Att vara bedragen, svartsjuk och riktigt nere i deppträsket och klafsa är inte det roligaste. Tankar på att ditt hjärtas dam/herre just nu skrattar och gullar med någon än du förgiftar sinnet fullständigt. Det är en känsla som du just då aldrig tror kan försvinna. Det är en känsla som sitter kvar i hjärtat och hjärnan som en finne i arslet på en cykelsemster på Gotland. Men det finns en fördel med detta tortyrliknande stadium och det är att du kan deppa med stil, på ett närmast poetiskt sätt. Och varör inte göra det med lite bra musik. Som den gode Medicus Amour jag är har jag skapat en Spotifyspellista för er bedragna och svartsjuka stackare.
Jag är en tjej på 29 år som varit singel i 5 år och som bor i en mindre stad i Sverige. Innan dess hade jag en pojkvän som jag träffade när jag var 18 år. Problemet är att jag har blivit rädd för att gå in i en ny relation, träffar jag någon lovande springer jag med benen på ryggen.
I stället har jag nu börjat isolera mig och umgås mest med datorn, men tiden går och jag känner mig ganska olycklig över detta. Jag är relativt begåvad, ser bra ut, men har förlorat mitt jobb.
Jag har ofta tankar på om någon vill ha en sådan som mig,osv. Jag är inte heller särskilt bra på att ”ragga” på krogen, det alternativet känns inte som något för mig alls…Helst hade jag viljat träffa någon med lite liknande intressen som jag, dvs konst, litteratur, musik och natur. Undrar bara var jag kan finna sådana män,vill inte längre vara ensam. /Nina
Halloj fantastiska Nina
Ojoj, här var det så lågt självförtroende att Medicus måste sända in djuphavsdykare med rep för att hjälpa dig upp till ytan. Men det gör jag så gärna.
Bland det viktigaste i en relation är pratet. Att partnern har intressanta saker att säga och att ni tillsammans får ett skönt och givande utbyte. Intressanta diskussioner skapar en fantastiskt bra grund för relationen att stå på. Det liksom blir ett pirrande och mysigt g. Och just intressanta diskussioner är något som du faktiskt är en riktig höjdare på. Du har björnkoll på både samtid och kultur. Dessutom är du snygg också. Herregud, du är ju en riktig pärla. ”Get this woman love and a job”, vill jag bara vråla ut till hela världen!
Men så har vi det här med depperiet. Som du säkert vet beror dina negativa vågor på två saker. Ditt x och din gamla relation spökar fortfarande samt att du saknar ett jobb och känner dig misslyckad. Dessa två spöken måste du göra dig av med bumselibums. Inte det lättaste, kanske du tycker och visst kan det vara så men vad är alternativet? Sitta hemma och pilla dig i naveln och på tangentbordet? Hursomhelst. Du måste bege dig ut på banan. Nu menar jag inte att du behöver bege dig ut på krogen och skaka rumpan till David Guetta (även om det är kul också – prova så får du se). Sök dig till kretsar där dina intressen är i fokus, anmäl dig till en krokimålningskurs i Amsterdam eller fantasyförfattarkurs i Köpenhamn. Du behöver släppa sargen och omedelbart ut och röra på dig. Och det är just ”ut och röra på dig” som kanske är det viktigaste. Varför inte lämna kommunenn och flytta till en stad som bättre passar dina behov? Där finns det massor av människor med dina intressen och dessutom fler arbetstillfällen. Lyssna på mina råd Nina och jag lovar dig att en mycket ljus framtid snart är här.
//Medicus Amour
Ps och appropå skaka rumpan till fransosen Guetta. Här Dj:ar han för dig.
