Just nu: Andys lekland.
Detta är nåt slags overload i lek. Bollhav, rutschkanor, klätterställningar glassbarer. Speedade och överlyckliga barn, föräldrar som försöker hänga med i tempot och samtidigt hinna sitta ner lite i fiket som så smart placerats mitt i lekexplosionen. Detta är som en ultraprivat och råkapitalistisk öppen förskola. Men Love njuter av sitt livs första bollhav!

Curling-attack!

I morse såg jag att Love verkligen behövde en tops i örat.
Sagt och gjort, jag blötte en dylik lätt under kranen – och väntade tills vattnet var ljummet. ”Sluta curla, herregud”, sa Lina.
Och det är nog sant.
Aningen överdrivet överbeskyddande att inte ens låta sin son få en småkall bomulstop i örat ett par sekunder.

Solen skiner. Fåglarna sjunger. Knopparna är feta. De första blommorna är framme. Love drar runt och utforskar både skog och grus. Och jag får vara med.
Därför: tack till alla er som skapade denna möjlighet back in the days. Tack till alla er som fortfarande tror på detta system. Och tack till alla er som jobbar och ser till att jag får vara med Love dygnet runt i flera månader. Det är verkligen ingen självklarhet med denna lyx. Värt att tänka på.

(tänk Henke Larsson-dialekt och -knarr):
”Naeej, jau sitter här åu käkar farfars gouda kuttfärssås. Däj ä inga konstigheter.”

Never ending story.

Love gillar att hjälpa till hemma. Han plockar upp smulor och annat från golvet, och räcker över till mig samtidigt som han säger ”takk”.
En väldigt mysig tradition, i synnerhet för en gansk pedantisk hemmapappa.
Värre blir det när vi är utomhus. Exempelvis på en grusväg som är uppskattningsvis två kilometer lång, och Love plockar upp gruskorn efter gruskorn och sträcker över dessa med ett ”takk”. Ni kanske aldrig funderat över vilka oerhörda mängder grus som finns på våra vägar, stigar och gångar? Well, det har jag. Och Love vill icke sluta.
Så – kära fru, familj, vänner, arbetsgivare och Försäkringskassan – om ni framåt maj börjar undra var Tobbe och Love tagit vägen: leta upp gruset, och ni finner även oss. Takk.

Idag gjorde vi en bil utflykt till köp centrat Nacka Forum.

Väl där passade vi på att byta Loves blöja på familje toaletten, det var jätte bra att det fanns en sådan.

Men ovanför sköt bordet hade ett stolp skott på köp centrat satt upp krystade citat på väggarna.

Ett av dessa citat var undertecknat på följande vis:

Det finns få saker som gör mig lika förbannad som sär skrivning.

Skriv rätt, eller skriv inte alls.

Till alla er som sär skriver, vill jag bara säga följande:

Vad skulle er SVENSKALÄRARE säga om han såg er nu?!

Man kan med lätthet konstatera att Love växer upp med andra referenser och kunskaper än vad jag gjorde i slutet av 70-talet. Herreminje, vad jag känner mig gammal när jag tänker på det. Ett exempel: nyss sa Love ”mommo!” följt av ”Dattott!” (dator). För er är det kanske inte uppenbart, men för mig var det tydligt; Love vill prata med mormor via Skype. Väldigt high tech. Jag undrar vilka tekniska under jag själv hade koll på när jag var ett och ett halvt? Gengasen, typ.

Livslögn?

Lever jag i en sådan? Man kan undra, för när vi idag var ute på gården fick Love syn på en liten liten bit isolering. Denna har såklart fallit utanför avspärrningarna kring de nya hus som just nu byggs på vår gård (ett bygge som pågått under sjukt lång tid nu, utan att aldrig någonsin förefalla bli klart, vilket är väldigt konstigt, det är ju inte så att PEAB bygger fyra exakta replikor av Hagia Sofia-kyrkan i Istanbul, fyllda med små små keruber bestående av bladguld, myrra och ebenholts, nej de bygger fyra helt vanliga bostadsrättshus på fem våningar och med balkong, men en jävla tid tar det minsann ändå) och Love fick alltså upp ögonen för denna lilla bit isolering och proklamerade genast: ”Mamma!”.
Detta fick mig att börja fundera. Är inte min fru och livskamrat lärare, som hon säger att hon är? Bygger hon i själva verket hus? Kanske är hon byggledare någonstans? Typ som den grånade mannen i Riesen-reklamen? Eller gjuter hon möjligen grunderna till nya Stockholmsarenan vid Globen? (en arena som för övrigt blixt-PEAB också bygger).
Och om så är fallet, varför har hon inte berättar detta för mig? Varför vill hon ge sken av att hon är lärare?
Och hur kan Love veta mer om detta än mig?
Många frågor, som jag ännu inte vågat ställa.
 

Tänk er följande:

Ni befinner i ett mörkt rum tillsammans med en annan person.

Det är kväll, alldeles mörkt och tyst i rummet.

Personen i sängen bredvid er börjar plötsligt att prata.

– Piano! Piano, utbrister personen.

Sen sänker sig åter tystnaden, bara för att brytas en halv minut senare av nya ord.

– Traktor. Traaaaaaaaktor, säger personen, rakt ut i tomma intet.

Det dröjer ett par sekunder.

– Mango! Mango! Mango!????

Det blir åter tyst. Personen i sängen snurrar runt runt på madrassen, det frasar om sängkläderna.

Sedan tar ett klickande ljud plötsligt vid. Personen i fråga verkar ha upptäckt att det går att skapa ljud långt bak i svalget. Mycket kul!

– Kranbil, säger personen sedan, och ställer sig upp i sängen.

– Pappa. Pappa? Pappa! Kran-bil!

Därefter lägger sig personen ner, smackar lite med tungan, och tystnar.

Efter ett par minuter stiger ljudet av små, lätta snarkningar upp från sängen.

Vad tänker ni kring denna scen? Att ni har med en smått galen person att göra?

Kanske – men inte jag. Jag tänker att det är en ynnest att få vara med om dessa små skådespel.

Att lägga Love är storstilad underhållning. Varje kväll!

Vi befinner oss i köket.

Jag sitter på en stol, Love står exalterad på golvet framför mig.

– Pappa!

– Ja?

– Pappa?

– Ja?

– PAAAAAPPA!!

– Ja, vad är det Love?

– Pappa.

– Ja.

– Pappa. Pappa. Pappa.

– Jaaa? Vad är det?

– PaPPAA!

– Ja!

– Pappa! Kocka!!!

– Ja, Love,  det är en klocka på väggen.