Minnesmästaren.

Det är bara lagom klädsamt att skryta om sina barn. Men ni, kära läsare, är redan så bombarderade med superlativ och hyllningar av Love att ni fixar lite till.
Love är alltså ett och ett halvt år – men har ett makalöst minne för detaljer. Några exempel: för en månad sedan var vår fina fina vän Björn och hälsade på. Han, jag och Love hade en fin dag som kröntes med vår pytt i panna-lunch. Sen dess har inte Love varit i närheten av varken Björn eller denna maträtt. Idag såg han resterna av min pytt i pannan, och utbrast då: ”Böön!”.
Impressive.
Annat exempel: vi skajpade med morbror Nisse för några veckor sen, och han höll upp en mango framför kameran. När Love fick syn på samma frukt hemma förra veckan kom det: ”Nisse”!
Synd att inte klassiska ”Minnesmästarna” finns kvar. Love skulle sopat banan med alla!

Hej allihopa!

I all välmening kan jag tipsa om en sak som ni INTE behöver göra: Ni behöver INTE – även om behovet av nån sjuk anledning skulle upplevas väldigt trängande – låta er bilnyckel ligga i en oerhört grund och vid byxficka, samtidigt som ni leker, hoppar och snurrat runt i ett stort bollhav med er son på Andys Lekland. Nej, det är bara onödigt.

Den ångest som slår till när ni, på plats nere i parkeringshuset, plötsligt inser att nyckeln ärborta – den ser jag helst att ni slipper. Den rättmätiga utskällning ni, i så fall, skulle tvingas utstå från er fru (”Hade du bilnyckeln i BYXFICKAN?!Alltså, så otroligt korkat”) är inte heller något som jag kan rekommendera.

Samma sak med den nervösa väntan som därefter infaller samtidigt som din hustru vadar runt i ankelhöga bollhav – nope, inget att sträva efter.

Visst, lättnaden när hon till slut hittade något vasst djupt nere bland alla bollar, den var skön.

Men. Tro mig – det var ändå inte värt det.

Sådärja. Se detta som ett tips från mig till er, här på Love Strikes – bloggen som guidar er genom vardagen.

Klockan är 07.58 och jag och Love är helt ensamma på vår innergård.
Det fanns en tid när jag med lätthet sov till tolv på lördagarna. Det FANNS en tid, som sagt.

Just nu: Andys lekland.
Detta är nåt slags overload i lek. Bollhav, rutschkanor, klätterställningar glassbarer. Speedade och överlyckliga barn, föräldrar som försöker hänga med i tempot och samtidigt hinna sitta ner lite i fiket som så smart placerats mitt i lekexplosionen. Detta är som en ultraprivat och råkapitalistisk öppen förskola. Men Love njuter av sitt livs första bollhav!

Curling-attack!

I morse såg jag att Love verkligen behövde en tops i örat.
Sagt och gjort, jag blötte en dylik lätt under kranen – och väntade tills vattnet var ljummet. ”Sluta curla, herregud”, sa Lina.
Och det är nog sant.
Aningen överdrivet överbeskyddande att inte ens låta sin son få en småkall bomulstop i örat ett par sekunder.

Solen skiner. Fåglarna sjunger. Knopparna är feta. De första blommorna är framme. Love drar runt och utforskar både skog och grus. Och jag får vara med.
Därför: tack till alla er som skapade denna möjlighet back in the days. Tack till alla er som fortfarande tror på detta system. Och tack till alla er som jobbar och ser till att jag får vara med Love dygnet runt i flera månader. Det är verkligen ingen självklarhet med denna lyx. Värt att tänka på.

(tänk Henke Larsson-dialekt och -knarr):
”Naeej, jau sitter här åu käkar farfars gouda kuttfärssås. Däj ä inga konstigheter.”

Never ending story.

Love gillar att hjälpa till hemma. Han plockar upp smulor och annat från golvet, och räcker över till mig samtidigt som han säger ”takk”.
En väldigt mysig tradition, i synnerhet för en gansk pedantisk hemmapappa.
Värre blir det när vi är utomhus. Exempelvis på en grusväg som är uppskattningsvis två kilometer lång, och Love plockar upp gruskorn efter gruskorn och sträcker över dessa med ett ”takk”. Ni kanske aldrig funderat över vilka oerhörda mängder grus som finns på våra vägar, stigar och gångar? Well, det har jag. Och Love vill icke sluta.
Så – kära fru, familj, vänner, arbetsgivare och Försäkringskassan – om ni framåt maj börjar undra var Tobbe och Love tagit vägen: leta upp gruset, och ni finner även oss. Takk.

Idag gjorde vi en bil utflykt till köp centrat Nacka Forum.

Väl där passade vi på att byta Loves blöja på familje toaletten, det var jätte bra att det fanns en sådan.

Men ovanför sköt bordet hade ett stolp skott på köp centrat satt upp krystade citat på väggarna.

Ett av dessa citat var undertecknat på följande vis:

Det finns få saker som gör mig lika förbannad som sär skrivning.

Skriv rätt, eller skriv inte alls.

Till alla er som sär skriver, vill jag bara säga följande:

Vad skulle er SVENSKALÄRARE säga om han såg er nu?!

Man kan med lätthet konstatera att Love växer upp med andra referenser och kunskaper än vad jag gjorde i slutet av 70-talet. Herreminje, vad jag känner mig gammal när jag tänker på det. Ett exempel: nyss sa Love ”mommo!” följt av ”Dattott!” (dator). För er är det kanske inte uppenbart, men för mig var det tydligt; Love vill prata med mormor via Skype. Väldigt high tech. Jag undrar vilka tekniska under jag själv hade koll på när jag var ett och ett halvt? Gengasen, typ.