Jag hade en ganska bra fröken under första, andra och tredje klass som hela tiden försökte få de andra att låta mig vara med på lekar och allt som barn gör under början av skoltiden. Det finns någon sorts skruvad logik att det var jag som var mest utsatt i klassen.
Jag fick ledgångsreumatism när jag var två år gammal vilket i sin tur gjorde att jag var svagare än alla andra och därför kunde jag inte försvara mig själv. Det började när inte fröken såg eller var där, jag blev alltid vald sist i idrotten, utfryst från resten av klassen, jag fick alltid höra hur konstig eller hur mycket fel det var på mig.
När jag kom upp i fjärde klass så fick jag nya klassföreståndare som skulle vara med under 3 år. De åren visade sig bli de värsta jag varit med om. Jag minns hur jag drog mig tillbaka efter X antal gånger jag blivit omkullputt eller hittat mina kläder på golvet.
Smällarna som slog hårdast var all tyst mobbning, den som alla lärarna såg men ingen gjorde något åt. Mina bästa vänner under de långa åren var böckerna och bänken som låg precis vid ingången till skolan, där spenderade jag alla raster.
I klass 5 så hade min mamma pratat med rektorn och klassföreståndarna flertalet gånger och vi hade även min reumatologläkare på besök som berättade om min sjukdom och vad som är svårt för mig. Lärarna tyckte det var jättebra och att läkaren ”absolut måste nått fram till klassen”. Senare den dagen när vi hade idrott så tyckte de fyra värsta mobbarna att vi kunde ju testa hur svårt det var för mig att plocka upp mina kläder från toaletten.
Det pågick i samma ”tempo” under klass 4-7 och dag för dag så försvann den jag varit som barn och övergick till en tillbakadragen ungdom. I högstadiet så fick vi en ny föreståndare för klassen. Efter samtal med honom och rektorn så tyckte de båda att det var överdrivet och att ”det är ju såhär ungdomar löser saker”. Detta sa de när jag blivit instängd i en städskrubb under ungefär 30 minuters tid. De stod utanför och höll fast dörren och jag minns hur de skrattade, jag hade ju inte styrkan att ta mig ut.
Några dagar senare så gick jag hem från skolan och berättade att jag aldrig mer går dit för mamma. Det var när vi under en lång lektion skulle måla av ett stilleben och när det var kanske 10 minuter kvar av lektionen så rev en av dem sönder den målningen jag jobbat på och läraren tyckte ”att en olycka kan ju hända vem som helst”
Jag är 35 nu och de åren i skolan, klass 1-7, är något av det som tyvärr format mig mest. Jag lever med en social ångest och kraftig depression. Min självkänsla och självbild är som de blev i skolan, de existerar inte ens. Jag går av och på antidepressiva i försök till att börja leva igen men än så länge så har inget hjälpt. De åren som togs från mig och byttes ut mot ett nattsvart mörker kommer jag aldrig få tillbaka.
