Jag hade inte en enda kompis från sexan till nian. Det hade jag visserligen knappt inte innan dess heller, men då blev jag inte lika kraftigt hatad som på högstadiet. Vi bytte skola och jag såg annorlunda ut och lärarna favoriserade mig, och jag tänkte inte på att jag skulle anpassa mig eller smälta in, jag var bara mig själv. En klasskamrat startade ett rykte och sen var karusellen igång. Tjejgänget med de coola snygga tjejerna i paralellklassen ropade efter mig att jag var äcklig och ful och patetisk. Killarna i klasserna över ropade också att jag var ful och skrattade demonstrativt åt mig när jag gick förbi. En lärare fick eskortera mig över skolgården när jag skulle ha franska på grannskolan eftersom killarna där trackasserade mig så mycket och kastade saker på mig. I kön i mataffären viskades det (högt, så att jag skulle höra) bakom min rygg om hur äcklig jag var. Det var inte bara mig de gav sig på, de kommenterade även hur min mamma såg ut, hur billiga och fula mina kläder var, hur fett mitt hår var, allt var det fel på. Visst hade jag kunnat göra mig osynlig och på så vis få dem att sluta, men jag kunde inte vara normal, visste inte vad det var. Eftersom jag alltid hade rappa svar så tyckte egentligen ingen att det var så värst synd om mig, varken lärare eller andra vuxna – jag kunde försvara mig själv. Men så fort konfrontationen var över så började jag kallsvettas, fick hjärtklappning och en klump i halsen. Händerna började skaka och ibland började jag även gråta, pinsamt nog tyckte jag då.