Våren 2004 öppnar förläggare Eva Gedin ett bokmanus som Robert Aschberg budat över i en plastkasse.
Pappren hon håller i ska bli en internationell framgång utan motstycke.
– Jag kände direkt att det var något unikt.

I dag har Millenniumtrilogin sålt i över 80 miljoner exemplar världen över. Ingen svensk författare har någonsin sålt så mycket på bara tre titlar, inte ens Astrid Lindgren.
Succén blev startskottet för vågen av det svarta spänningsdrama som fått namnet ”nordic noir” eller ”scandinavian crime”. Författare och branschfolk i den litterära världen är överens: Stieg Larssons böcker har inspirerat författare på ett makalöst sätt.
Nu är det precis tio år sedan ”Män som hatar kvinnor ” landade i bokhandlarna.

Allt börjar med att Robert Aschberg, vän till Stieg Larsson genom den anitrasistiska stiftelsen Expo, av Stieg får en pärm full med papper.
– Han var arbetsnarkoman och satt och skrev på nätterna. Han brukade mejla över noveller och sådant till mig och andra kompisar, berättar Robert Aschberg.

Han får nästa manus, i en ny pärm. Sedan pratar han allvar med Stieg.
– Han var lite saktfärdig och hade inte kommit sig för att skicka in det till något förlag. Jag sa att ”Du måste få ut det, det är sensationellt”.
Sagt och gjort. Robert skickar manusen till Piratförlaget, som gör ett historiskt misstag – de hinner aldrig läsa manuset. Då ringer Aschberg till Norstedts, och budar över manuset till dåvarande chefen Svante Weyler.
Nu blir det napp. Norstedts vill skriva kontrakt direkt.
Eva Gedin, nu förlagschef på Norstedts, blir också tagen av boken. Det var något unikt att få två manus, och ett tredje nästan klart. Särskilt av en debutant.

Eva Gedin beskriver Stieg Larsson som ”underbar att jobba med”. Det är lätt att få igenom ändringar. Framför allt gör hon en del stora strykningar när det är för mycket fördjupningar i detaljer.
– Det var bara när vi diskuterade titeln som vi fick se hans envisa sida. Han ville absolut ha ”Män som hatar kvinnor”.
Förlaget ger sig. Det är Susanna Romanus, publicistisk chef, glad för i dag:
– Jag tyckte titeln var hård och riskerade att stöta bort folk. Nu känns det som världens bästa boktitel.

Senhösten 2004 är det mesta klart inför en påkostad lansering. Då inträffar tragedin som ställer allt på ända. Morgonen den 9 november är hissen upp till Steig Larssons arbetsplats, magasinet Expo, trasig. Han tar trapporna. Han avlider i en hjärtattack, bara 50 år gammal.
När vi träffar Eva Gedin och Susanna Romanus vet de knappt hur de ska beskriva den morgonen.
– Det var en väldig chock. Vi hade sett fram emot att arbeta tillsammans med böckerna, säger Susanna Romanus.
Det blir en time out. Men så, i augusti 2005, landar ”Män som hatar kvinnor” på bokhandelsdiskarna. Utan en författare som kan göra PR för böckerna eller glädjas åt alla som kommer att älska boken.
Historien om Sveriges största bokframgång någonsin tar sin början på allvar. Den andra delen, ”Flickan som lekte med elden”, kommer ut i juni 2006 och trean ”Luftslottet som sprängdes” i maj 2007.

Eva Gedin och Susanna Romanus pratar i mun på varandra när de minns hur försäljningen sköt i höjden. Plötsligt är det svenska förlaget i centrum för hela deckarvärldens intresse.
– Alla hakade på. Det blev en enorm snöbollseffekt. Men att inte kunna lyfta luren och prata med Stieg var sorgligt, säger Eva.
Mest uppmärksammad i trilogin blir Lisbeth Salander, en helt ny sorts hjältinna. Recensenterna häpnar över hennes speciella utseende, hårdhet och extraordinära krafter, nästan som en superhjälte. Men att det är hennes sårbarhet och trauman som gör henne mänsklig och extra fängslande.
Flera utländska recensenter drar också paralleller till den kända svenska synden, och skriver om det kravlösa sexet i böckerna, till exempel mellan Mikael Blomkvist och hans kollega Erika Berger.
Mitt i hyllningarna händer det att Stieg Larsson får viss kritik – för att så många män framställs som sexistiska och onda.
En som däremot beskrivs som sig själv är före detta boxaren Paolo Roberto, nu mer känd som kock. Han figurerar i bok två.
– Det var en märklig upplevelse att läsa om mig själv. Ännu konstigare var att Stieg verkligen lyckats fånga mig. Jag tar av mig hatten och tackar honom – att få vara med i boken är en av de finaste presenterna jag fått i mitt liv.

