Bildbevis nummer 1.

Love är min son.
Det visste jag förvisso redan – men här är ännu en bekräftelse:
Frukost medelst tidningsläsning. Love ÄLSKAR tidningar, ropar ”tänne!” och sträcker sig efter Aftonbladet eller Svenskan – de två tidningar som oftast förekommer hemma hos oss.
Han har alltså redan adapterat pappas passion för papperstidning. Men han gillar nätet och mobilsajter också, han är ju född i den digitala eran va. 

Plocka! Det finns få saker som man blir så bra på som småbarnsförälder som ATT PLOCKA. Varje kväll innebär en evigt plockande. Under dagen är det ingen idé – allt ska ändå slängas ut på golvet igen av Love. Därför sparar man allt tills hans somnat.

Cd-skivor, tops, tamponger, strumpor, sopkvasten, böcker, leksaker, böcker, leksaker… Golven i lägenheten är ett HAV av substantiv. Helst ska plockande gå fort också. Eftersom det inkräktar på det heligaste småbarnsföräldrar har: egentiden. Några få timmar per dygn kan vi slappna av, surfa, kolla på tv, ta ett glas vin, göra allt det där vi inte hinner annars.

Således har man blivit rätt bra på att plocka. Ikväll plockade/städade jag samtidigt som Love drog omkring som en liten tornado. Enklast då: att stoppa alla lösa grejer i jeansfickan, ”så länge”. När dessa fickor vittjas, är resultatet alltid lika förbluffande.

Så även denna gång:

• En tops (ren)

• två vita små lappar, helt oskrivna.

• en Ipren

• en tjuga, väl ihopskrynklad

• två träplugg

• en liten plastbit, ser trasig ut

• lite toapapper

• liten plastpåse, tom, har tydligen innehållit 3 s betongkrok från något som heter Skotten AB

• tre enkronor

• en etikett med namnet ”Judith”, storlek 15×20 cm, oklart vad detta är.

Nu är det färdigplockat för ikväll. Lägenheten är fin och städad. Om tio timmar vaknar Love igen.

Slutspel!

Jag vet redan att jag är gift med världens bästa kvinna – idag kom ännu ett bevis.
Här har Lina hängt upp Loves FBK-body i hans rum. Och det lagom till slutspelet! Detta är kärlek!

Gillar ju fortfarande Liam, som ni nog kunde utläsa förra inlägget, och har därför sett fram emot hans nya platta med gruppen Beady Eye.
Har köptden och tycker det finns ett par spår som är riktigt bra.
Men lika spännande är att höra vad expertisen tycker om skivan.
Så när Jocke – Aftonbladets eminente musikredaktör – hörde av sig med utlovat omdöme häromdagen var jag mycket spänd och förväntansfull!
Så här stod det:
”Så. Nu har jag lyssnat på beady eye. Ett riktigt jävla dretalbum. Kram.”

Mega!
Jag har aldrig riktigt kommit ur min britpop-period. I mitten av 90-talet var jag och Robert besatta av Beatles, second hand-kläder, Oasis, Hardy Nilsson och typ alla andra band som vällde fram i kölvattnet av Suede, Blur och bröderna Gallagher från Manchester.
Då var det helrätt att vara britpop. Idag är det svårare; musikstilen är marginaliserad, min mage fixar inte tajta t-shirts på samma sätt längre och det finns något smått tragiskt i att hålla fast vid en stil man levde för som 17-åring.
Men! Love kan få leva ut britpopen!
Och visst ser han ut som en blond Liam Gallagher?
Han är, som nyss nämnde rockstjärna skulle uttrycka det, ”fokking MEGA!”

Matattack!

Har just kommit ut från Friskis och Svettis. Just som jag ska kliva in i min bil, råkar jag överhöra konversationen från de två passagerarna som kliver ut ur bilen bredvid.
Eller – konversation och konversation. Det är snarare en regelrätt attackmonolog från tonårssonen. Pappan får knappt en syl i vädret.
Sonen: ”Och så inga mer nötter. Inga mer nötter, det går inte att äta nötter som mat.”
Pappan: ”Nä….”
Sonen: ”Och varför är det jämt räkor och bröd på fredag, bara räkor och bröd på fredag hela tiden!”
Pappan: ”Mmmm…”
Sen ångar sonen in på gymet. Pappan parkerar om bilen.

Skövde är inget – INGET! – i jämförelse med Karlstad när det gäller hockey. Men idag visade sig G:sons hometown från sin vackraste vintersida. Sol, vår i luften och den stora isbanan uppe på Billingen låg där, bara för oss. Pappa briljerade med översteg bakåt, mormor solade, mamma gled fram i sina vita konståkningsskridskor och Love traskade runt på isen, fram och tillbaka, i närmare en timme. Ville aldrig sluta, bara gnuggade på. Som den värsta Peter Forsberg var han. Det var imponerande att se! 

Jag älskar min fruktyoghurt. Jag äter den, oavsett vad konsekvensen blir. Så mamma och pappa hade glömt haklappen och fick improvisera med en handduk istället? Jag bryr mig faktiskt inte. Jag älskar min fruktyoghurt, jag. 

Sen fick inte Love åka mer bob. Ett uselt beslut.

Först åkte Love bob med mamma, pappa och mormor i Skövde.