Oj, oj.

Love har gjort sin tredje dag helt själv på förskolan idag.

Inte helt själv naturligtvis, det skulle troligen vara ett lagbrott av rang att lämna en 20 månaders kille ensam i kommunal verklsamhet.

Men det var hans tredje dag utan mamma eller pappa på plats.

Så här har dagarna varit:

DAG 1

Lämning: No probs. Love förklarade för sin fröken att han ville sjunga. Jag fick en puss och gick.

Sova: Succé. Love somnade först av alla barn – helt otroligt. Oväntat!

Hämtning: Medelstor glädje.

Tårar: Många. Nära att personalen ringde dit mig. ”Tobbe” Pappa Tobbe!”, sa Love och tittade ut genom ytterdörrens glasruta.

DAG 2

Lämning: Succé. Love hittade en traktor i sandlådan. Jag fick en puss. Men efter en stund kom tårarna, berättade personalen.

Sova: Stor framgång. Love låg och myste när han vaknat, ville inte gå upp.

Hämtning: Mysigt! Stor leende.

Tårar: Något färre än dag 1, men mycket ”Pappa kommer. Pappa Tobbe kommer”.

DAG 3

Lämning: Vidrig. Jag vände alltså ryggen mot min son, och lämnade förskolans gård, när han storgrät. Jag gick 50 meter, ställde mig sedan mitt på grusvägen och lyssnade på hans skrik i säkert åtta minuter. Varför gjorde jag det? Maken till självplågeri har jag aldrig varit med om. Men efter ett tag tystande skriken, jag ringde upp tvåbarnspappan Björn för att få moraliskt stöd och vandrade hemåt med en klump i halsen.

Sova: Javisst! Trots att fem nya barn började sin inskolning idag, somnade Mr Loverman ännu en gång. Vaknade dock av de nyanländas lek efter ett tag.

Hämtning: Blandad. Först lite tårar när han fick syn på mig, men snart övergick de i lekglädje. Love blev mycket nöjd när jag förklarade att vi skulle gå hemåt. Men först fick ena fröken en puss! (mamma och pappa mycket avundsjuka på detta beteende, vi som sliter hund för att kämpa till varsin puss per dag hemma).

Tårar: Efter lämningskrisen lugnade det ned sig. Men fortsatt många ”Pappa Tobbe kommer”, i en slags mix av fråga och konstaterande.

 

Summa summarum: Trots allt en mycket bra start på denna omvälvande förändring i Loves – och mitt och Linas – liv.

Därav glassbilden ovan – vi firade med Sandwich på vägen hem.

På väg till kiosken stod Love upp och dansade i vagnen (nej, Socialstyrelsen, vi gick inte på en bilväg) och utbrast:

”Äntligen ute! Äntligen Love!”