Jag tror att det började med Lolita Lempicka.
Jag var modeinköpare, reste över hela världen, kastade mig handlöst in på första bästa taxfree och slet åt mig dofter i förpackningar med prasslig cellofan.
Spännande dofter.
Nya dofter.
Vågade dofter.

Som Lolita Lempicka.
Som förutom att vara vågad innehåller en väldigt dominant lakritsnot.

Och det finns nog inget jag egentligen så gärna vill gilla som lakritsnoter.
Men för mig är det med lakritsnoter som med svettiga ostmackor.
Det går inte i längden.

För lika snyggt som jag tycker det är från början lika överdominant utvecklar sig doften på min hud efter en stund.
Det är därför jag inte använder Loverdose från Diesel, Me från Lanvin eller Parlez-vous d’amour från Galliano.
För den har samma intensiva lakrits som jag för mitt liv inte kan bära.

Så när jag idag med en viss skepsis kastade mig över Loverdose tattoo.
Som om färgen kunde skvallra säkert skulle kunna innehålla ton av den svarta smörjan som är så god i käften och i mitt fall så plågsam i halsgropen.
Sniff sniff.
Ingen lakrits. Ingen stjärnanis.

Istället känner jag citrus, svartvinbärsblad, lite vita blommor och mängder av vanilj och tonkaböna och så något annat.
Bränt socker? Rökelse?
Härlighet för hela slanten – och en varm, mjuk och underbar omfamnande doft.

Gillade du inte originalet Loverdose, ta mitt tips och testa Loverdose tattoo. I mitt tycke spelar de i helt olika ligor.