Nyligen fick jag ett mail från den tjusiga och snälla kvinnan Natalie. Hon letar efter en bra kontaktförmedling, inte direkt nätdejting, för att hitta sitt hjärtas man. Jag tänkte först göra lite research kring hennes dilemma men kom att tänka på att ni, kära läsare kanske vet något.

Här är hennes mail:

”Hej Medicus Amour,
 
Jag brukar läsa dina kloka och livsbejakande svar som Du mailar. Du får mig alltid att må lite bättre när jag är nere.
Undrar om Du kan hjälpa mig med en sak. Det verkar helt omöjligt att träffa en trevlig, snäll och sund man med vettiga idéer.  Jag har tröttnat på de olika kontakt-sighterna eftersom killar bara går på utseende. Har fått höra att jag ser bra ut och att jag inte kan ha några som helst problem med att få en kille. Undrar om Du vet någon seriös förmedling som parar ihop människor som de tror passar för varandra. En match-maker helt enkelt. Såg för en tid sedan på TV om en tjej som arbetade med det i Stockholm, kommer inte ihåg agenturens namn.
 
Vore tacksam för ett svar då jag gärna skulle vilja bilda familj inom en snar framtid med en trevlig kille!
 
Må så gott och forsätt och skriv på ditt eget speciella sätt!
 
Kram
 
Natalie”

jag var ett tag lite osäker om jag skulle publicera nedanstående svar och fråga.
Men efter att ha frågat er läsare bestämde jag mig för att publicera. Läs mer om dilemmat här och ge mig din åsikt.

//Medicus Amour

Jag är en känslomässig fånge
Jag är nitton år och mår jättedåligt. Min pojkvän (eller ex) gör alltid slut med mig för han slutar vara kär i mig. Varenda gång ångrar han sig och jag tar tillbaka han dum som jag är. Jag älskar honom och han påstår att han älskar mig. Det är jättejobbigt för jag gråter floder varje gång vi gör slut. Jag orkar inte längre. Men det känns som att livet slutar när han inte är med mig. Det går till och med så långt att jag får självmordstankar. Jag vill inte att det ska vara så här. Jag ser väldigt bra ut, det funkar bra i plugget och på mitt extrajobb men jag känner mig ändå värdelös. Jag känner mig som att bara vilja ta slut på allt. Skulle aldrig våga döda mig själv, men jag vill inte leva. Snälla, hur gör man för att gå vidare på bästa sätt? Hittar man någon tillfällig kille för att ta sig igenom allt skit? Eller försöker man bara döda demonerna i hjärnan.
/Nina

Hej Nina
Du lever i en destruktiv relation som du har hängt upp ditt liv på. Jag skulle vilja säga att du är en känslomässig fånge hos din man. Och det är livsviktigt för dig att just nu i denna stund ta dig ur denna mentala Guantánamobas. Du är ung, cool, vacker och klok och bör absolut inte slösa bort ditt liv med ett demonisk och manipulerande wacko.
Att få självmordstankar är ena rejäla varningssignaler som du bör ta på allvar. Men det gör att lösa och det är att helt och hållet dumpa knäppisen. Kanske jättelätt för mig att säga men jag vet att ditt liv kommer att bli så mycket bättre utan tröttmösan. Visst kommer det att vara katastrofalt till en början, men efter ett par månader, Ungefär framåt våren kommer du att se ljuset. Solen kommer att skina och vem vet – kanske det dyker upp en mycket snällare herre och bjuder på glass? Men skit i det just nu. Det viktiga under den närmaste tiden är att komma över tröttmösan och att ta dig ur din depression. Till det behöver du all hjälp du kan få. Berätta för alla i din bekantskapskrets om ditt beslut och hur du mår. Tjata gärna hål i huvudet på dina vänner för det är dom till för. Prata med dina förälder för trots allt är det ingen i hela världen som tycker om dig så mycket som dom. Känner du dig ändå risig och tycker mina råd är övermäktiga kanske du bör skaffa professionell vård? Det är inte så krångligt som man kan tro. Knalla bara in på din vårdcentral och berätta läget så kan du få hjälp. Du kan ta dig ur denna depression. Det lovar jag dig på alla sätt med hela min livserfarenhet som stöd.

Lycka till nu och skriv gärna i kommentarfältet per mail hur det går.

