Jag är personligen relativt usel på att hålla tider.
Just nu är jag och Love försenade till eftermiddagens event med Dan&Olle samt Tommy&Alve. Men den här gången är skulden lite delad ändå.
Vi låg bra till tidsmässigt ända tills Love i ett oövervakat ögonblick bestämde sig för att köttfärssåsen var ”hå-gess” (alltså pappas ”hårgrejs, som jag kallar min stylingprodukt). Det krävdes en hel del tvättande i hår, ögonbryn samt ögonfransar. Men nu är han ren och vi är på gång.

Vissa kanske tror att detta inlägg ska handla om Aftonbladets skabrösa New York-korrespondent Per ”Biffen” Bjurman.

Så är inte fallet.

Nej, istället rör det ett sammanblandande av ord som just inträffat.

Love fick nyligen en sticka i ett finger. Det gjorde ont, framför allt när mamma petade loss den med pincetten.

Där och då lärde sig Love ordet ”stikka”.

Samma dag fick Love äta biff, och lärde sig även detta ord.

Vid läggning, när dagen oftast gås igenom av vår lille mästare, ställde sig Love plötsligt upp i sängen, höll fram sitt finger mot Lina och sa med klagande tonfall:

– Biffen! Biffen!

Vår fina vän Björn är på besök från Skåne.

Love gillar Björn mycket.

De senaste dagarna har Love börjat benämna saker i bestämd form, till exempel: ”Vovven!” och ”barnen!”.

Samma rutin appliceras nu på Björn. Från början heter han ”Böön” i Loves tappning. Nu blir det således ”Böönen”.

I dag har Love därför vid typ tjugo tillfällen ropat:

”Böönen? Bööööönen!” efter vår Skåne-kompis.

Roligast: imorse, bär Björn ännu sov på soffan och Love frågade efter honom.

Då var det öppet mål:

– Nej, Love. Björnen sover.

När Love sov förut gjorde jag ett rejält storkok köttfärssås.

Kryddade, fixade och stod i. Blev riktigt got.

Men när jag skulle ta åt mig äran stötte jag på patrull. Köttfärssås, eller ”sås” som Love kort och gott kallar det, är en maträtt förknippad med farfar då han lagat detta till Love många gånger.

– Faffas, säger Love nöjt och pekar på maten.

– Nä, den här köttfärssåsen har jag lagat. Pappa.

– Faffa, konstaterar Love.

– Nä, pappa.

– Faffa!

– Han brukar göra köttfärssås till dig, precis. Men nu är det PAPPA som gjort den här. Visst är den god?

– Faffa! Faffa!

– Visst. Okej.

– Faffa.

– Precis. Farfar.

Han är bara 1,5 år. Och vinner redan alla diskussioner.

Samtal med Love vid läggningen idag:

– Pappa. Pappa!

– Mmmm?

– Trappan!

– Mmm, men vi ska sova nu Love. Såja.

– Pappa? Pappa! Pappaaaaa?

– Mmm.

– Post! Oj oj oj oj. Posten!

Häromdagen sa jag ”vi ska gå strax” till Love.
Denna lilla mening startade en intensiv träningsperiod för honom. Nu är det nämligen stenhårt fokus på att lära sig bokstaven ”X” som gäller.
Hittills har detta varit en ganska svår nöt att knäcka; ”byxor” har blivit ”bysta”, till exempel. Men nu förefaller Love ha bestämt sig.
Här är det ord han kört hårt med igår och idag:
”Kallax” (flygplatsen i Luleå), ”lax”, ”Connex” (franska transportföretaget) samt ”syx” (får mig att tänka på den numera bortglömda ’Fame Factory’-artisten Carola Szücs).
Snart sitter X-et! 

The X-man.

Lunchvilan. Framför Ekshäradsgården såklart.
I Ekshärad, i norra Värmland, finns en totempåle i centrum och Ica-butiken heter Ica Indianen. Det är ett hårt släkte som bor i Ekshärad. 

Det går inte att vara inne en dag som denna. Färgad av förra veckans totala utflyktsbonanza – i budapest tillbringade vi ganska exakt totalt fem vakna timmar inomhus på fem dagar – har nu killduon begett sig till Skansen. Love plockar just nu med grus samt beundrar de större och modigare barnens färd i rutschkanan.

Magiska dagar i Tivedens trollska skogar, hos morfar&Annika.
Jag är exalterad över solen, blommorna och fågelsången. Love njuter också – men mer av gräsklipparen och bilarna. Just här beundrar han en av bilarna. Den är vacker!

…ända tills den här jäveln – jag har paparazzi-plåtat honom på håll – började spela piano väldigt högt och uselt. Love vaknade efter ganska exakt 45 sekunder och var på uselt humör. Varför varför VARFÖR började han spela? Jag, ett sovande barn samt en 20-årig tjej som fipplade med sin iPhone var de enda gästerna i hela den enorma lobbyn. Så var det med den magiska egentiden. Tack för den, usla ungerska pianist.