Allt började en sommardag, första dagen i ettan på lågstadiet. Allt slutade sista dagen på gymnasiet, studenten.

Att bli utsatt för mobbning i 12 år är ett helvete ingen människa borde bli utsatt för något sådant. Men de hittade mig, ”mobboffret”. Jag ser precis ut som en vanlig människa, skelett, kött, blod och hud. Hår på huvudet, två ögon, näsa och mun. Två händer och två ben med fötter på. Men de hittade mig, de bestämde sig för att göra mitt liv till ett helvete.

Jag kom ifrån en invandrar familj, äldst av tre barn. (Jag och mina småsyskon är alla födda i Sverige) De bestämde sig direkt för att jag inte pratade ren svenska. Min svenska va lika ren som en annan 7 åring som precis börjat skolan. Där började mobbningen, mitt helvete. De hörde mig ropa mitt för och efternamn, som man brukar göra under uppropen. Mina plågoandar började skratta åt mig.

Första rasten skulle de börja kasta sten på mig, ta min jacka och slänga den i en lerpöl för att sedan kasta jackan på mig. På mig när jag va klädd i min nya blåa klänning som min mor köpt till mig inför skolstarten. Jag gömde mig i korridoren då fritidsdörren va öppen. Jag kom hem den dagen och fick skäll utav mina föräldrar varför jag hade blod på mig och varför jag va smutsig. Min mor och far fick höra allt och far min följde med mig till skolan dagen efter för att prata med min fröken och mina plågoandar. Men inget hjälpte, denna historia fortsatte ända till sjätteklass.

En dag fick jag nog, jag va så trött på att alltid vara en utsatta, att aldrig ha några kompisar, att alltid vara den som fick stanna kvar efter skolan för att prata med en lärare och berätta varför allt händer. Det va en kylig höstdag i sjätteklass, jag såg att min ena plågoande var påväg mot mig. I handen hade han en stor sten, han sa att han skulle döda mig. Detta va nog det tredje mordhotet ifrån honom. Han kastar stenen mot mig men den träffar inte, jag blir så arg att jag slår honom så hårt så att jag bryter hans näsa. Han skriker att han ska döda mig och min familj, kallar mig för en invandrar hora och en massa mer ord. (Min ena plågoande va själv en andragenerationens invandrare, precis som jag) Polisen blir inkallade precis som de andra gångerna, men det är jag som får skäll, det är jag som förstör min egna framtid säger de. Pga att jag bröt näsan på min plågoande. De bryr sig inte om dödshoten som kommer ifrån honom. Ingen brydde sig någonsin om att det va jag som var utsatt för ett helvete. Ingen förutom min familj.

Sjätteklass slutar och sjuan börjar. Alla började på en ny skola. Två tjejer ifrån min förra klass börjar i min klass, vi blev bra vänner, vi tre hänger under rasterna. Dessa två tjejer va de enda som vågade säga något till mina förra plågoandar. Men mitt helvete slutar inte, jag ser hur mina nya klasskamrater tittar på mig, de tittar konstigt på mig. Dagarna går och mitt helvete slutar inte. Prat med lärare, psykologer och mina plågoandar. Psykologen på denna skola gjorde inte mitt liv bättre, hon berättade för mina plågoandar att jag blivit mobbad tidigare. Att jag hade en ”ryggsäck” ifrån tidigare.(Hon måste nog vara den mest idiotiska psykologen någonsin, jag önskar henne ett värre helvete än mitt)

En vacker dag i åttan så får jag ytterligare ett mordhot plus en kruka i huvudet. Men polisen brydde sig inte heller om detta mordhot. Min plågoande kallade mig för en jävla invandrare, att jag inte förtjänade att leva att jag förtjänade att dö. Samma saker pågick tills jag slutade nian. Ingen brydde sig, mina plågoandar blev allt fler, de slutade aldrig. Mina betyg blev lidande av att jag mådde dåligt, jag kom inte in på det gymnasiet jag ville. Jag började på ett gymnasium jag inte trivdes på, där mobbningen fortsatt.

Men sen vände allt en månad in i ettan på gymnasiet. Jag fick ett samtal ifrån mitt dröm gymnasium, de hade en plats åt mig. Jag började på mitt nya gymnasium redan dagen efter och tjejerna i min nya klass tog emot mig med öppna armar. Jag fick många nya vänner på mitt nya gymnasium, då trodde jag att turen äntligen vänt för mig. Men det tog inte lång tid tills några killar fått reda på att jag varit mobbad tidigare. Slagorden började igen, mina pennor,sudd, block mm blev alltid stulna. De knöt fast min stol med min datormus eller tangentbord. Jag orkade inte längre med detta helvete och började tänka på självmord. Jag vet inte riktigt hur jag överlevde.

Jag tog studenten med bra betyg och kom in på Ekonomihögskolan i Lund, där började jag äntligen mitt liv. Så långt bort ifrån alla idioter som gjort mitt liv till ett helvete. Jag går i en underbar klass på universitetet nu, bor i en stor lägenhet med min fästman som jag träffade i Lund och mina två dvärghamstrar. Men mitt liv kommer alltid vara ärrat utav mobbningen, jag kommer aldrig ha ett normalt liv. Jag kommer aldrig att glömma dessa 12 år utav helvete, jag kommer aldrig att kunna förlåta mina plågoandar.