Jag stod en dag vid ett val. Om jag skulle vara mig själv och må bra.
Eller om jag skulle följa med dom andra och vara som dom…

Jag valde att vara mig själv! Jag lämnade en hel del vänner som kunde fått in mig på fel spår, jag var mer med dom som var som mig själv.
Jag gick i 5:e klass, och det jag gillade att göra var att idrotta, se film och bara vara med mina vänner.
Jag varken rökte eller var ute sent på nätterna.

Vissa kunde inte tåla att man bara ville vara sig själv. Det var nu allt började!

Under hela 5:e klass blev jag illa behandlad av mer än 50% av min klass, de liksom sa hur ful jag var, de knuffade mig och en tjej nöp mig en gång när jag försvarade mig själv, lärarna var inte heller på min sida då. De tyckte mest jag skulle bita ihop och inte vara så känslig.
Jag hade ju ändå orsakat detta, kanske sårade jag mina vänner då jag började umgås med dom som var mer som mig?

Jag längtade bara tills jag bytte ny skola och började i 6:e klass, man skulle väl mogna då? Trodde jag…
Jag levde med det hoppet i ett års tid!

…

Dagen kom då jag började 6:e klass.
Första året var toppen och jag var bra vän med hela klassen, vi var med varandra efter skolan och under helgerna! Allt kändes perfekt! Jag mådde så bra!

I 7:e klass började folk sluta i skolan, flyttade till en annan stad eller något!
Klassen delades upp i olika ”gäng”.
Klassen splittrades mer och mer, tillslut var det en helt annan klass än vad den var från början!
Hela skolan var annorlunda när man blev äldre…
Jag gjorde ingenting annat än vågade vara mig själv!
Jag tror det kan vara ett problem!
Man får nog inte ha den klädstil man vill, tror jag. Man måste se ut som alla andra!

Jag vägrade! Det började med att dom gamla vännerna började med en sådan enkel grej som att skratta åt mina kläder, det spelade ingen roll om jag hade en svart t-shirt eller om jag hade en stor korall färgad skjorta!
Hur jag än var klädd så fick jag alltid höra hur ful jag var!
Att mina föräldrar måste skämmas som har en sådan ful unge. Att de inte förstod att Gud kunde skapa en sådan som mig.
Jag var som en parasit!

De kunde skriva massa saker på mitt skåp, inristat med nyckel. Jag var
konstigt nog tacksam att dom inte skrev med tusch, så det inte skulle lysa och att alla skulle se det så klart!

Jag gick till skolan med ont i magen och allt var som en mörk tunnel, jag såg aldrig ljuset!
Jag kom till skolan, gick genom dagen och sedan gick jag hem och grät!
Jag var otroligt stolt om jag gick en hel vecka i skolan, belönade mig Själv ibland då med något fint!

Jag vågade aldrig berätta för mina föräldrar då jag skämdes för vad som hände mig.
Men jag kunde tillslut inte hålla mig, jag tror jag berättade i 8:e eller 9:e klass, då hade detta hållit på 1-2 år.

Det gick tillslut så långt att jag började inbilla mig att folk förföljde mig, det spelade ingen roll hur gammal personen var, jag trodde alla ville mig något ont!

När jag gick till/från skolan, vände jag mig om kanske var 5:e minut för att se hur nära personerna bakom mig var.

Jag kunde i vissa fall börja springa och gråta för jag trodde de skulle ta mig och göra mig något ont!
Jag kunde ringa min mamma och skrika att någon var efter mig!

När jag kom hem från skolan, kände jag på våra dörrar ungefär 10 gånger om dom var låsta, och vi hade larm. Så larmcentralen fick meddelande om att någon slet i dörren…

Min mamma fick tillslut ta ledigt från jobbet och skjutsa mig till/från skolan vissa dagar då det var extra tufft.
Ibland tog vi ledig från skolan och bara var hemma!

Jag ville inte byta skola, jag ville inte riskera att få gå om något eller plugga ikapp, så jag ville bara få detta gjort!

Jag hatade loven, jag hade aldrig någon att vara med förutom de sista året i skolan då jag träffade min kompis, och vi är idag väldigt nära!

…

Mina föräldrar kontaktade lärarna och berättade vad som hände.
Lärarna pratade med vissa personer som jag hade nämnt var mest elaka, de förnekade allt och jag fick höra att jag är för känslig, igen!

Även lärarna började ge mig sneda blickar, de behandlade mig som att jag inte fanns!
Jag fick aldrig veta om det var en utflykt planerad eller sådant, de fick jag veta sist av alla, genom någon annan i klassen, eller om man hörde någon prata om utflykten i korridoren.

En hel skola på 300 personer skrattade åt mig dagligen! Gav mig blickar som visade att jag var vidrig.
10-tal personer var otroligt grova i hur de behandlade mig med sina ord.

Jag hade nog hellre tagit en käftsmäll än alla psykiska ord, om man nu skulle få önska…
Hellre ett ytligt ärr som hade läkt efter några veckor, än dessa inre ärr. De tog mig år att läka, och nu 5 år efter allt kan jag fortfarande välja andra vägar om jag ser en av dessa personer på avstånd!
Det är som att dom bara behöver se på mig, så känns det som allt rivs upp igen!

…

När jag slutade skolan insåg jag efter något år att det var något inom mig som saknades! Var som ett svart hål i mig.
Det tog lång tid för mig att inse vad det var jag saknade!
Det kändes EXAKT som en bit av mig var borta.

En dag slog det mig att jag saknade självförtroende och att det skulle bli jättesvårt att bygga upp det!

Det gick! Det tog mig 5 år innan jag kunde tycka att jag inte såg så tokig ut! 🙂