En förnimmelse av det som en gång var.

Att en bild kan väcka sådana minnen…

Klippor.

De böljande, nästan svarta, med gröna spår av årens vågor och tång.

Minns känslan av den varma, nästan heta, stenen under mina bara fötter då jag hoppade i land från båten på holmen.

Strävt.

Torr, solvarm yta.

Solen som glittrar i havet som är bländande blått.

Känner den lätta brisen smeka mina bara ben…

Jag ser inte allt det vackra.

Utifrån ser allt idylliskt ut, fullt av liv.

Inom mig har jag ett stort, mörkt och kallt hål.

Ensam.

Konstig.

Ful.

Finns ingenstans att gömma sig.

Mina ben är tunga.

Marken under mig känns som om den drar mig mot sig.

Borde känna mig fri och lätt.

Är trots allt bara 12 år.

3 år av mobbning sätter sina spår.

Om jag bara visste att jag hade 3 år kvar av ett levande helvete.

Att det sedan skulle visa sig en gryning i horisonten…

Så rädd jag var första dagen…

Att de också skulle se.

Förstå.

Ta vid där de andra lämnat…

Det började som en darrande rodnad, för att sedan blända mig helt med sitt ljus…

Jag var fri.

Fri!

Jag var… inte allt det de fått mig tro att jag var.

Jag var fin.

Vanlig.

Glad!

Full av liv!

Nu är jag snart 33 år gammal. En lång tid har passerat.

Jag har gått vidare, men inte glömt.