//Medicus Amour 

Vägtransportledaren, Robinson-legenden och estradören Robert Andersson skriver tänkvärt om kärlek och vikten av att hålla fjäderdräkten i form. Dessutom några rövarhistorier om misslyckade dejter.

Läs inlägget här

Komplimanger är dagens tips från farbror doktorn. Komplimanger och kärlekens ord i ditt hjärtas öra är bensinen din relation rullar på. Onödigt många riskerar sin relation eller hamnar i likgiltiga förhållanden på grund av för lite komplimanger. En komplimang ska ges ungefär varannan timme och minst en gång om dagen om ni är borta från varandra. Komplimangen behöver inte alltid vara superromantiska eller alltför ambitiösa. Det kan räcka med ett ”du ser snygg ut i de där brallorna” eller varför inte ”jag tycker du är så fantastiskt rolig”. Komplimangerna skyddar även er relation från att bli alltför kompisaktig. En komplimang är en kärlekshöjare och en påminnelse om att ni har något på gång. Ger du dessutom ofta komplimanger får du snälla ord tillbaka. Resultatet  av denna studs av snälla ord fram och tillbaka kommer att leda till ett steg högre på kärlekens stege och ett skönare liv.

//Medicus Amour

Jag är en 33-årig tjej som har flyttat till ett hus med min pojkvän sedan tre år. Från början var allt bra. Vi hade det jättemysigt med varandra. Men sedan ett år tillbaka har min kärlek falnat. Mycket beroende på att min pojkvän har varit otroligt bortskämd med det husliga. Innan vi flyttade ihop åkte hans mamma hem till honom och tvättade, städade och lagade mat.

Nu har jag insett att jag har tagit över alla dessa sysslor hemma. Jag sköter barnen till helt och hållet, lagar maten, städar, diskar, tvättar. Han jobbar, kommer hem och slänger sig i soffan eller framför datorn. På helgerna anser han att han ska få sitta uppe sent och dricka öl och spela dataspel och sova bort halva dan. Ber man honom att göra nåt blir han sur eller gör det motvilligt. Det gör mig ledsen. Det känns som han skiter fullständigt i mig. Så fort jag tar upp dessa missförhållanden går han bara sin väg och glor på tv eller nåt annat. Behöver JAG råd – kommer han bara med någon dum kommentar. Han är aldrig intresserad av vad jag har att berätta – men när han vill berätta nåt – kräver han nästan att jag ska lyssna.

Vi skrattar aldrig tillsammans och det känns som vi bara bråkar. Jag är en öppen och glad tjej, men nu känns allt bara hopplöst och surt – vilket går ut över barnen. Några gånger per år går jag ut med mina vänner, annars gör jag inget för min egen del. Inte han heller för den delen. Men han verkar inte vilja heller – bara glo på tv eller spela dataspel. Han är jämt trött, trött och trött. Sedan vi blev ihop har han gått upp 10-15 kg. Bryr sig inte om sitt utseende. Jag försöker så gott jag kan. Får aldrig köpa nya kläder –  för det tycker han är onödiga utgifter.

Vad ska jag göra? Vi har precis köpt nytt hus och har en bebis på 11 månader. Men jag vet inte hur jag skulle klara mig själv – och med två barn! Min kille är från Sthlm och vi bor nu i Gbg-området. Förmodligen flyttar han väl tillbaka. Tänk om han vill ha den lille med sig? Vad ska jag göra?

/Pärlan

Kära Pärlan
Usch vad trist det låter. Men det ska nog lösa sig ska du se. Men det är viktigt i så fall att du hyser en grundkärlek för honom och tycker han är värd att satsa på.

Anledningen till din mans livsstil och oförmåga att förstå dig beror på hans uppfostran. Han har under hela sitt liv blivit uppassad och bara brytt sig om sig själv. Det har skapat en väldigt endimensionell syn på hur en relation ska vara. Han ser märkligt nog inte hur trist du tycker allt är och vilken mansgris han är.

För att relationen ska överleva måste du bli stenhård och ställa ultimatum. Ett ultimatum är aldrig kul och inget jag egentligen brukar rekommendera men ditt fall kräver det.

Förklara läget för honom. Förklara tydligt att passar det inte kan han hem till mamsen. När du tar upp detta ultimatum är det viktigt att du är extremt cool och under inga omständigheter brusar upp, gråter eller går därifrån. Du måste bli Linda Hamilton i Terminator, Heather Locklear i den gamla såpan Melrose Place, stenhård, kylig och övertygande.

