Nyligen fick jag ett mail från den tjusiga och snälla kvinnan Natalie. Hon letar efter en bra kontaktförmedling, inte direkt nätdejting, för att hitta sitt hjärtas man. Jag tänkte först göra lite research kring hennes dilemma men kom att tänka på att ni, kära läsare kanske vet något.

Här är hennes mail:

”Hej Medicus Amour,
 
Jag brukar läsa dina kloka och livsbejakande svar som Du mailar. Du får mig alltid att må lite bättre när jag är nere.
Undrar om Du kan hjälpa mig med en sak. Det verkar helt omöjligt att träffa en trevlig, snäll och sund man med vettiga idéer.  Jag har tröttnat på de olika kontakt-sighterna eftersom killar bara går på utseende. Har fått höra att jag ser bra ut och att jag inte kan ha några som helst problem med att få en kille. Undrar om Du vet någon seriös förmedling som parar ihop människor som de tror passar för varandra. En match-maker helt enkelt. Såg för en tid sedan på TV om en tjej som arbetade med det i Stockholm, kommer inte ihåg agenturens namn.
 
Vore tacksam för ett svar då jag gärna skulle vilja bilda familj inom en snar framtid med en trevlig kille!
 
Må så gott och forsätt och skriv på ditt eget speciella sätt!
 
Kram
 
Natalie”

Bästa läsare

Jag skrev just ett svar här på bloggen till en mycket deprimerad ung kvinna som lever i en destruktiv relation där även självmordstankar dyker upp. Mitt svar till henne (om man kortar ner det rejält) var att hon omedelbart bör dumpa killen, prata med sina vänner, hänga med sina föräldrar samt eventuellt söka professionell hjälp. Jag fick genast en vass kommentar från en läsare som fick mig att tänka till. Så här skrev läsaren:

”Hon är inte deprimerad, lekmannadiagnoser är farliga. En depression är inget att leka med, Nina skulle inte klara sitt jobb, hon skulle definitivt inte skriva på det sättet.

Gå hem Olle, gör om.”
/Psykakuten

Det fick mig att tänka till. Jag tog omedelbart bort inlägget bara någon minut efter att det publicerades. Jag vill absolut inte vara den som fuckar upp folks hjärnor, som ställer ”lekmannadiagnoser” och gör mer skada än nytta.

Men gjorde jag rätt? Hon mailade Medicus Amour och ville ha min synpunkt på hennes situation. På något sätt ville hon ha mitt råd med allt vad det innebär av att få råd från Medicus Amour. En del av mig tycker att ett uppmuntrande svar är bättre än att vara rejält ensam nere i deppträsket och klafsa. Fast samtidigt är jag en ”lekman” som Psykakuten så riktigt påstår. Vad tycker du? Och vad är då ”rätt” att svara till en ung rejält deprimerad kvinna som lever i en destruktiv relation?
//Medicus Amour

UPPDATERAT: Efter att ha fått goda råd av er läsare (och personen i fråga) bestämde jag mig i alla fall för att publicera frågan och svaret. Inlägget hittar du nedan.

//Medicus Amour

jag var ett tag lite osäker om jag skulle publicera nedanstående svar och fråga.
Men efter att ha frågat er läsare bestämde jag mig för att publicera. Läs mer om dilemmat här och ge mig din åsikt.

//Medicus Amour

Jag är en känslomässig fånge
Jag är nitton år och mår jättedåligt. Min pojkvän (eller ex) gör alltid slut med mig för han slutar vara kär i mig. Varenda gång ångrar han sig och jag tar tillbaka han dum som jag är. Jag älskar honom och han påstår att han älskar mig. Det är jättejobbigt för jag gråter floder varje gång vi gör slut. Jag orkar inte längre. Men det känns som att livet slutar när han inte är med mig. Det går till och med så långt att jag får självmordstankar. Jag vill inte att det ska vara så här. Jag ser väldigt bra ut, det funkar bra i plugget och på mitt extrajobb men jag känner mig ändå värdelös. Jag känner mig som att bara vilja ta slut på allt. Skulle aldrig våga döda mig själv, men jag vill inte leva. Snälla, hur gör man för att gå vidare på bästa sätt? Hittar man någon tillfällig kille för att ta sig igenom allt skit? Eller försöker man bara döda demonerna i hjärnan.
/Nina

Hej Nina
Du lever i en destruktiv relation som du har hängt upp ditt liv på. Jag skulle vilja säga att du är en känslomässig fånge hos din man. Och det är livsviktigt för dig att just nu i denna stund ta dig ur denna mentala Guantánamobas. Du är ung, cool, vacker och klok och bör absolut inte slösa bort ditt liv med ett demonisk och manipulerande wacko.
Att få självmordstankar är ena rejäla varningssignaler som du bör ta på allvar. Men det gör att lösa och det är att helt och hållet dumpa knäppisen. Kanske jättelätt för mig att säga men jag vet att ditt liv kommer att bli så mycket bättre utan tröttmösan. Visst kommer det att vara katastrofalt till en början, men efter ett par månader, Ungefär framåt våren kommer du att se ljuset. Solen kommer att skina och vem vet – kanske det dyker upp en mycket snällare herre och bjuder på glass? Men skit i det just nu. Det viktiga under den närmaste tiden är att komma över tröttmösan och att ta dig ur din depression. Till det behöver du all hjälp du kan få. Berätta för alla i din bekantskapskrets om ditt beslut och hur du mår. Tjata gärna hål i huvudet på dina vänner för det är dom till för. Prata med dina förälder för trots allt är det ingen i hela världen som tycker om dig så mycket som dom. Känner du dig ändå risig och tycker mina råd är övermäktiga kanske du bör skaffa professionell vård? Det är inte så krångligt som man kan tro. Knalla bara in på din vårdcentral och berätta läget så kan du få hjälp. Du kan ta dig ur denna depression. Det lovar jag dig på alla sätt med hela min livserfarenhet som stöd.

Lycka till nu och skriv gärna i kommentarfältet per mail hur det går.

//Medicus Amour