Redan i första klass började mobbingen. Folk fattade att jag inte var som alla andra, och eftersom jag var rätt tjock som liten, och dessutom rödhårig som liten, var jag ett enkelt offer för mobbarna, eftersom jag stack ut så pass mycket. Det började med glåpord såsom ”Valross”, ”Fetto”, ”Eldsvådan”, och blev värre och värre, då de började slåss och sparkas. Till slut blev jag så förbannad att jag i andra klass slog tillbaks för första gången.

Det dröjde inte många minuter efter det förrän min lärare ringde upp min pappa på jobbet och bad honom komma och hämta mig, då jag hade ”våldsamma tendenser och var väldigt stökig i skolan”. Jag försökte förklara varför jag slog tillbaka, och försökte förklara varför jag inte kunde fokusera i skolan. Min lärare lyssnade inte, utan rådde min pappa att prata med skolans kurator om detta.

Jag fick en preliminär diagnos som nioåring: MBD, Minor Brain Damage. Detta är dagens motsvarighet till AD/HD, men på den tiden visste inte läkarna någonting om AD/HD, så det enda folk förstod, var att det var någon form av hjärnskada. Visst, det är ju såklart helt fel, vilket forskare har upptäckt i senare tid, men det var deras bästa förslag 1994. Notera att detta var en preliminär diagnos och ingen officiell sådan. Min officiella diagnos fick jag vid 25 års ålder

Detta lyckades ju komma ut direkt till ungarna på skolan. Fråga mig inte hur, men ut kom det. Genast började smeknamnet ”dampbarn” florera, och som nioåring är det väl kanske inte det roligaste smeknamnet att höra. Mobbingen blev värre och värre, och jag blev till slut rädd för att gå till skolan, för jag visste att när jag kom dit så skulle jag få stryk. Jag var klumpig som liten, så min far och mor trodde alltid att jag hade ramlat när jag kom hem med skrapsår och blåmärken över hela kroppen.

i femman började vår klass med ”fredagsskoj”, vilket innebar att man varje vecka valde ut två elever som på fredagen planerade någonting ’skoj’ med klassen, som avslutning på veckan. Det kunde vara allt från att se på film till att fika och prata. Alla barnen hade ju såklart sina egna kompisar som de ville sätta upp ”fredagsskoj” med, så alla fick ju vara med och delta i planeringen av detta extravaganta möte. (Sådana här saker var riktigt lyxiga när man gick i femte klass.) Alla utom jag, jag var ju ett ”dampbarn” i de flestas ögon och därför ville ingen låta mig vara med, förutom två killar i min klass. De lät mig vara med trots att man egentligen inte fick vara två per grupp. Vi är sedan dess bästa vänner, och har varit det i mer än 15 år.

Jag skaffade mig vänner genom att vara mig själv, men även om jag skaffade mig vänner så slutade inte mobbningen. Den pågick upp till nionde klass, och även om jag höll ut hela grundskolan, även om jag kämpade hårt för att inte gå under av all den psykiska press som detta innebar, så satte det tydliga spår när jag började gymnasiet. När jag började gymnasiet bestämde jag mig för att det får vara slut med att alltid ta skit från andra människor. Jag försökte vara delaktig första året. Jag gick på lektionerna, gjorde mina läxor, var trevlig mot mina klasskamrater, jag försökte helt enkelt vara mig själv, och det verkade funka… Tills någon i klassen hade hört om att jag hade ”damp”.

Helt plötsligt blev det en helt annorlunda stämning. Jag fick helt plötsligt ta en massa skit för saker jag inte har gjort, och när vi diskuterade på lektionerna fick jag aldrig komma till tals. När jag frågade varför så blev folk tysta, ända fram tills vi hade svenska och läraren skulle gå iväg för att kopiera papper. Jag ställde mig upp och frågade hela varför jag blir behandlad som mindre värd, och alltid åsidosatt. En tjej svarade mig: ”-För att du är ett jävla dampbarn”… Det tog hårt… Väldigt hårt… Jag hade inte varit otrevlig mot någon. Visst, jag var stökig som killar är när de är 15-16 år, men jag hade snarare varit trevlig mot allt och alla. Vederbörande försökte sedan be om ursäkt, men vad gjorde egentligen det? Skadan var redan skedd…

Hur hade folk tänkt att jag skulle kunna orka delta på lektionerna när jag blev behandlad som piss? Jag slutade gå till lektionerna helt. Vad hade jag för alternativ? Må sämre? Nej, istället spelade jag gitarr och sjöng i korridoren hela dagarna. Jag lärde känna massa nya människor, skaffade vänner som uppskattade och respekterade mig för den jag var, vilket stärkte min självkänsla och fick mig att må mycket bättre.