Jag träffade Prince Charming på en fest för ett par månader sedan. Vi pratade och skrattade hela natten. Dagen efter bjöd han på frukost hemma hos sig. Vi fortsatte prata och umgås. Allt kändes så bra! Under dagen tog vi båda babysteps mot att äntligen kyssas, vilket hände senare på kvällen. Det började hetta till och plötsligt låg vi i bara underkläderna i sängen och då avbryter han plötsligt och berättar att han haft en jobbig höst, att han gjort slut med en tjej som han varit tillsammans med i 5 år och att hon nu hittat en ny. Trots att han nyss berättat att hans ex inte vill ha honom längre överöser han mig med komplimanger och kyssar och säger att vi måste ses. Hur rolig, intressant och fantastisk jag är. ”Ta det inte personligt”. Vi säger att vi ska ses, att vi kommer höras.
Dagarna går, veckorna går och inget händer. Jag skickar iväg ett glatt sms där jag skriver att han gärna får höra av sig om han vill fika. Inget svar, inte ens efter ett par veckor till. En dag bestämmer jag och min kompis D att äta lunch på hans skola (där prinsen också går) och då sitter förstås prinsen vid samma bord som min kompis D och en massa andra i deras kompiskrets. Dock sitter prinsen vid andra änden av det stora bordet. Mina och prinsens ögon möter varandra, vi säger hej men inge mer. Jag får lite panik men pratar på och umgås med de andra vid bordet. Av någon slags rädsla ignorerar jag honom hela lunchen.
Gjorde jag rätt eller fick min feghet och rädsla ta överhanden? Vad gör jag om jag stöter på honom igen? En del av mig vill glömma och gå vidare, en annan del av mig känner att det är sällan man träffar någon som man öppnar sig för och känner sig nära så fort. Snälle medicus, skriv mig ett recept! /Miss E
Kära Miss E Jag tror Prince Charming är utsatt för kärleksspöket. Det är en synnerligen ond ande som pickar och pockar i Prince Charmings hjärna och hjärta med bilder och känslor över den förlorade kärleken. Trots att du är en fantastiskt kvinna har han det synnerligen svårt att mentalt lämna sitt gamla ex. Då spelar det ingen roll att du till och med är bättre (för det vet ju alla) än hans ex. Och som den gentleman han är inleddes det en radiotystnad från hans sida som jag förstår var väldigt enerverande.
Du agerade absolut rätt när du var lite cool vid lunchmötet. Han fick säkert någonting att fundera över där. Det dök med alla säkerhet upp bubblande, spännande och fina tankar om dig. Jag tycker du ska ge honom en chans till. För trots allt växer det inte alltför många Prince Charmings på träd. Kör baby steps-stilen igen men vänta denna gång olidligt länge på pussar och kramar. Detta för att driva ut kärleksspöket i Prince Charmings lekamen. Lycka till och kom ihåg att jag tror mycket på dig. //Medicus Amour
Idag blir det lite sexy time i hjärtespalten. Jag brukar vanligtvis inte svara på sexfrågor då jag mer är en hjärtats rådgivare men gör ett undantag då denna fråga ständigt dyker upp. /Medicus
Jag och min flickvän har varit tillsammans i snart 10 månader. Hon är helt underbar och vi är jättekära samt har ett underbart sexliv. Problemet är att hon inte har fått orgasm en enda gång. Jag börjar nu fundera på om det är jag som gör något fel. Jag kan hålla på i all oändlighet att slicka, kyssa och annat så händer det inte så mycket mer än lite stön och tunga andningar. Hon har heller inte fått orgasm med sig själv eller med någon annan kille. Ibland kan hon vara väldigt nära men då hinner jag tyvärr komma innan. Jag vet inte vad jag ska göra, jag försöker och försöker men det börjar fan bli jobbigt. Jag tycker synd om henne, trots att hon säger att hon har det skönt så vet jag att det är något som fattas. Så vad gör jag för fel? Stålmannen Kära Stålmannen Det är inte ovanligt att kvinnor har svårt att få orgasm. Problemet att få orgasm ligger ofta i att kvinnan har svårt att slappna av och njuta. Det kan bero på prestationsångest, blyghet eller lite dålig koll på hur man på bästa sätt kan bli stimulerad. Jag tror att du är på rätt spår när det gäller att försöka att framkalla en orgasm hos din älskade. Du verkar vara en skicklig och oblyg älskare som testar allt för att ge henne njutning. Respekt till dig där – loverboy! Du berättar att hon har varit nära ett par gånger men att du tyvärr har kommit före henne. Om hon har varit nära att få orgasm har hon nått den så kallade orgasmplatån. Din uppgift blir då att försöka tippa henne över platån för att hon ska få orgasm. Det enda sättet för dig att lyckats med det är med träning, het relaxad stämning och att ni experimenterar med vad som är skönt för henne. Ett tips är att hon pillar på sig själv också. Hon har trots att den bästa vägkartan till orgasmens förtrollade land. Orgasmer är ett stort mysterium men jag tror att alla kvinnor kan få det om de känner sig väldigt älskade, oblyga och kåta.
