oerhört.
Bilden här är i oskärpa, men är ändå den bästa av de åtta varianter jag tog. Just här travade Love runt med sin egen patenterade bus-min och konstig gång.
Om tre minuter, när han och Lina ätit välling och borstat tänderna, ska jag försöka lägga den här virvelvinden till son.
När vi vägrar ge honom mer stimulans, tar han saken i egna händer.
”Bussa! Toke! Kitta!” utropar Love i strid ström och börjar skratta. Men vi står emot, trots hans uppenbara charm, i vårt försök att lugna snubben något i alla fall.
Nu väntar nog ett smärre skådespel i sängen.
Wish me luck.

Minnesmästaren.

Det är bara lagom klädsamt att skryta om sina barn. Men ni, kära läsare, är redan så bombarderade med superlativ och hyllningar av Love att ni fixar lite till.
Love är alltså ett och ett halvt år – men har ett makalöst minne för detaljer. Några exempel: för en månad sedan var vår fina fina vän Björn och hälsade på. Han, jag och Love hade en fin dag som kröntes med vår pytt i panna-lunch. Sen dess har inte Love varit i närheten av varken Björn eller denna maträtt. Idag såg han resterna av min pytt i pannan, och utbrast då: ”Böön!”.
Impressive.
Annat exempel: vi skajpade med morbror Nisse för några veckor sen, och han höll upp en mango framför kameran. När Love fick syn på samma frukt hemma förra veckan kom det: ”Nisse”!
Synd att inte klassiska ”Minnesmästarna” finns kvar. Love skulle sopat banan med alla!

Hej allihopa!

I all välmening kan jag tipsa om en sak som ni INTE behöver göra: Ni behöver INTE – även om behovet av nån sjuk anledning skulle upplevas väldigt trängande – låta er bilnyckel ligga i en oerhört grund och vid byxficka, samtidigt som ni leker, hoppar och snurrat runt i ett stort bollhav med er son på Andys Lekland. Nej, det är bara onödigt.

Den ångest som slår till när ni, på plats nere i parkeringshuset, plötsligt inser att nyckeln ärborta – den ser jag helst att ni slipper. Den rättmätiga utskällning ni, i så fall, skulle tvingas utstå från er fru (”Hade du bilnyckeln i BYXFICKAN?!Alltså, så otroligt korkat”) är inte heller något som jag kan rekommendera.

Samma sak med den nervösa väntan som därefter infaller samtidigt som din hustru vadar runt i ankelhöga bollhav – nope, inget att sträva efter.

Visst, lättnaden när hon till slut hittade något vasst djupt nere bland alla bollar, den var skön.

Men. Tro mig – det var ändå inte värt det.

Sådärja. Se detta som ett tips från mig till er, här på Love Strikes – bloggen som guidar er genom vardagen.

Klockan är 07.58 och jag och Love är helt ensamma på vår innergård.
Det fanns en tid när jag med lätthet sov till tolv på lördagarna. Det FANNS en tid, som sagt.