Mobbning i skolan påverkar ett helt liv.
Hundratals läsare har delat med sig av sina egna erfarenheter av mobbning. Många bryter tystnaden för första gången och vågar nu berätta om sitt helvete.

I skrivande stund har över 200 läsare laddat upp sina egna berättelser om mobbning. Flera berättar hur ärren efter mobbningen i skolan finns kvar och gör sig påminda 10, 20 och 30 år senare.

Många har svårt att lita på andra och känner inte att de är värda att bli älskade. Studier, kärleksliv och vänskapsrelationer har blivit lidande. Ett helt liv påverkas av mobbningen och kränkningarna under skoltiden.

Flera har aldrig berättat för någon om mobbningen utan lidit i det tysta.
De känner skam över att ha blivit bortvald, utstött och påhoppad.
Vi tycker att det är dags att sluta sopa mobbningen under mattan. För mobbning är ett samhällsproblem. Och du som mobbas är inte ensam. 50 000 barn drabbas varje dag.

Här kan du läsa andras erfarenheter av mobbning och berätta din egen historia.

”Det är pinsamt att erkänna att jag har gått på särskola för grunden som jag anser att jag placerades där på var pga mobbningen och att skolan ville bli av med mig. Jag har kollat i mina papper och jag ser att jag var normalbegåvad då jag placerades… De övertalade min mor att det bästa för mig var att gå på särskola. Hon ville inte att jag skulle bli mobbad mer så därför godtog hon deras förslag”.

”Jag stötte på några av de värsta mobbarna ett år efter nians slut. De kände inte ens igen mig. De har förstört mitt liv men jag får inte ens en plats i deras minne”.

”Precis hela min skoltid var ett helvete. Varje dag tvingades man gå dit där man blev utsatt för allehanda grymheter såsom, tuggummikastning i mitt hår (som min mor var tvungen att klippa bort och därför kunde jag aldrig ha långt hår), stora matkassar fyllda med vatten som mobbarna slängde över mig mitt i smällkalla vintern så kläderna frös till is på vägen hem från skolan, busringningar hem, glåpord som glasögonorm, CP-skadad och annat haglade över mig. Mina skor spolades ner i toaletten. Lärarna gjorde inget, de sa bara att jag skulle ignorera vad de gjorde så skulle de sluta.
Icke!”.

”Jag har kämpat mig igenom kraftig social fobi, ångest, panikångest, sömnstörningar och grava depressioner. För när en sanning upprepas för någon tillräckligt länge så blir det sanning och man tror på det man hör. Jag vågade inte berätta hemma, för jag var så ful, vidrig och oälskad att mina mobbare fått mig att tro att inte ens mina föräldrar ville veta av mig”.

 ”Hela mitt liv har påverkats av vad jag gick igenom som barn. Jag känner att jag missade min barndom, varje gång någon skrattar så tror jag dom skrattar åt mig, jag ser absolut inget värde i mig och jag har känt mig fruktansvärt ensam ända sedan det började”.

”Jag funderar ofta på att ta mitt liv då jag har svårt att se hur jag ska kunna reparera skadorna av mitt förflutna. Jag känner mig fortfarande som det där rädda barnet som inte är värt att älskas”.

”Det var så lätt att reta mig, och ingen förstod hur ont det gjorde i mig, hur ont det kan göra än idag. Hur jag nästan gråter när jag skriver det här, trots att jag idag älskar vad jag gör, mina studier på universitetet, mina framtidsplaner.”

”I åttan fick jag gå till en kurator som sade att allt var mitt fel eftersom jag var mer lik en pojke än en flicka. Så då fick jag börja i obsklass. Halva nian skolkade jag för att jag hade så ont i magen av att behöva gå i skola”.

”Det enda man fick höra från lärare, kurator osv. var att ”det är normalt att man retas lite…” Inombords grät man, man hade ständig ångest varje dag för att möta sina plågoandar, betygen blev direkt lidande pga skolk.”