Aftonbladet har i flera artiklar beskrivit det helvete många mobbade barn och elever genomlider. Till Barn- och elevombudet, BEO, och Skolinspektionen kommer cirka 1 100 anmälningar per år om elever som känner sig kränkta i skolan och där de menar att skolan inte gjort tillräckligt för att skydda dem. BEO handlägger cirka 600 av dessa. Jag är säker på att det är alldeles för få anmälningar. Det finns ett stort mörkertal av barn och elever som far illa, men där det aldrig görs någon anmälan till BEO.

Anmälningarna till oss är många gånger desperata och förtvivlade. Föräldrar som anmäler upplever att skolan inte tar det som händer på allvar eller inte förmår göra något för att förändra situationen. Inte sällan får vi signaler om uppgivenhet och mobbade barn och elever som har självmordstankar.

Det finns olika teorier om vad som ligger bakom den, om jag får säga ”ondska”, som människor kan utveckla när de befinner sig i grupp. Jag ska inte gå in närmare på detta. Men jag vet att vuxenvärlden har ett oerhört stort ansvar för att förebygga och förhindra kränkningar. Det handlar inte bara om vad man säger utan om vad man gör och hur man tar sig an det som händer i skolan. Det räcker inte med att tala om nolltolerans, det handlar om att leva nolltolerans.

I en dom från juli 2011 pekade hovrätten på det ansvar de vuxna i skolan har för att se och höra. Hovrätten skrev: ”Det är inte rimligt att skolpersonalen genom att undvika att tolka signaler kan förhålla sig ovetande om vad som pågår mellan elever på en skola.” Detta uttalande från domstolen är enligt min mening klargörande och ytterst viktigt för att nolltoleransen mot kränkande behandling ska kunna bli verklighet i våra svenska skolor.

Men okunnigheten om vad lagstiftningen faktiskt kräver av skolan är tyvärr stor på vissa håll. Många lärare och rektorer är med rätta inriktade på kunskapsuppdraget. Men en elev som är utsatt för kränkningar ges överhuvud taget inte chansen att ta del av det skolan ger av kunskaper. Otryggheten tar överhanden och blockerar allt annat.

Jag får ofta frågan om jag tycker att lagstiftningen räcker till för att skydda eleverna.  Och mitt svar är ja! Skollagen och praxis inom området är tydlig och lägger ett stort ansvar på lärare, rektor och huvudman. Problemet är att lagen inte följs och att förutsättningarna för lärare och annan skolpersonal att verkligen följa lagen och dess intentioner inte alltid finns på plats.

Till exempel skulle huvudmännen, som ju är de som egentligen bär ansvaret, kunna ha en mycket bättre kontroll på vad som händer i skolan och anpassa sina åtgärder därefter. En förutsättning för att det ska fungera är att den så kallade anmälningsskyldigheten som finns i kapitel sex i skollagen följs. Den aktuella bestämmelsen innebär bland annat att det finns en skyldighet för skolpersonal att anmäla till rektor så snart personalen får kännedom om att en elev anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling och en motsvarande skyldighet för rektor att i sin tur anmäla detta vidare till huvudmannen. Min uppmaning är: Anmäl!  Titta inte bort!

Anmälningspliktens främsta syfte är att huvudmannen ges möjlighet att omgående rikta resurser till skolor där det finns problem. För att detta ska kunna ske krävs förutom vilja hos huvudmannen också ändamålsenliga och effektiva system.

Jag menar att det är just systematiken i arbetssättet som kan innebära förändring. En systematik som går hela vägen från de som är ytterst ansvariga för verksamheterna till lärarna och alla barn och elever som är berörda.

Jag skulle vilja se att huvudmännen tar detta som en utmaning.

Aktivt arbete mot mobbning. Omsätt nolltolerans mot kränkningar i praktiken!

Caroline Dyrefors Grufman

Barn- och elevombudet