Alexandra, 22, minns högstadietiden i en ort utanför Västerås som ett mörker.

– Det var mest psykisk mobbning, blickar i korridoren, ord som skreks efter mig, skratt. Jag hade en bra lärare som verkligen försökte stötta mig men jag tror inte riktigt han visste hur.

Alexandra försökte stå på sig och försvara sig. Ryktena gick snabbt när hon berättat för rektorn om mobbningen.

– Om du anmäler oss så kommer jag skjuta huvudet av dig, sa en tjej till mig.

En dag när Alexandra var ensam vid sitt skåp kom ett killgäng förbi.

– En tryckte upp fingrar mellan benen på mig. Det är inte förrän nu som jag har fattat. Varför anmälde jag inte dem?

Hon lade skulden på sig själv.

– Efter så många år var jag övertygad om att det var mig det var fel på och ingen annan. Men det var inget fel på mig.

För Alexandra Eriksson tog mobbningen slut när hon slutade nian och började gymnasiet.

– Jag var så rädd under de här åren att jag inte ville gå utanför dörren på kvällarna för att jag var rädd att jag skulle träffa på någon som jag inte ville träffa. När jag väl började på gymnasiet i Västerås så var det en sån lättnad att komma bort från skolan.

Alexandra tycker att skolorna måste ta mobbning på större allvar än vad som görs i dag.

– Jag vet många som inte inser allvaret i mobbning, och de verkar se allt som ”bus” och ”äh, så gör barn” men de fattar inte hur vi utsatta faktiskt känner oss.