Mig började de mobba i fyran och fortsatte till nian.
Det hela började med små saker som att ta min mössa och kasta runt till varandra så jag missade bussen till att låsa in mig på toaletten. Det blev bara mer och mer och oftare. De hela gjorde det inte lättare att fotboll ledarna jag hade också petade mig och lät mig aldrig spela och tränares son va den som var ledaren för mobbningen. Jag trodde saker skulle bli bättre på högstadiet men där tog skolvärdinnan alltid mobbarnas sida och sa att jag inte skulle bjuda dem på allt skit de gjorde. Hon va seras bästavän och jag fick skot för sådant jag inte gjort.
När vi väl kom upp i nian så sa en klasskompis till sina föräldrar och då först kom det upp för skolan att det kanske va någon som mobbades. Vet första gången som det pratades om detta i klassen. Det va halvklass och vi började prata om det och alla tjejer visste om mobbningen och va stöttade mig. Själv satt jag tyst i ett fönster och bara grät. Va glad och höra deras tröstande ord men visste att på måndag skulle det va samma sak igen. Tack och lov blev det bättre på gymnasiet men minnen, sorgen, rädslan finns alltid kvar och det är något man helatiden får jobba med. Ensamheten var den jobbigaste och rädslan att berätta hemma. Nu är jag stark och vet att jag kan göra allt jag vill men rädslan att bli ensam och sårad finns alltid kvar.

De mest jobbiga nu är att läsa om andra som har samma problem på samma skola nästan 20 år efter man själv slutat och skolan sagt att de inte finns mobbing på skolan. När ska skolan vakna och se vad som pågår. Själv pratar jag med så många jag kan om hur jag hade det och vilka tecken som finns så mobbning kan stoppas i tid.

Alla kan inte göra allt men tillsammans är vi starka

Tack för ordet