Berättelserna från de som själva mobbas, eller tidigare har mobbats, väller in till oss på Aftonbladet.
Det är hemskt.
Men vi är glada att ni gör era röster hörda.
Det betyder något.

Enligt beräkningar från Skolverket mobbas 50 000 barn i Sverige. Det stora flertalet anmäls aldrig och ingen ställs till svars.

Barnen, de mobbade, lider i det tysta. Dag ut och dag in.
Det här är utdrag ur några av de mejl som kommit in sedan vi i går började vår granskning.
Vill du dela med dig av dina erfarenheter? Här kan du berätta. 

”För 13 år sedan började mobbningen i mitt liv. Det började med att jag satt ensam i matsalen i skolan, de bytte bord när jag satte mig vid ett bord och jag blev sist vald på gymnastiken. (…) Jag känner mig dum men jag önskar verkligen att de får det svårt i livet och att de en vacker dag tänker tillbaka att de gjorde minst 3 år av min skoltid till ett rent helvete.”

”Dagens ungdomar är grymma! Dom har ingen aning om hur dom sårar! MEN det har lärarna!! Dom vuxna människorna vet hur sårbart det kan vara för en liten människa! Men det skolan i stället gjorde var att omplacera mig till en annan skola i en annan stad. Dom sa inte en enda gång till eleverna som mobbades, inte en enda!”

”År 2011 när jag gick i nian vände sig helt plötsligt alla mina vänner emot mig, allt var missförstånd och skolan bidrog inte med någon hjälp alls. En av lärarna satt framför en av de som mobbade mig och påstod att jag inte var mobbad, dom sa att det var mitt eget fel eftersom eleverna var rädda för mig.”

”Vi som föräldrar står maktlösa mot skolan när de hela tiden ursäktar hans beteende, och menar att det är alla andra i klassen som sätter i gång honom. Så är det inte. En gång sparkade han ner en klasskompis och stod och sparkade på honom när han låg ner. Jag tittade på rastvakterna, men de låtsades som om det regnade och gick i väg.”

”En dag i årskurs 9 på en engelsk lektion började en kille från det ”coola” gänget tjafsa med mig. Jag svarade tillbaka och då bröt helvetet loss. Killen hoppade på mig,fick ett knytnävsslag och föll ner på skolbänken. .
Han var ovanpå mig och slog mig med ett flertal slag i huvudet/ansiktet. Ingen ingrepp!!! Inte ens läraren gjorde nåt!”

”Min son har just bytt skola efter att ha blivit mobbad. Både lärare, rektor och kurator fick det att framstå som att det var min son som var problemet.”

”Jag var mobbad i skolan från lågstadiet till andra året i gymnasiet. Jag vill aldrig i mitt liv börja plugga igen. De värsta åren i mitt liv. I gymnasiet blev jag inslängd i väggar och skåp. När jag väl fick nog berätta jag för läraren. Då blev jag utfryst i stället och större delen av min klass sluta prata med mig.”

”Jag var under hela min grundskoletid utsatt för mobbing så jag vet vad detta gör med en människa. Det är 10 år sedan jag slutade nian och lever då och då fortfarande i sviterna av min utsatthet under så många år.”

”Jag blev mobbad och trakasserad under mellanstadiet av ett gäng barn i min klass och varje rast sa jag till lärarna vad som pågick. De tog in de utpekade för dagens mobbning, bad dem be om ursäkt och sen fick vi gå. Detta förekom i stort sett varje rast i två och ett halvt år, utan någon som helst utredning eller hjälp från skolan.”

”Jag blev väldigt snabbt utfryst i min klass. I slutet av sjuan gick jag in i väggen och blev deprimerad och när jag kom tillbaka i åttan började helvetet. Ett gäng killar hade börjat på skolan och de mobbade mig konstant. Dom knuffades, skrek glåpord och vet några tillfällen hällde de vatten över mig. På grund av mobbningen började jag att skada mig själv och kuratorn ordnade ett möte med rektorn. Han sa att jag fick skylla mig själv som var annorlunda och umgicks med fel människor.”

”Jag är i dag 54 år och man skulle tro att den hårda och skoningslösa mobbning från lärare och elever jag utsattes för under grundskolans 9 år mellan 1965-74 hade försvunnit ur mina tankar och drömmar, icke så tyvärr. Att denna mobbning gjorde mig till den jag är i dag: underlägsen, skygg och otrygg. Jag slutade nionde årskurs med mycket lågt medelbetyg, detta för att jag aldrig kunde koncentrera mig på skolarbetet, jag tänkte mest på hur mycket stryk jag skulle få på rasten efter lektionen.”

”Jag blev mobbad av killarna i min klass. De hällde lim i mitt långa hår, de slog mig, de slängde ut mina saker i regnpölar. En kille hade för vana att sparka mig i ryggen varje dag. Varje dag. Nu spänner jag ryggen så fort jag hör någon som går bakom mig.”

”Till slut såg jag ingen annan utväg än att ta mitt liv. Jag hade bestämt mig. Jag skulle dö. Det fanns inget att leva för och jag orkade inte längre. Vad som stoppade mig den där majdagen har jag fortfarande ingen aning om.”