När Milleniumtrilogin gör entré internationellt har Sverige redan viss status som deckarland. Framför allt Sjöwall/Wahlöö och Henning Mankell har banat vägen. Men ”det svenska deckarundret” har börjat byggas upp under lång tid, genom en rad författare. Camilla Läckberg, Mari Jungstedt, Håkan Nesser… För att nämna några.
Och nu gör förlagen vad de kan för att lansera ”näste Stieg Larsson”. Det är ett epitet som får agenterna att vässa öronen.
”Nordic noir” och ”scandinavian crime” blir begrepp att räkna med. Som typiskt för den här genren ses nordiska miljöer, psykiskt skadade hjältar, brutalt våld, rappt språk och inte minst: Samhällen som på ytan är demokratiska, öppna och jämställda, men som döljer grova brott och ondska.

Med Millennium blir det en lavin, där allt fler svenska titlar går på export. Dörren står på vid gavel även för våra grannländer. Plötsligt går det att sälja svenska titlar dyrt på förhand, som Lars Keplers ”Hypnotisören” och den då okände Jan Wallentins ”Strindbergs stjärna”.
Även i tv-produktioner kommer det mörka skandinaviska dramat stort. Ett exempel är danska ”Brottet” som blivit älskat i England. Genren uppmärksammas på speciella festivaler och får stort utrymme i bokhandlarna.
Över alla succéer vilar ändå skuggan av Millenniumtrilogin.
Som Anders Roslund, en i författarduon Roslund & Hellström säger:

Reporter

Cecilia Gustavsson

Under arbetet med Millenniumtrilogin hade Stieg Larsson mycket kontakt med sin förläggare Eva Gedin, i dag förlagschef på Norstedts.
Här följer utdrag ur deras första mejlväxling:
30 april 2004:
Stieg:
Du är måhända intresserad av några ord om mitt tänk kring böckerna.
Min avsikt har i mångt och mycket varit att gå motströms vad gäller vanliga upplägg för kriminalromaner. I detta använder jag vissa grepp som vanligen brukar vara förbjudna. Presentationen av Mikael Blomkvist, till exempel, sker uteslutande genom den personundersökning som Lisbeth Salander gjort.
Jag har försökt skapa huvudpersoner som på ett dramatiskt sätt skiljer sig från vanliga kriminalgestalter. Sålunda har Mikael Blomkvist varken magsår, alkoholproblem eller ångest. Han varken lyssnar på opera eller ägnar sig åt någon kufisk hobby som byggande av modellplan eller liknande. Han saknar huvudsakligen problem och hans mest utmärkande egenskap är att han beter sig som en stereotyp ”slampa”, vilket han själv erkänner. Där har jag också skiftat könsroller medvetet; Blomkvist uppträder i mångt och mycket som schablonbilden av “bimbo” medan Lisbeth Salander försetts med stereotypa “manliga” värderingar och egenskaper.
En tumregel har varit att aldrig romantisera brott och brottslingar eller schablonisera brottsoffer.
Jag avskyr kriminalromaner där huvudpersonen kan bete sig hur som helst eller göra saker som normala människor inte gör utan att detta får sociala konsekvenser. Om Mikael Blomkvist skjuter någon med en pistol, även om det är i självförsvar, så kommer han att hamna i tingsrätten.
Lisbeth Salander är undantagen från detta helt enkelt därför att hon är sociopat med psykopatiska drag och inte fungerar som vanliga människor. Hon har alltså inte samma uppfattning om ”rätt” och ”fel” som normala människor, men hon drabbas också av konsekvenserna av detta.
26 augusti 2004:
Stieg:
Om du ger dig för titeln på ettan så blir jag synnerligen glad och förnöjd. Jag har också funderat under sommaren, men titeln ”Män som hatar kvinnor” är faktiskt väldigt bra.
27 augusti 2004:
Eva:
Ryktet om din förestående debut och bokserie har börjat sprida sig, foreign rights håller som bäst på att lägga upp sina strategier. Det här blir otroligt kul att skryta om nu på höstens mässor i Göteborg och Frankfurt. Samtidigt känner jag att vi ska ta det lugnt i början. Böckerna ska liksom få bevisa sig själva, om du förstår vad jag menar.
30 augusti 2004:
Stieg:
Skisser på omslaget kommer jag förmodligen ha synpunkter på. Det brukar vara så för mig att jag antingen avskyr eller gillar ett omslag, men att det finns få mellanlägen. Omslag som jag gillar är suggestiva, lite svårtolkade – kanske en detalj av en större bild. Sexistiska omslag är bannlysta (och vad som är sexism är en tolkningsfråga.)
28 oktober 2004:
Eva:
Nu har jag läst hela 3:an, och det var ett sant nöje. Jävlar vad du kan! Jag är fortfarande lika imponerad.
28 oktober 2004:
Stieg:
Hmm. Jag vet inte, men det tycks mig som om ni på Norstedts på fullaste allvar är väldigt entusiastiska för mina böcker. Okej – jag vet att de håller och det är naturligtvis roligt för mig att läsa sådana omdömen, men jag hoppas att ni av någon anledning inte håller tillbaka negativa omdömen. Jag tål att höra dem också.
Här slutar korrespondensen. Stieg Larsson avled den 9 november 2004.

REDAKTÖR: Titti Jersler, ANSVARIG UTGIVARE: JAN HELIN