I andra ring så hade vi religionskunskap, jag var där av en slump för att min lärare hade sett mig spela gitarr i skåprummet, och den lektionen jag ska ta upp handlade om dödsstraff. Jag blev instruerad av min lärare, en jättesnäll lärare för övrigt, att propagera för dödsstraff och en annan tjej skulle propagera emot. Jag tog uppgiften seriöst, och kom med välstrukturerade teser och belägg styrkt på fakta. (även om detta inte är min personliga uppfattning) Motparten använde sig av retoriken: ”-Du har fel, för du är totalt jävla dum i huvudet, dampunge.” Jag tappade all besinning, det var helt enkelt droppen, och ställde mig upp och skrek åt henne, och med 9 års mobbning i ryggmärgen hade jag lärt mig en hel del fula ord och personangrepp. Jag gav igen för allt det denna människa hade sagt under två års tid. Hon började storgråta varav jag avslutade med att be alla dra åt helvete och gick sedan hem. Jag gick inte till skolan på en vecka, varför skulle jag göra det?

Eftersom detta var en rätt stor incident då läraren faktiskt var närvarande blev det såklart en utredning och jag fick samtala med en kurator. Detta ledde till ett samtal med klassen, vilket sedan gjorde min gymnasietid mycket bättre. Jag blev accepterad för den jag var, inte för att jag eventuellt hade någon funktionsnedsättning eller dylikt.

Så hur klarade jag av all denna tortyr under denna långa tid? Jag hade min musik. Jag hade mitt pianospelande och min gitarr. Det var det som höll mig vid liv. Det var den ljusa tidpunkten på dygnet. Då jag kunde komma hem från skolan, sätta mig ner vid mitt piano och skriva en låt. Jag skrev en låt varje dag om hur jag blev behandlad, inte med ord, utan med toner. Varje dag, under 8 års tid, skrev jag en låt. Det blev min hjälp, min terapi, mitt stöd. Det var den lilla grejen som fick mig att kunna gå till skolan nästa dag. Det var den där lilla grejen som gjorde att jag kunde andas ut efter en skoldag fylld av aggressioner och våld. Det var faktiskt den där lilla grejen som innebar min egen tid, då jag kunde må bra och vara mig själv. Alla mina känslor från den tiden ligger i dem låtarna. Det är inte alltid jätteroliga låtar att lyssna på, men för mig är de, ironiskt nog, mer värdefulla än någonting annat.

Idag är jag 27 år, arbetar med barn och ungdomar som fritidsledare och arbetar aktivt för att motverka felbehandling och mobbning. Alla barn är lika mycket värda, men de ska också känna sig lika mycket värda. Skolan, ungdomsgården eller fritids ska vara en plats för barn att vara barn, med andra barn. På lika villkor. Ingen ska stå utanför, oavsett hudfärg, utseende, religion, sexuell läggning eller andra faktorer.

Jag har kontakt med vissa i min gamla gymnasieklass. Visst, nuförtiden är de flesta trevliga, men det innebär inte att jag har glömt allt som sagts och allt som skrivits. Däremot har jag på grund av det sättet jag blev behandlad på som yngre också fått en oerhörd stark karaktär och mentalitet. Jag kan dock inte längre uttrycka mina känslor på samma sätt. Jag har förträngt många av mina känslor genom åren, och använder mig främst av min musik för att uttrycka många av de känslor jag inte visar öppet. Men jag hade tur, jag hade ett par vänner jag kunde snacka med, jag hade en förälder som lyssnade, och jag hade min musik.

Alla har inte de möjligheterna… Det är dem vi måste hjälpa. Vi som människor har ett ansvar att se till att barn inte far illa. Lärare har ett ansvar, och föräldrar har ett ansvar. Ska vi verkligen vänta på att barn ska dö innan vi gör någonting? Barn förtjänar allt, och lite till. Det är vår uppgift som vuxna människor att se till att barnen mår bra.

Så innan det pratas om över att lärarna behöver högre löner, mer anslag och mer privilegier, (vilket jag förvisso håller med om i det långa loppet) så kanske någon kan se till att barnen mår bra och trivs i skolan? Som lärare är du bara inte någon som lär ut, du är också en vägledare och en förebild.

Det är barn vi pratar om…