Bästa läsare

Jag skrev just ett svar här på bloggen till en mycket deprimerad ung kvinna som lever i en destruktiv relation där även självmordstankar dyker upp. Mitt svar till henne (om man kortar ner det rejält) var att hon omedelbart bör dumpa killen, prata med sina vänner, hänga med sina föräldrar samt eventuellt söka professionell hjälp. Jag fick genast en vass kommentar från en läsare som fick mig att tänka till. Så här skrev läsaren:

”Hon är inte deprimerad, lekmannadiagnoser är farliga. En depression är inget att leka med, Nina skulle inte klara sitt jobb, hon skulle definitivt inte skriva på det sättet.

Gå hem Olle, gör om.”
/Psykakuten

Det fick mig att tänka till. Jag tog omedelbart bort inlägget bara någon minut efter att det publicerades. Jag vill absolut inte vara den som fuckar upp folks hjärnor, som ställer ”lekmannadiagnoser” och gör mer skada än nytta.

Men gjorde jag rätt? Hon mailade Medicus Amour och ville ha min synpunkt på hennes situation. På något sätt ville hon ha mitt råd med allt vad det innebär av att få råd från Medicus Amour. En del av mig tycker att ett uppmuntrande svar är bättre än att vara rejält ensam nere i deppträsket och klafsa. Fast samtidigt är jag en ”lekman” som Psykakuten så riktigt påstår. Vad tycker du? Och vad är då ”rätt” att svara till en ung rejält deprimerad kvinna som lever i en destruktiv relation?
//Medicus Amour

UPPDATERAT: Efter att ha fått goda råd av er läsare (och personen i fråga) bestämde jag mig i alla fall för att publicera frågan och svaret. Inlägget hittar du nedan.

//Medicus Amour