Bästa läsare och patienter. Detta år kommer att bli fantastiskt för er. Kärleken kommer att pirra i era nu frusna lekamer och elaka partners kommer att inom kort vara ett minne blott. Lämna era bekymmer i mina kunniga händer, läs denna blogg och förbered dig för ditt livs mest spännande år.
Nyligen fick jag ett mail från den tjusiga och snälla kvinnan Natalie. Hon letar efter en bra kontaktförmedling, inte direkt nätdejting, för att hitta sitt hjärtas man. Jag tänkte först göra lite research kring hennes dilemma men kom att tänka på att ni, kära läsare kanske vet något.
Här är hennes mail:
”Hej Medicus Amour,
Jag brukar läsa dina kloka och livsbejakande svar som Du mailar. Du får mig alltid att må lite bättre när jag är nere. Undrar om Du kan hjälpa mig med en sak. Det verkar helt omöjligt att träffa en trevlig, snäll och sund man med vettiga idéer. Jag har tröttnat på de olika kontakt-sighterna eftersom killar bara går på utseende. Har fått höra att jag ser bra ut och att jag inte kan ha några som helst problem med att få en kille. Undrar om Du vet någon seriös förmedling som parar ihop människor som de tror passar för varandra. En match-maker helt enkelt. Såg för en tid sedan på TV om en tjej som arbetade med det i Stockholm, kommer inte ihåg agenturens namn.
Vore tacksam för ett svar då jag gärna skulle vilja bilda familj inom en snar framtid med en trevlig kille!
Må så gott och forsätt och skriv på ditt eget speciella sätt!
Jag skrev just ett svar här på bloggen till en mycket deprimerad ung kvinna som lever i en destruktiv relation där även självmordstankar dyker upp. Mitt svar till henne (om man kortar ner det rejält) var att hon omedelbart bör dumpa killen, prata med sina vänner, hänga med sina föräldrar samt eventuellt söka professionell hjälp. Jag fick genast en vass kommentar från en läsare som fick mig att tänka till. Så här skrev läsaren:
”Hon är inte deprimerad, lekmannadiagnoser är farliga. En depression är inget att leka med, Nina skulle inte klara sitt jobb, hon skulle definitivt inte skriva på det sättet.
Gå hem Olle, gör om.” /Psykakuten
Det fick mig att tänka till. Jag tog omedelbart bort inlägget bara någon minut efter att det publicerades. Jag vill absolut inte vara den som fuckar upp folks hjärnor, som ställer ”lekmannadiagnoser” och gör mer skada än nytta.
Men gjorde jag rätt? Hon mailade Medicus Amour och ville ha min synpunkt på hennes situation. På något sätt ville hon ha mitt råd med allt vad det innebär av att få råd från Medicus Amour. En del av mig tycker att ett uppmuntrande svar är bättre än att vara rejält ensam nere i deppträsket och klafsa. Fast samtidigt är jag en ”lekman” som Psykakuten så riktigt påstår. Vad tycker du? Och vad är då ”rätt” att svara till en ung rejält deprimerad kvinna som lever i en destruktiv relation? //Medicus Amour
UPPDATERAT: Efter att ha fått goda råd av er läsare (och personen i fråga) bestämde jag mig i alla fall för att publicera frågan och svaret. Inlägget hittar du nedan.
