Det har gått 20 år, men minnena finns kvar.
Maria Persson, 36, var en mobbare.
– Jag tror det handlade om att jag var osäker själv, säger hon.

Hennes berättelse är ganska typisk. I högstadiet var det en tjej som utmärkte sig. Inte negativt, tvärtom.
– Hon var gullig, jag tyckte om henne egentligen.

Men något hände, något med en kille som båda var intresserade av.
– Jag började snacka om henne bakom hennes rygg, hittade på skitsnack och så. Till slut var vi rätt många som mobbade henne.

Maria beskriver det som psykisk mobbning. Men det hände att det blev fysiskt.
– Jag minns att jag en gång ”råkade” hälla Coca Cola över henne. Totalt pågick väl mobbningen ett år ungefär. Hon var på väg att byta skola.
Men lärarna reagerade till slut.
De satte Maria och den utsatta tjejen tillsammans, för att de skulle prata.

Och det fungerade.
– Vi fick prata, och jag fick prata om varför jag gjorde det jag gjorde. Det handlade om att jag var osäker själv och ”behövde pressa ner henne”.
– Men hon var verkligen jättegullig, och vi blev kompisar.

Maria tänker fortfarande mycket på det hon gjorde, säger hon.
Inte minst när hon läser Aftonbladets läsares egna berättelser.
Hon känner igen sig, som den som stod på ”fel sida”.
– De som mobbar mår också dåligt, det är jag övertygad om. De har problem och de måste fångas upp. Kan man göra det så tror jag att man kan komma tillrätta med många av problemen.

Hon har själv en elvaårig dotter.
– Vi pratar mycket om det här, och det är viktigt att hon känner att hon kan prata om allt.
– Det är ett ansvar föräldrar måste ta.

I dag har Maria ingen kontakt med flickan hon mobbade, som sedan blev hennes vän.
– Jag blir ledsen när jag tänker på vad jag gjorde. Det är så sorgligt. Jag vet ju vad jag har gjort, och hur det fick henne att må.