Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har följt Aftonbladets granskning av mobbning och kränkningar i skolan. 
– Det är en bra kartläggning och många tragiska fall som gör mig både ledsen och upprörd. Det är bra att det uppmärksammas. 
Själv, säger han, var han en passiv åskådare till mobbning under skoltiden. 

Skolan är Jan Björklunds ansvar. Det ligger på hans bord att komma till rätta med att 50 000 barn mobbas i Sverige.
Det pratas om nolltolerans, men ingenting tyder på att kränkningarna i skolorna minskar.

Varför lyckas ni inte minska mobbningen?
– Jag tror att man är mycket mer uppmärksam på mobbning i dag, än man var förr. Jag tror inte ordet ”mobbning” användes när jag gick i skolan men självklart förekom det precis lika mycket.
– Det är vuxenvärlden som har ansvaret, barn är det bästa vi vet, men barn kan också vara okänsliga mot varandra och de vuxna har ansvaret att upptäcka, förebygga och bekämpa. Och det är bara att erkänna att vuxenvärlden fallerar för ofta.

Varför har ni inte öronmärkt pengar för att arbeta mot mobbning?
– Det finns jättemycket. Skolverket får särskilda forskningsanslag för att ta fram metoder mot mobbning och granska de metoder som finns.

Det gäller ju en utredning, men vilka åtgärder vidtas?
– Bland annat hela satsningen på skolhälsovården, som vi gör. Staten ger öronmärkta anslag för att bygga ut skolsköterskor, skolkuratorer, skolpsykologer och skolläkare med 650 miljoner fram till 2015 på grund av den här bakgrunden. Förstahandsuppdraget är att genom sitt kunnande hjälpa till att förebygga mobbning.

Vilka är de viktigaste åtgärderna för att minska mobbningen?
– Konkret är det att lärare och de vuxna i skolan ofta talar med barnen, redan när de är små, om detta med mobbning, om att vara utsatt och att få alla att förstå hur det känns att bli utsatt för mobbning. Ofta och regelbundet tala med eleverna, redan från förskolan. Det ska genomsyra hela skolan och varje lärare, oavsett vad som står på schemat. Det är nummer ett.
– Nummer två är att de vuxna ska vara observanta när det sker, att upptäcka det, och se tecknen. Det tredje är säga till barnen att det är okej att komma och berätta – man är inte skvallerbytta – man ska komma och berätta om man själv är utsatt eller upptäcker att någon kompis är utsatt.
– Det fjärde är att när det väl har inträffat måste man omedelbart ta itu med det med kraft, det finns en lång rad metoder att använda sig av.

Vad har du själv för erfarenheter av mobbning?
– När jag själv gick i skolan fanns det ju skolkamrater som blev utsatta för detta. Det är ju förfärligt, när man tänker på det som vuxen. Det var ganska tidigt i skolan som jag minns det. Men 8-9-åringar har ju inte det klart för sig, utan det måste vuxna berätta.
Vad hade du själv för roll?
– Jag var nog som många, den passive åskådaren. Jag var varken utsatt eller utsatte någon. I dag ser jag att man måste våga säga ifrån som kompis, och man inte vågar säga ifrån till de som mobbar så säg ifrån till läraren. Att ”skvallra” i en sådan här mening är positivt.