Det du ska kräva av honom är följande:
1. Han ska göra 50 % procent av hushållsuppgifterna
2. Lyssna på dig samt behandla dig med respekt.
3. Skärpa till sig gällande sitt utseende och personliga uppträdande.
4. Göra minst en rolig sak i veckan med sin underbara familj.
5. Få dig att skratta minst en gång om dagen
6. Bjuda på frukost på sängen varje lördag

Förutom punkterna 1-6 bör ni egentligen gå till en familjerådgivare. Det kanske är trixigt att få honom dit men med din nyvunna styrka och tuffa Linda Hamilton/Heather Locklear i Melrose Place-stajl ska det nog bra. Dessa familjerådgivare kan göra underverk och har fixat de mest knepiga relationer.

Men lyssnar han inte på dig och går inte med på huvuddelen av dina krav bör du kasta ut honom. Det går absolut inte att ha det som du har det just nu. Det tär på dig och du förvandlas till en grinig tant istället för den sköna tjej du egentligen är. Gällande ditt barn kan han absolut inte ta barnet ifrån dig. Varför skulle han kunna göra det? Och slutligen om allt krisar och du är tvungen att dumpa tänk då på att det är bättre att vara en glad och pank morsa än grinig och ledsen.

//Medicus Amour

Fram till för två veckor sen var allt hur bra som helst. Jag var lyckligast i världen. Plötsligt ville jag inte att min kille skulle ta på mig. Jag blev ledsen och sjönk in i någon slags depression. jag vet inte vad depressionen beror på. Kanske det beror på att jag har funderat mycket på om kärleken finns där och vad jag vill göra i framtiden. Nu har vi tagit en så kallad ”paus” och pratar endast med varandra på telefon. jag blir alldeles kall när jag tänker på att jag har gjort slut. Samtidigt funkar det inte. Jag vill inte ha sex med honom eller egentligen hänga med honom. jag vet inte vad som blev fel då allt kom så hastigt.

Har jag kanske lurat mig själv att jag har varit så lycklig? Tänk om allt bara är ett spratt som min hjärna har satt igång? Nu har jag absolut ingen lust med någonting längre. jag vill bara ligga och stirra in i en vägg eller kolla på Kanal5. Länge. Så känns det. Medicus du som är så klok. Vad har hänt med mig och vad ska jag göra?
/Deppad & Trist

Kära Deppad & Trist
Du har hamnat i vad vi kärleksdoktorer refererar till som ”det jättedjupa och storgeggiga deppträsket”. Ibland blir man smittad av deppträsket utan anledning men oftast beror det på stress, jobbiga relationer eller något jobbigt som trycker i det undermedvetna. Nu är det så bra att det alltid går att ta sig ut deppträsket. Viktigt är att du själv blir medveten om att du är nere och klampar och måste upp. Det kan vara nog så jobbigt då en av effekterna av att hamna i deppträsket är total koma.

Det finns två sätt att ta sig upp ur träsket: Antingen med hjälp av vänner/familj eller med professionell hjälp. Kör du vänner/familj bör du genast kontakta dina vänner och börja umgås. Initiera långa promenader, bjud på te och scones och prata jättemycket. Berätta precis allt. Desto mer du pratar om dina problem desto bättre kommer du att må. Ett litet varningsflagg måste jag dock höja vid användning av sina vänner för att ta sig upp ur deppträsket. Vännerna kan efter ett tag ledsna på att bara höra om dina problem. Därför måste du med jämna mellanrum även förhöra dig om hur de mår samt berätta hur mycket du uppskattar dina vänners kloka prat.

Förutom dina vänner kan du anlita professionell hjälp. Gå till närmaste doktor och berätta hur du mår. Du behöver inte vara orolig för att doktorn ska tycka att du är ett psyco. För en doktor är det precis som om du har dykt upp med ett brutet ben. Doktorn kommer att nicka förstående, kanske ordinera krumilurtabletter eller slussa dig vidare till en cool terapeut som tar tag i ditt själsliv.

Efter att ha tagit mot hjälp från dina vänner eller läkarvetenskapen  kommer du att märka en viss ljusning i ditt liv. Tankarna är inte så mörka och du kommer på dig själv med att skratta oftare. Jag tror dessutom att du redan är på väg med små steg ur din depression då du har satt tankar på pränt och skickat ett mail till mig. Lycka till

//Medicus Amour