Att vara en nyinflyttad familj i en liten by där majoriteten av invånarna har bott där i flera generationer är inte helt lätt. Särskilt inte när man inte vill vända kappan efter vinden. Att som femåring frysas ut av tjejerna i klassen och sen inte bli accepterad igen förrän man flyttar därifrån 8 år senare sätter djupa spår.

Ätstörningar, självmordstankar och destruktiva beteenden var min vardag i flera års tid. Jag har ibland fortfarande svårt att förstå av vilken anledning människor i min omgivning skulle acceptera mig för den jag är. Jag har svårt att stå på mig och säga ifrån och står ut med mycket mer än jag egentligen borde göra, av rädslan för att bli lämnad ensam igen.