Jag blev mobbad i 6 års tid, hela mellan-& högstadiet var ett rent helvete för mig och lärarna såg bara bort eller lade skulden på mig.
Jag är 22 år gammal nu och det är 6 år sedan jag slutade bli mobbad men minerna och såren finns fortfarande kvar.
Jag blev mest utsatt för psykisk mobbing under dom här 6 åren men fysisk mobbing så som slag, knuffar och annat förekom det också.
De tre första åren jag blev mobbad hade jag vad jag trodde var vänner så de tre åren ar lättare men i högstadiet så hamnade jag i samma klass som några av dom fast vi bytte skola vilket jag blev väldigt glad över, men det visade sig att de var långt ifrån riktiga vänner, dom började umgås med mobbarna och skrattade tsm med dom och utsatte mig för utfrysning och mobbing av annat slag.
Jag blev mobbad av halva min klass och många andra runt om på skolan, både i min egen ålder men också av personer från 2 år äldre till två år yngre under dessa tre år på högstadiet, personer jag aldrig hade möt tidigare mobbade mig, förmodligen bara för att de hade vänner som höll på mot mig så kände väl dom att de var tvungna också.
Jag blev mobbad för min hörselskada, utseende och mycket annat.

Två gånger i högstadiet stod jag emot några av de som mobbade mig, och vad händer? Jo, lärarna väljer att ta in mig på samtal och ringer mina föräldrar och lägger hela skulden på mig även om lärarna stod precis bredvid och hörde varje ord som sades till mig så va det jag som gjorde fel.
Under hela mobbingen stod lärarna och såg på. De var i korridorerna och i klassrummet när folk skrek saker till mig och kastade saker på mig och knuffade in mig i vägar, men ingenting gjorde dem, de såg bara på och lossades som ingenting.

Jag hade ett helvete under min skoltid och jag var många gånger nära att ta livet av mig för smärtan inombords klarade jag inte. Men min kärlek till min familj räddade mig även när man inte var långt borta att ta förväll av livet.
Det sista jag vela va att såra dem och jag visste väldigt väl att det skulle göra dem väldigt ledsna om jag försvann ur deras liv.
När jag var 14 år hade jag inga drömmar om framtiden, inga planer just för att jag velade inte vara i livet 5 år från då, jag kunde helt enkelt inte tänka mig det. Men idag när jag är 22 år gammal är jag så glad över att jag fan styrkan att fortsätta leva för idag har jag så många planer och drömmer som jag vill ska bli till verklighet.

Som jag skrev tidigare så finns minerna och såren kvar inombords och idag fast det är 6 år sedan mobbningen slutade och 10 år sedan jag slutade lita på människor så har jag väldigt svår att släppa in människor i livet och lita på nya människor, jag gör mitt bästa och jag vet att det kommer ta tid innan jag verkligen känner att jag kan lita på personer igen. Men till er där ute ge inte upp, fortsätt kämpa och gör inte samma misstag som jag och skjut er familj ifrån er. Prata med dom för även om vi inte tror det så finns dom oftast där och kan hjälpa oss komma ut ur skiten och få ett bättre liv och skoltid.
När jag började gymnasiet på annan ort fick jag äntligen lärare som brydde sig om hur man mådde och de hade aldrig accepterat om någon hade mobbat mig.
Så försök prata med era föräldrar eller någon annan släkting ni känner att ni kan lita på de kan hjälpa än även om vi är rädda för att de ska ge oss skulden så gör dom inte det ( I alla fall inte alltid), De kan se att vi mår dåligt men det är många gånger vi själva måste ta det första steget.